Minnesfragment

Riktigt blöt och urballad fest. Jag har inte minnesluckor, jag har minnesfragment.

1. Något sorts äckligt kött på min tallrik. Kastar det på killen snett emot. Han får en brun fläck på axeln, men märker inget.

2. Jag får ansiktet insmetat med efterrätt och tar gruvlig hämd.

3. Dricker upp någons vin medan denne är på toa.

4. Berättar stolt för blåögd ung kursare att jag är på slampigt humör.

5. Hånglar med någon mot en vägg

6. Hånglar med någon annan under en trappa. Någon som säger ”jag vill träffa dig igen”. Osäker på vad jag svarade.

7. Delar toa med en tjej jag aldrig sett förut.

8. Tackar nej till hångel med blåögde unge kursaren med orden ”I don’t shit where I eat”

9. Dricker upp blåögde unge kursarens drink

10. Hemma, någon försöker ha sex med mig. Jag säger att det går inte, jag är en fin flicka, jag känner ju inte ens dig. Han blir nästan arg. Undrar vad fan jag skulle ha med honom hem för. Jag blir ställd. Svarar tillslut att jag inte har någon aning. Sen har vi sex ändå. Eller han har sex, jag halvsover. Mumlar att jag egentligen är asbra i sängen.

11. Vaknar, mår inte riktigt bra. Sen får jag syn på den sovande hägringen bredvid mig. Fantastisk torso, armar och rumpa som en grekisk gud, perfekta drag, tjockt hår, …ung. Tänker att det är bäst att passa på, men han mår dåligt. Tillslut har vi sex igen, eller jag har sex. Han halvsover.

Exxet å F

Tentaperiod + PMS = dåligt. Very bad. Ljög ihop lite svar på tentan och håller tummarna. Kanske går det vägen den här gången också…

Var ute och dinerade i veckan med ett gäng AT-läkare, bl a mitt ex. Han är inte alls lika flirtig som förut. Tystare också, och har tunnare hår. Boring. Han å hans taniga flickvän har köpt stor lägenhet. Skaffar de barn också skjuter jag skallen av mig. Typ.

Kom hem och kände mig väldigt ensam och deppig, men till min räddning kom min nattliga prins. F dök oväntat upp, kröp ner i min säng, och bara höll om mig hela natten.

Nästa kväll sickade F ett sms: ”Jag måste sluta sova hos dig, får så dåligt samvete. Förlåt.”

Fuck.

Religiös Fjälltur

Jag väcks i gryningen, för nu ska jag få se hur man lever i norr. Gore-tex är en religion, och de bjuder mig att närvara vid gudstjänsten. Eftersom mitt ben inte kan hantera skidor blir jag lämnad i en snöhög vid toppstugan. Ljuger om att jag ska plugga, och när sekten kommer tillbaka några timmar senare sitter jag till deras förfäran med en Veckorevyn i handen. Killarna på bänken framför upplyser oss glatt om att de har kort på mig när jag sov i snön. Lite otäckt att okända män har kort på mig när jag sover... Men doktor E tycker att det är fantastiskt roligt och släpar med mig till den obligatoriska gulashsoppan med tillhörande öl. I stugan talas ett språk helt främmande för mig, och jag fick lära mig nya ord som "topptur", "stighud" och "randonné". De är faschinerade över denna storstadstjej som kan så lite om friluftsliv, och jag suger i mig informationen och tänker att den kommmer komma väl till pass när jag blir ung och vältränad igen.

Semester i norr

Doktor E möter mig med ett stort flin vid tågstationen och bär min väska till sin rymliga och ytterst personligt inredda lägenhet. I stället för soffa har hon i vardagsrummet en stor rund säng belamrad med kuddar. I öppna spisen brinner levande ljus och på cd:n surrar en skiva med ”stockholmsljud” (The Sounds of Stockholm – så att besökare ska känna sig som hemma i fjällvärlden).

Jag bär in väskan till hobbyrummet där jag ska sova. Väggarna pryds av slalomskidor, snowboards, ett par långfärdsskridskor, en mountainbike och filmposters från de coolaste filmerna (Pulp Fiction, Fight Club, V som i vendetta etc). Röda sammetsskynken döljer alla träfärgade dörrar. I badrummet är väggarna är helt täckta med roliga skyltar och dekaler från världens alla hörn. Köket är det enda rummet som ser ut som ett vanligt rum, men skenet bedrar. Kylskåpet gapar tomt. Frysen är full med prydligt staplade färdigrätter. I skafferiet finns inget annat än ett paket socker, en flaska olivolja, en påse chips, och tre hyllor med vin och sprit. Hon är min idol.

Fullbokad

Efter en otroligt händelselös vecka har jag sett till att nästa är mer än fulltecknad. Mest ser jag fram emot maskeraden på torsdag och resan till doktor E på fredag. Tanken var att hon och jag skulle sätta skräck i skidbackarna, men med mitt förtvinade ben får jag nöja mig med after-ski och solstol i backen. Känns inte helt fel ändå!

Ute ur bubblan

F var den som tillslut fick mig att lämna den isolerade bubbla jag levt i senaste veckorna. Jag har inte riktigt varit mig själv, inte orkat göra något, inte orkat tänka, inte orkat träffa någon... bara sovit och kollat på tv. Efter en veckas isolering längtade jag ut och blev överlycklig när F bjöd hem mig på drinkar.

Vi skålade, pratade och såg på film. Sen drog han med mig ut på krogen och visade att livet inte alls är så illa. Han viftade med vip-kortet och vi gled förbi både kön och inträdet. Drinkarna serverades så fort mitt glas blev tomt och han hade hela tiden koll på var jag var och hur jag mådde.

Ett gäng tjejer slog sig ner vid vårt bord och började prata med oss. Hur länge har ni varit tillsammans? Vaddå kompisar? Kom igeeeen, ni e kära ju! Sluta ljug, det lyser lång väg! F blinkade till mig och jag bara skrattade.

Min flirt från förra sommaren dök upp och visade tydligt att han inte glömt mig. F utmanade honom på armbrytning och förlorade stort. Sommarflirten drog med mig till dansgolvet och hans ögon var fulla med frågor. Jag log och tittade bort, försökte minnas varför jag dumpat honom. Handsvett... var det inte det som varit problemet? Plötsligt var F bakom mig med handen runt min midja. Dags att gå hem nu, viskade han och jag gick med honom utan att titta tillbaka.

Trots att jag tackade för kvällen och sa hej då när vi stod utanför min port följde han med upp. Vi sov tätt omslingrade och på morgonen lät vi våra händer utforska varandras kroppar, utan kyssar och utan ord. Jag njöt, och jag led. Hur kan man älska och åtrå varandra, och ändå känna att något saknas? Varför kan jag inte säga nej, och hur ska jag kunna leva utan honom? För det är ju så det kommer sluta. Det vet vi båda.

Back on track

Förra veckan var otrevlig. Hostade så lungorna höll på att lossna, mådde illa som fan, och spydde så fort jag försökte stå upp. Letade på nätet efter en diagnos som stämde överens med symtomen, och det enda som verkade göra det var kikhosta (ytterst ovanligt) och hjärntumör (inte helt vanligt det heller).

Kom, efter noga övervägande, fram till att det nog var en kombination av hederlig förkylning och ohederlig vinterkräksjuka. Typ.

Frisk nu i alla fall. Och eftersom det är måndag har jag påbörjat mitt nya liv igen. Idag har jag bara ätit nyttigt, varit och tränat (mitt förtvinade polio-liknande ben behöver sannerligen snyggas till), ringt jobbiga samtal jag skjutit länge på, samt kollat ohyggligt mycket på tv.

En vacker dag ska jag lära mig att använda instuderingsdagar till att plugga...

Sjuk

Ute strålar solen, snygga killar går runt lättklädda och fågeljävlarna kvittrar. Inne ligger jag och tokhostar, vomiterar, halicunerar och perspirerar om vartannat.

Det e fan inte rättvist.

I oform

Jag var galet trött idag. Satt å kippade med ögonen. Det hängde tyngder i ögonlocken och hjärnan var hela tiden på vippen att checka ut. Ändå var föreläsningen intressant, om saker jag vill veta och kunna.

Eftersom jag sovit gott i 9 timmar under natten så tänkte jag att narkolepsiattackerna kanske berodde på näringsbrist, så jag lämnade matlådan och hängde med grabbgänget och käkade ordentlig finlunch. Det hjälpte inte.

Kom hem och la mig i sängen för att vila lite. Vaknade 4 timmar senare(!!!). Detta är värre än narkolepsi, kanske sömnsjuka? Eller cancer?

Masade mig upp och tillagade gourmetmiddag med filmjölk och flingor. Sen la jag mig framför TV:n med smörgås, te och Dr.McDreamy (Grey's anatomy, bästa serien ever!). Började äntligen må något bättre. 10 min senare ringde det på dörren. Ordföranden i föreningen. Vi måste ha akutmöte. Nu. Igen. Men, men, stammade jag... det är ju bra på TV nu! Han såg helt oförstående ut och jag hade tårar i ögonen när jag stängde av och gick ner till styrelserummet.

Hade inget tålamod på mötet. Varför tycker folk om att upprepa saker någon annan redan sagt? Varför är vissa så tröga? Varför har vi med en senil gubbe som varken hör eller minns? Argare och argare blev jag. När helvetet äntligen var över smakade min smörgås och te inte lika gott och det var inget jag ville se på TV. Absolut inget. Fick ännu ett sammanbrott. Inte normalt beteende. Måste vara hjärntumör.

Sen gick jag på toa. Och i trosorna låg förklaringen till dagens mentala störning. Kukhelvetes jävla lingonvecka.

Hypokondrisk, jag?!

Efter tre akuta toabesök på en halvtimme, med mycket måttlig produktion, var jag övertygad om att jag fått cystit, urinvägsinfektion (med aggressiva bakterier som antagligen var på väg upp i urinledarna för att orsaka pyleonefrit, njurbäckeninflammation, och sen vidare ut i blodet för att döda mig via sepsis). Eftersom man nuförtiden ska undvika antibiotika sprang (nåja... haltade ovanligt fort) jag till affären och köpte fem liter tranbärsdryck. Efter att jag hällt i mig en halvliter började blåsan fungera normalt igen. Fantastiskt snabb och effektiv kur! Kan inte alls varit inbillning...

Läkarutbildning är fan inte nyttigt.

Virrig

Mina vantar passade på att förlägga sig och försvinna när jag var inne på en affär idag. Lång tids letande var förjäves. Deppad bestämde jag mig för att cykla hem, men drabbades av akut minnesförlust och kunde inte alls komma ihåg var jag ställt cykeln. Fick leta i 30 min.

Får man verkligen bli läkare om man är såhär tankspridd?

Dagens...

Dagens lärdom; kryckor i kombination med rulltrappa är förenat med livsfara.

Dagens upptäckt; 6 veckors invaliditet ger 2 cm smalare lår och 2 kg tyngre kropp.

Dagens goda gärning; hjälpte en blind kvinna hitta rätt. Äntligen lite bra karma!

Dagens dåliga gärning; Fick på ett manipulativt sätt en liten kursare att diska min lunchlåda. (Han hämnades dock genom att kalla mig för ett skavande nefritiskt syndrom*)

Dagens märkligaste upplevelse; Under ett gruppmöte hivar professorn plötsligt fram en megastor polycystisk njure ur en hink. Denna groteska njure, full med stora blåsor, hade förvarats i vatten och det bokstavligen rann om den. Han lägger upp den på bordet med orden "kolla vilken bamsing!" och när alla är tillräckligt chockade lägger han ner den igen och torkar av bordet med rockärmen. Ingen tänker lägga fikabröd direkt på det bordet igen.

*Nefritiskt syndrom= njursjuksom som ger hematuri (blod i urinen), ödem (svullnad) och högt blodtryck.

F på besök, igen

Historien upprepar sig. F kommer att tänka på mig när han är på väg hem från krogen och tycker att det är en ypperlig idé att göra ett besök. Vi pratar, mest han för jag är trött som vanligt, sen går jag och lägger mig och han somnar nästan i soffan. Men bara nästan. När allt är mörkt och tyst hör jag hur han tassar upp och klär av sig, och snart liger en varm kropp vid min. Det här är mysigt, tänker jag. Bara ligga såhär, nära, hålla handen, utan att det är något sexuellt.

När jag driver bort mot drömlandet dras jag tillbaka av en ilning som strålar längs hela ryggraden och ner till tårna. Hans hand har rört min hud. Lätt lätt... det kanske inte ens var meningen? Försöker hitta tillbaka till drömlandet, men då händer det igen. Min kropp vaknar. Drömlandet far bort mot horisonten. Han rör mig fjäderlätt, på allt mer intima områden, tills jag blir helt galen och ber om mer. Då skrockar han nöjt och ger mig mer.

Tillfredställd somnar jag. Vaknar av efterspelet. Han har smitit hem, och sms:ar sina innersta tankar. Det han inte vågade säga högt. Sen återupplever vi natten via sms. Sen somnar jag igen. Och drömmer att han och jag står orörliga sida vid sida och ser ett fullsatt tåg spåra ur och krascha.

Opoid-tripp

Jag hade räknat med att kunna gå normalt och cykla till föreläsningarna vid det här laget, men jag har fortfarande så ont att jag knappt kan gå. Igår tömde de knäleden på 25 ml blod, vilket gjorde det något bättre, men fortfarande långt från bra. Jag kan inte sträcka ut benet, och inte böja det mer än 30-40 grader. Kan fortfarande bara ha mysbrallor. E så trött på skiten att jag snart gnager av mig det och skaffar protes i stället.

När jag haltade hem igår blev jag omkörd av en rollator.

Sen övertalade jag doktorn att skriva ut ordentlig medicin. Sitter och är halvhög på Tradolan nu. Rätt trevligt faktiskt. Fortfarande ont, men inte lika. Och när onda låret rycker till börjar jag fnissa, inte snyfta som förut. Känner mig lite yr, lite borta, lite trög, och lite nöjd.
Inte illa pinkat för ett så litet piller!

Lerig gård

Senila gubben i vår förening har i styrelsens namn (men utan deras vetskap) fixat så hela vår gård är uppgrävd. Räkningen går på 150 000 kr. Han tyckte det skulle vara finare med tulpaner i stället för buskar...

Diverse

Föräldrarna är och kollar på en lyxig sommarstuga. Nära till havet och till golfbanan, stor pool, gigantisk tomt, och några miljoner är allt som behövs. Mamma undrar vad jag tycker, och jag är positiv. Säger att jag kan se mig själv ordna fantastiska midsommarfester där. Hon suckar, ser trött ut, men jag kan inte säga det hon vill höra. Hur ska jag kunna se mig själv i lillstugan med make och barn, när jag inte ens vet om det finns i min framtid?

Borde verkligen plugga, men känner mig oövervinnelig sedan jag på något mirakulöst sätt klarat de senaste tentorna. Är så trött på att plugga. Hoppas på tur på måndag med då det är muntlig dugga. Eller nej, har ju lovat mig själv att jobba hårt den här kursen. Snart ska jag slå upp böckerna. Snart.

Vi hade spontanmiddag igår, L och jag. Det brukar bara bli vi två när vi är spontana, men igår dök både F och syrran upp. Gjorde fantastiskt god fisksoppa, och sen tryckte vi i oss onyttigheter framför melodifestivalen. Sångerna var ingen höjdare, men njöt av sällskapet. Syrran och jag kommer bättre och bättre överens allt eftersom åren går. Det är bra.

SD-mannen drack tydligen sprit i helgen, för han skickade ca 4,7 miljoner sms under natten. När jag avböjt en visit 3 gånger och tillslut helt slutat svara på sms:en började han ringa. Tre obesvarade samtal mellan 03 och 04. Han är ute ur leken nu. Tokute.

Olovlig passion

När jag närmade mig puben såg jag till min förvåning att han väntade utanför. Han, den vackra men upptagna juristen som jag träffat på helgens fest. Jag var inställd på att han kommit på bättre tankar när han nyktrat till, och att jag bara skulle gå förbi puben vi bestämt möte vid och sedan gå hem igen. Ensam.

Han beställde in drinkar, vi skålade, skämtade, pratade och redan första gången jag mötte hans blick och såg den spjuveraktiga glimten i den så visste jag. Vi skulle gå hem tillsammans. Detta var inte det oskyldiga möte vi intalat oss.

Efter några drinkar bestämde vi oss för att leta upp en ny pub, men hamnade i stället hos mig. Jag hann inte öppna vinflaskan innan han tryckte upp mig mot köksväggen och gav mig den ljuvligaste kyss jag fått på länge. Intensivt hångel ledde till passionerad sex. Och strax efterråt knackade samvetet på hans axel.

Han sa att han haft en underbar kväll, att jag var vacker och trevlig, att han gärna ville träffa mig igen... men... hans liv var struligt just nu. Jag skrattade, förvånad över hans oro. Jag vet om din situation, sa jag. Du behöver inte oroa dig, jag har inte några förväntningar på ett frieri. Han log lättat, mumlade att man aldrig kunde veta, att vissa tjejer blev sårade, att han inte ville såra sin flickvän. Jag skakade på huvudet, sa att detta stannar mellan oss, och att jag är känslomässigt kall som en fisk. Och faktiskt kände jag mig styrkt, inte sårad. Jag hade fått det jag var ute efter; uppmärksamhet, närhet och en rejäl självförtroende-boost. Han hade fått det han var ute efter; spänning och min kropp.

Efter ytterligare lite fantastiskt hångel sa han att han skulle höra av sig, att han ville träffa mig igen. Jag ryckte på axlarna och sa att han kunde göra som han ville. Det var upp till honom. Han nickade, sa att jag var fantastisk, och gick hem till sin sambo.

Jag borde ha dåligt samvete. Om det inte fanns tjejer som jag så skulle killar som han inte vara otrogna. Men det finns många som jag, och players som han ljuger om det krävs för att få komma till. Han är en sån som ingen tjej säger nej till. Som sårar och svinar, men alltid kommer undan tack vare sin charm.
Han är precis som mitt ex.

Bakom fasaden

Det är så många hemligheter i kompiskretsen nu. I största förtroende får jag höra att det vackra paret gjort abort, att det glada skämtsamma paret går i terapi, att de som kallar sig soul-mates har slutat ha sex, att min vapendragare på singelfronten har regelbunden sex med en 10 år äldre gift man...

Plötsligt har det blivit så viktigt att hålla skenet uppe. Mitt i karriären, på toppen i livet, då ska allt vara perfekt. Eftersom jag inte bryr mig om att hålla något sken uppe får jag höra historierna och ser sprickorna. Jag blir inte lika chockad som andra när fasader rämnar och ingenting visar sig vara som alla trott. Jag blir bara chockad över att så många orkar nicka och le så länge, utan att ge en glimt av sin tuffa situation. Kanske är det mindre smärtsamt då, om man inte bara ljuger för andra, utan även för sig själv.

Inre förändring

Att få kunskap om hur kroppen fungerar, och att skära i döda, skiva upp hjärnan som en limpa, klippa upp tarmar och kärl, förundras över lungornas svampighet och hjärtats finurliga design. Det förändrar ens syn på människan och livet. Och framförallt ens syn på kroppen. Den blir en fantastisk maskin, som är desigad på lite olika sätt hos alla individer. Små fel hos vissa, stora fatala produktionsfel hos andra. Fel som man förut hade kräkts vid blotta tanken på, men som man nu intresserat närmar sig, studerar, känner på och skär i.

Problemet med denna förändring är att jag inte kan prata om det med mina icke-läkarstuderande vänner. När jag stolt berättade på en tjejmiddag att jag hittat en tromb (en propp) när jag klippt upp en tants kranskärl i hjärtat samma dag, så fick jag höra att de inte ville höra mina äckelhistorier. Jag som var så stolt över att jag hittat dödsorsaken.

Kanske är det därför så många läkare bara omger sig med andra läkare. Och gifter sig med andra läkare. Kanske är det därför jag ibland känner att mina vänner glider ifrån mig. En oväntad konsekvens av studierna.

Still got it

Det var 30-årsfest i lördags. Väldigt blandat med folk; en massa par, släktingar ...och barn. VARFÖR tar man med sig sina barn på en 30-årsskiva? Är det verkligen så svårt att hitta barnvakt? Nej, jag tror att många föräldrar är så stolta (och insnöade) att de vill ta med sig ungarna och visa upp dem, i hopp om att få höra vilka välartade och vackra barn de har. För de kan väl inte tro att festen blir roligare om tre st 4-6-åringar springer runt borden och skriker?

I alla fall. Tror jag var enda singeln. Det kan tyckas deprimerande, men jag hade blivit betydligt mer deprimerad om jag varit flickvän till någon av killarna som svärmade runt mig. Jag hade inte tråkigt en sekund och fick både ett och annat oanständigt förslag. Visserligen var jag ovanligt snygg dagen till ära, men att få smicker och blinkningar när flickvännen sitter 10 m bort och kastar mördande blickar, det är lite ...annorlunda.

Kanske borde jag varit kall och avvisande, och fått flickvännernas respekt i stället för ogillande. Men efter (alltför) många glas vin (hey, vad ska man göra, fri bar!) så blev jag självisk och njöt av uppmärksamheten. En läcker jurist, som jag tokhånglat med en blöt kväll i gymnasiet, drog in mig i garderoben och krävde en dejt. Jag gick tillslut med på att ses i veckan, men nu vet jag inte om jag vill längre. Dessutom tvivlar jag på att han vill se mig nu när förtrollningen släppt och jag blivit en nykter och haltande obalanserad pillertrillare vars ena jätteben kräver mysbyxor. Men, vem vet, det kanske var min fascinerande och vackra insida han gillade och inte min tighta klänning?

As if.

Dr Tapper

Idag är man inte så kaxig...

Operationen gick bra, men de blev tvugna att skära upp mer än det var tänkt så jag har ett stort sexigt ärr att se fram emot... Nu lever jag på värktabletter och låtsas vara tapper, fast egentligen vill jag bara gå och dra något gammalt över mig.

Hade man haft ett heltidsjobb så hade det blivit två veckors sjukskrivning, men som student är det bara att pallra sig tillbaka till föreläsningarna så fort som möjligt. Och sen gråta på toan...

Tapper som sagt.

op-oro

Hemma, ensam, en fredagkväll, igen. Det stör mig konstigt nog inte. Jag har jobb att göra, böcker att läsa, en tv som kallar och ett ben som gör ont. Förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så klantig. Skulle bara sätta mig ner... liiite full kanske, men benen ska ändå hålla för att sätta sig tycker jag. Operationen blev inte av veckan efter fallet som jag trodde, men på måndag ska det ske. Håller tummarna för att de hittar felet och rättar till det. Oroar mig för att de ska ställa in operationen eller bara öppna och konstatera att det får självläka. För jag vill bli bra fort! Skulle ju åka massor med slalom den här vintern. Fan.

Undrar om jag blir intuberad? -obehagligt. Får kateter? -usch, aj, nej! Morfin? -ja tack, gärna, maxdos!

Telepati

Strax efter att jag publicerat gårdagens inlägg ringde A och undrade om han kunde komma över. Telepati på hög nivå! 20 minuter senare dök han upp med godis och film, och sen satt vi och mös i soffan hela kvällen. Det enda jobbiga var att hindra impulsen att vända mig om och hångla upp honom. Han är snygg, smart, trevlig... och för ung. Han sa en gång att han är rädd att något ska hända mellan oss som ska förstöra vår vänskap, så jag håller det på ett strikt platoniskt plan. Synd när jag för en gångs skull känner mig attraherad av någon, men det är nog smartast så.

Reunion med A

Ser fram emot morgondagen. Jag ska smyga fram till A och ge honom en kram! Han kommer bli paff, för han har bara fått halvstela låssaskramar förut, men nu ska han få en riktig. Eller, jag ska ta en riktig. För jag behöver det. Och för att jag känner att vi glidit ifrån varandra. Förra året var han en av mina bästa vänner. Han fick höra mina bekännelser och jag tvingade ur honom sanningar. Han märkte när jag skolkade och tog anteckningar åt mig. Jag köpte hans favoritgodis till honom när han verkade deppig. Sen hände något... vi gled isär, han skaffade andra vänner i klassen som jag inte gillade, så jag skaffade också andra vänner. Snart märkte han inte om jag var där eller inte, och jag märkte inte om han var deppig eller glad. Men, i morgon är det dags för en liten reunion!

Silverstedt tänker så långt näsan räcker

Victoria Silverstedt låter sig intervjuas i programmet Förkväll för att berätta om sitt nya, mer seriösa jag. Efter lite stelt småprat får hon frågan "vilken kroppsdel är du mest stolt över" och jag blir så irriterande irriterad att jag inte kan sitta still. Jag har aldrig hört en man (eller en icke-uppenbart-vacker kvinna) få denna fråga, och jag har tyvärr aldrig hört ett tänkvärt, roligt eller smart svar. Trots att jag håller ena tummen hårt får jag inte höra något bra denna gång heller. Vickan tänker efter riktigt länge, och sen berättar hon på överdriven svengelska att allra mest stolt är hon över sin näsa. Inte för att den är ett fantastiskt organ som filtrerar luften och tar upp dofter, utan för att den har en sån fin kvinnlig form. Hon vrider huvudet i profil med ett fniss för att tv-publiken ska få se hennes svankande näsrygg, och hennes nya, seriösa jag i profil.

Snälla, tänk liiite längre nästa gång. Många hade säkert dragit på munnen om hon sagt "min hjärna", men trots bimboframställningen måste ju någon hjärncell fungera bra med tanke på hennes framgång. Ett mer tänkvärt och tvetydigt svar hade varit "mitt hjärta". Då hade hon fått respekt.

Jag undrar vad en man med motsvarande IQ skulle sagt... Gissningsvis skulle en stor andel av männen (oavsett IQ) säga att deras bästa organ sitter mellan benen, men detta har jag inte hittat någon undersökning om så det är rena spekulationer. Tänk vad roligt det hade varit om Silverstedt efter sitt grubblande chockat med "jag är otroligt stolt över min vagina!". Åh, då hade jag blivit lycklig!

SD-mannen

Han fortsätter att höra av sig. SMS landar i min mobil så fort han fått i sig alkohol. Förstår inte varför. Tyckte han om att ligga bredvid en fiskpinne sist? Eller har han blivit besatt av mig nu när jag så totalt tappat intresset?

Kursettan

Frågan hänger tungt i luften och alla håller andan och hoppas på att han ska ta den. Ingen annan kan svaret, och ingen vågar gissa. Han suckar och säger namnet på det efterfrågade enzymet med dryg stämma. Kan inte låta bli att lägga till "det där nämde ju föreläsaren på termin ett när vi gick igenom intracellulära reaktionsvägar". Vissa drar på munnen, andra rynkar pannan och försöker minnas. Jag undrar om han har en släng av Aspergers syndrom. Kan han inte glömma? Det där är väl ändå inte nyttigt? Det imponerande minnet i kombination med den dryga stilen får till och med klassens ljus att känna sig dumma. Och klassens ljus är allt annat än dumma.

Han har inte många vänner, men han har alltid väldigt många poäng på tentorna.

Sommarjobb!!

Jag kunde inte koncentrera mig alls på pluggandet, som når sin kulmen snart och borde ha min odelade uppmärksamhet. I ställen satt jag vid datorn och deppade över den totala frånvaron på uppvaktning denna onda dag. Då damp ett brev ner i mailboxen som jag var tvungen att läsa ca 20 gånger innan jag vågade tro på det. Jag har fått ett kanonbra jobb i sommar! För några veckor sen skickade jag iväg en ansökan utan några större förhoppningar, men av alla 120 som sökte valde de mig!!! Kan knappt tro att det är sant. Åh vilken underbar alla hjärtans dag!

Natten med SD-mannen

Han la sig tätt intill, höll om mig så hårt att det nästan blev obehagligt, och bakom ryggen kände jag att något stort rörde sig i hans byxor. SD-mannen hade tjatat sig till ett hembesök men hans attraktion och charm blåste bort med stormbyar när han full vinglade in i min hall sjungandes opera. Nu låg han i min säng i bara kalsongerna, med löftet om att "bara sova". Plötsligt anföll hans hand mitt bröst. Jag tog bestämt bort den. "E du lite blyg?" sluddrade han. Nä, men jag kräver lite finess, tänkte jag. Högt mumlade jag något jakande och tog bort hans hand som nu försökte ta sig in under mina trosor. "Det ska du ha cred för" sa han och somnade. Jag undrade vad fan han menade med det, och hoppades att han skulle vakna tidigt och smita hem. Då vaknade han till liv igen, vände mig på rygg och la sig tätt intill, med sitt stora bultande organ på min mage. Jag spelade död och kände mig som en osäker oskuld. På nytt försökte hans hand ta sig direkt in under trosorna och jag tog bort den. Då la han sig på mig, och bara låg där. Inga kyssar, inget smek, inga komplimanger. Jag vet inte vad han väntade på men om han trodde att det där var bra förspel trodde han väldigt fel. Efter en evighet rullade han av mig och somnade igen. Sen gnisslade han tänder så väggarna skakade. Gryningen kunde inte komma fort nog.

Valentin

För första gången på flera veckor tog jag mig ner på stan idag. Jag hann inte långt alls innan kväljningskänslor och ångest välde över mig. Röda plyschhjärtan, röda rosor, chokladaskar, fula nallar som kramar ett hjärta mm mm. Överallt. På något sätt hade jag lyckats förtränga att årets värsta dag var i antågande. Jag är ALLTID toksingel den 14/2. Nästan i alla fall. Och denna överdådiga mängd av putinutt på stan gjorde mig smärtsamt medveten om hur dött mitt kärleksliv är. Har inte ens en kk nu. Ingen flirt, inget span, ingenting. Vem bestämde att Valentin var ett helgon? Jag tror det är tvärt om. Alla hjärtans dag är en ond dag!

Bubbelbot

Jag tillbringade fredagskvällen med att försöka muntra upp en kompis som blivit brutalt dumpad. Idioten gjorde slut med henne ett par dagar efter att de köpt en stor, tokdyr trea och hon sålt sin lilla mysiga etta. Nu sitter hon där mitt i en flytt med krossat hjärta och tomt bankkonto. Efter många flaskor bubbel och rödvin, samt skvaller och snack om allt utom idioten och lägenheter tror jag hon mådde betydligt bättre. Jag gjorde det i alla fall när jag vinglade hem fram på småtimmarna. Tur att det inte finns nån som kan göra mig så där illa just nu. Eller inte...

Självupptagen? Jag?

Jag berättar utförligt om mitt liv den senaste tiden och hon lyssnar uppmärksamt på mina "gigantiska" problem och kommer med förstående kommentarer och genomtänkta tips. Så småningom tar orden slut och det blir tyst en liten stund. Jag känner mig upplyft efter att ha fått häva ur mig allt och är på väg att avsluta samtalet när jag i förbifarten frågar hur det är med henne.

Skit svarar hon och snyftar till. Jag är gravid igen. Och jag orkar inte kräkas i 9 månader till och sen sitta hemma med två skrikande ungar i ytterligare ett år. Jag har bestämt mig för att göra abort.

Chockad och fylld av dåligt samvete över mitt långa ego-prat blir jag tyst. Säger något om att jag förstår, vilket jag verkligen gör. Hon mådde jättedåligt under graviditeten, och efter förlossningen var hon deprimerad länge. Hennes kille är snäll och gullig, men hjälper inte till särskilt mycket utan flyr till jobbet eller till datorn. Abort är nog rätt beslut för henne just nu. Sen berättar hon något som gör mig både arg och förvånad. Det är 3 veckors väntetid till ultraljud, och sen ytterligare en vecka till själva aborten. I minst 4 veckor måste hon alltså vänta på att få göra abort! Under tiden kommer kroppen förändras, mage och bröst kommer växa, hon kommer må dåligt, och det blir på gränsen till att hon får göra en medicinsk abort efter så lång tid. Föstår inte hur det kan vara så?! Abort borde man få göra direkt om det är aktuellt, innan cellerna börjat specialisera sig och ta form av en liten kropp. Det är ett tillräckligt svårt beslut ändå. Hoppas detta inte får henne på fall. Hon är så bräcklig och har just börjat bli normal efter första barnet. Tror jag ska skicka en bukett blommor till henne. Eller ett kort, kanske choklad... något i alla fall. Kan behöva tänka på någon annan än mig och liket en stund...

Nej till sex? Crazy...

Snygga SD-mannen sms:ade på fyllan igår och ville komma hem till mig på besök. Han påstod att han hade healande krafter som skulle läka mina skador. Jag funderade en stund, kom fram till att jag skulle bli tvungen att ta en dusch och raka benen i så fall, så jag tackade nej och somnade. Vaknade med ågren. Hur kunde jag nobba?! Antagligen enda sexerbjudandet jag kommer få på hela månaden. Ibland är jag för lat för mitt eget bästa!

Kalorisnål martyr

Lättfil till frukost, havregrynsgröt till lunch, lättfil till middag. Så blir det när man inte orkar gå och handla, (det är ett enormt projekt när man är invalido). Blev tillfrågad av en kompis om hon skulle köpa något på affären till mig, men jag sa att "nej jag klarar mig bra" och var en tvättäkta martyr bara för att jag är irriterad på henne. (Hon skulle komma med pizza igår men glömde bort det!!!). Sen när det bara är ett sketet skelett kvar av mig ska jag säga att "titta så det går när du glömmer bort mig!". Å andra sidan hittade jag en massa digestive-kex i hyllan nyss, så man lär kanske inte bli något benragel omgående.

Inget ont som inte för något gott med sig

En ny värld har öppnats för mig. "Sjukdomsvinst", som jag tidigare bara läst om, är plötsligt en verklighet. Det är faktiskt inte bara dåligt att vara invalido. Folk man knappt känner kommer fram och pratar, snygga läkarkillar vill känna på skadeområdet och berätta om sina krigsskador, alltid hinner någon fram och håller upp dörren för en, hemtjänst & färdtjänst i form av vänner och familj är bara ett telefonsamtal bort och bäst av allt; vår stenhårda öststatshandledare har blivit vänligheten själv och ger mig bara lätta frågor och förklarar snällt och noga om jag missuppfattat något. De höga kraven, arga blickarna och hårda tonen försvinner så fort hon får syn på mig. Fabulous!

Ont, det gör ont...

Känns som om jag bytt från racerbil på autobahn till moppe på smal grusväg vad gäller studierna. Pluggandet som gick i expressfart håller numera knapp styrfart. Jag skyller allt på olyckan. Går under namnet invalido. Fortfarande ont, jobbigt, mår illa av tabletterna, vill ha semester från mitt liv. Mina bittra sms fick doktor E att ringa och muntra upp mig. Hon går på urologen nu och påstår att hon sett fler gamla snoppar på en vecka än hon sammanlagt gjort under hela sitt liv. Vi diskuterade om det var värre att drömma om gubbsnoppar än om lik. Kom fram till att det nog är det. Gubbsnoppar är inte bra för sexualdriften. Lik sorteras in i en helt annan del av huvudet och är rätt harmlösa. Även om de är flådda.

Dags att sparka igång moppen igen.

Du skall icke supa...

Vad var det för en pappskalle som tyckte att sprit var nödvändigt denna helg. Synden straffar sig omedelbart, brukade min pappa säga med domedagsstämma, när man fått ont av att ha roat sig. Och ont har jag fått. Har tillbringat halva dagen på akuten och trillar piller som aldrig förr för att dämpa de alerta smärtreceptorerna. Operation inbokad om en vecka. Jäkla skit.

Några trevliga händelser föregick som tur var det förödande fallet. SD-mannen hörde av sig och ville ses. Omedelbums. Min övertygelse om att han är en tönt med liten snopp fick mig att dissa honom (kanske hade faktumet att det var snorkallt ute och att han ville att jag skulle komma till stans "ungdomsdisco" med beslutet att göra, men ändå). En annan trevlig sak var att vakten frågade efter leg. Jag sken som en sol i flera timmar efter det. Dessutom bjöd jag mina vänner på en fantastisk middag med väldigt passande vin till. Berusningen var välkommen. Stämningen hög. Och synden straffade sig.

Utrensning

För att inte bli galen av allt pluggande och stressande och avstängt vatten (rörbyte som börjar kl 07.00, why?!) och tillfällig besatthet av SD-man som jag kommit fram till är patetisk och nog har liten snopp... så har jag kallat in till fest i helgen. Det är trångt i hjärnan. Dags för de hjärnceller som ballat ur att gå hädan. Och botgöraren heter alkohol.

Längtar efter det befriande ruset!
Fasar för söndagens ångest.
Hoppas på hångel.

Kosmiskt raderad

Jag gick på dejt, en spraydejt. Han hade skickat trista mail och torra sms, men en vacker yta och ihärdigt tjat gjorde att jag gick dit ändå. Väntade mig en weirdo som vanligt, men blev i stället överraskad av hans intelligenta charm och smittande skratt. Gick därifrån med ett leende på läpparna och en överenskommelse om att ses snart igen. Tankarna smög iväg till en rosa framtid med ett vackert bröllop och regelbundna resor till avlägsna paradis, vi två smuttandes på paraplydrinkar på en strand i solnedgången. Försökte föreställa mig hur våra barn skulle se ut. Undrade hur han var i sängen. Sen for en kall kår utefter ryggraden. Åh nej, inte igen. Jag har jinxat det. Så fort jag fantiserar om framtid med en kille får han ett kosmiskt meddelande och raderar mig ur sin värld. Alltid.

Han har inte hört av sig. Inte ens ett torrt sms. Trots att det var han som sa att vi måste ses igen. Två gånger sa han det. Och nu är jag kosmiskt raderad.

Utan att vara inloggad bevakar jag hans profil. 100 besökare om dagen får han. Det är mycket. En timme varje kväll är han inloggad. Jag ser, och hatar, och spyr på mig själ för att jag bryr mig. Tittar på hans profil och på besöksräknaren som registrerar massvis med yppiga, unga, glada blondiner. Först när han loggar ut slappnar jag av. Ett konstigt kontrollbehov. Tur han inte vet vilket psycho jag är...

Att flå eller inte flå

Så har man ännu en merit att lägga till CV:t; hudflåning. Idag har jag nämligen flått delar av ett människolik. Flera lätt ofräsha bilder har bränt sig fast på näthinnan och man kan ju bara gissa vad nattens drömmar kommer handla om... Det värsta är ändå lukten som etsat sig fast djupt i näshålan. Allt luktar lik. I ett desperat försök att överstimulera andra luktreceptorer har jag bestämt mig för att baka bröd. Brödbakning för att få bort liklukt. Hur friskt är det?

Så svårt att säga nej

Det fjärde sms:et väckte mig ur obduktionsdrömmen. Det var en full och frustrerad F som ville prata. Klockan var 03.20. Som vanligt släppte jag in honom, men sa att jag var trött och behövde sova. Han tyckte inte det var något problem utan klädde av sig och kröp ner i min säng och somnade rekordsnabbt. Jag låg en stund med huvudet på hans arm och granskade hans vackra drag och muskulösa kropp, och undrade hur hans flickvän kunde säga nej till honom.

Jag vaknade av att hans händer vant rörde sig över min kropp och insåg att det skulle bli otroligt svårt att säga nej denna gång. Till en början låtsades jag sova, medan min hjärna febrilt försökte undvika lusten som vällde upp. Tillslut gav jag upp. Och njöt. Han är en underbar älskare...

Plugg plugg plugg

Jag är i plugget från 08-18 varje dag nu, och när jag kommer hem unnar jag mig en timmes rast innan jag måste sätta mig med böckerna igen. Jag drömmer konstigt om lik och latinska termer, men än känns kursen inte helt omöjlig. De dagliga förhören hålls av en otrevlig, öststatisk läkare som ger oss skäll om vi är osäkra på något. Beröm verkar inte vara något hon tycker att vi någonsin gör oss förtjänta av. Några i min grupp blir jättenervösa och har svårt att klara frågorna, vilket av någon skum anledning får mig att slappna av och min hjärna att fungera. Ett hjärnstopp på 3 förhör får anses klart godkänt! So far so good...

Mat-tjuveri

F bjöd på hämtmiddag från thaien runt hörnet igår. Han betalade och jag tog påsen med mat, och sen gick vi hem till mig. Han tittade frågande på mig när jag ställde påsen med vår mat på bordet, och höll upp en likadan påse. Jag har vår mat, sa han. Vad har du? Mycket bra fråga... Någon annans mat? sa jag och en blick i påsen bekräftade saken. Efter en snabb moralisk överläggning kom jag fram till att jag var värd den där maten och inte behövde gå tillbaka med den. "Någon annan" hade beställt fantastiskt goda kycklingspett som jag mumsade i mig till lunch idag. Godaste matlådan jag haft någonsin! Enda nackdelen är att F gett mig smeknamnet "Tjuven", vilket jag tycker har en lite negativ klang... men antagligen gör jag snart något annat dumt som får minnet av detta att blekna.

Pluggkoma

Hej då liv. Välkommen pluggkoma. Läser en tung kurs nu och förstår inte riktigt hur jag ska orka med den. Det värsta är det timslånga muntliga förhöret som inträffar 4 gånger i veckan! Om jag är lite nervös och har ett skriftligt förhör/tenta så brukar minnet fungera extra bra och pennan rabblar upp allt jag pluggat in. Är jag däremot lite nervös och har ett muntligt förhör drabbas jag av hjärnstillestånd och afasi, svåra talstörningar. Antingen står det helt stilla i skallen, eller så försvinner de latinska termerna på vägen från hjärnan till tungan. Ibland byts de t.o.m ut till något helt annat. Enda sättet för min puckohjärna att klara förhören är att överinlära allt så att jag kan det utan att behöva tänka efter. Och det tar tid. All tid. Därför har mitt övriga liv fått ta paus. Inga fler dejter, inga hångel, inga fester, ingen shopping. Hej då liv.

Doktor Y

Jag kände att det var hög tid att bonda med några fler kursare, så trots att jag varken hade tid eller lust gav jag mig av till förfesten och korkade upp vinaren. Jag hann inte med så många glas innan det var dags att bege sig till läkarfesten, och jag kände mig ytters tveksam. De trevligaste kusarna skulle inte med, jag var aptrött, inte full, snöstorm ute... Efter lite velande tog jag mig i kragen och gav mig ut i stormen med en ölburk i handen.

Ojoj, så många fina killar som var ute! En lång och halvsöt sökte med blicken kontakt med mig ett flertal gånger och efter en stund vågade han sig fram. Det visade sig att han var snickare! Vad är oddsen? Vad har jag som får alla snickare att dras till mig? Den enda snickaren på festen. Jag som hade tänkt mig en doktor...

Snickaren var dock trevlig och hade just då inte någon direkt konkurrens, så han fick mitt nummer. Sen minglade jag vidare. Då såg jag honom. Han liknade en grekisk gud med sitt halvlånga hår, den raka näsan, de mörka ögonen och den atletiska kroppen. Doktor Y, som jag dejtade en period några år tidigare. Som alla mina kompisar haft skamliga fantasier om. Kunde för mitt liv inte komma på varför jag dumpat honom.

Jag följde med doktor Y hem och han bjöd på fantastiska ugnsbakade gourmétnattmackor. Hans kyssar var härliga. Vi klädde av oss och kröp ner i hans säng, och i samma stund kom jag på varför jag dumpade honom sist. Den ludna ryggen och det lilla omskurna organet gjorde att sexakterna blivit komiskt dåliga. Mina heta kyssar förvandlades som i ett trollslag till torra opersonliga saker, och jag mumlade att jag var jättetrött och måste sova. Nu. Hans händer gjorde några försök under natten, men kom inte långt. På morgonen hade jag bråttom hem. Puss och kram, vi kanske ses. Säkert många tjejer som skulle sälja sin själ för ett förhållande med honom, men inte jag. Sorry. Är hellre singel än har ett förhållande utan passion. Hur vacker och intelligent han än är. Tyvärr.

Godismannen

Jag såg en man som plockade lösgodis i affären med stor koncentration. Att se en man bland smågodiset var ovant, men jag förstod varför han var där då jag såg lappen i hans hand. Slaviskt följde han till punkt och pricka de angivelser som stod där. 5 gelehallon, 6 marianne, 3 coca-colaflaskor... Åh, mitt hjärta blev alldeles varmt. Han ansträngde sig verkligen för att få till rätt godispåse till den väntande kvinnan där hemma. Kanske gravid, eller pms:ig. Hur som helst hade hon imponerande bra pli på honom. Och han måste varit väldigt förälskad.

Golvad

Grannen vaknade 01.12 av ett brak. Det var jag... som hade en av mina mindre intelligenta stunder.

Vid 01, när jag borde gått direkt till sängs utan att passera gå, fick jag för mig att det var dags för torsoträning. Jag satte lite provisoriskt upp en dörrtrapets högt upp i dörröppningen, tog tag i den med båda händerna och testade att dra mig upp. Inte smart. Stången släppte från dörrkarmen och mitt liv passerade i en sekundsnabb revy. Tog emot mig med bakhuvudet, fortfarande med stångjäveln i ett krampaktigt grepp. Såg stjärnor. Min hypokondriska ådra var övertytad om att min sista stund var kommen och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan de hittade min ruttna kropp. Tillslut insåg jag att huvudet var någorlunda helt och kröp till sängen där jag somnade i fosterställning. På nattygsbordet lämnade jag en förklarande anteckning, så att min eventuella död inte skulle förbli ett mysterium.

Vaknade med dundrande huvudvärk och ont i alla muskler som förbinder huvudet med kroppen. Att cykla ut i trafiken utan att kunna vrida på skallen mer än några grader var en upplevelse. Kände mig som en häst med skygglappar. En överkörd häst med skygglappar.

Tack vare mitt fasta stånggrepp under fallet bildades rejäla hack i både dörren och trägolvet. Träningskostnaderna tar oanade proportioner. För att inte gå i konkurs är jag beredd att ha överseende med timmen på leklandet mot att snickaren fixar detta. Om det går att fixa. Åh, varför har jag denna puckohjärna?!

Bollhav

Han ringde och väckte mig. Undrade glatt om jag ville följa med på äventyr. Yrvaken och överraskad kastade jag mig in i duschen och slängde på mig kläderna. Hoppade in i den väntande bilen och hör ett hej från baksätet. Där sitter hans dotter. Uppspelt. För vi ska till "lekland", en stor skummgummiklädd jättelekpark.

Jag vet inte vad han hade väntat sig för reaktion, men säkerligen inte den han fick. Varför tar man med sin dotter på andra dejten? Varför tar man med mig till en lokal fylld med baciller, gravidmagar och 50 snoriga, skrikande småmänniskor?

Paniken kröp längs ryggraden när jag tittade mig omkring med ett stelt leende på läpparna. En hel timme skulle jag tvingas sitta där på plaststolen och hålla god min. Dottern ville visa runt och tyckte att jag skulle hoppa i hoppborgen med henne. Skulle inte tro det. Jag känner inte dig. Jag är gammal. Min kropp får ont av det där. Finns det ingen bar?

Han flydde från vår tröga konversation till mobilen, och ringde minst 7 "viktiga" telefonsamtal. Jag visste inte att tiden kunde gå så långsamt. Började undra om alla klockor stannat. Men han
var fin att titta på. Snyggaste pappan där. Helt klart.

Plötsligt var det dags att åka. In i bilen igen. Blev snabbt hemlevererad. Han pratade i telefon hela vägen. Jag pratade med dottern. Nästa gång ska vi dricka vin, sa han när jag klev ur. Jasså sa jag, och tänkte att om det blir en nästa gång så ska vi ha sex. Det är jag värd efter detta. Banne mig.

Pasqua - när du får oväntat besök

Kvällen tar en oväntad vändning. Jag dricker sparsamt på middagen, tycker jag, men känner mig ändå lätt illamående när jag plikttroget går hem tidigt. Sätter mig framför datorn och jobbar i några timmar. Trots att jag är proppmätt efter middagen gör tvångstankar från magen att jag måste äta konstant, annars tänker den skicka ut innehållet uppåt, ut genom munnen, ut över tangentbordet. Så jag äter. Massor.

Kl 01.30 känner jag att att det nog är bäst att sluta jobba innan jag råkar fucka upp alltihopa. Jag är inte trött, men huvudet är vimsigt av vin och all mat. Bestämmer mig för att vara lite social och skickar iväg ett meddelande till S som är den enda online. Får svar från hans tjej. S jobbar tydligen natt, och hon har fest. Hon tycker att jag ska komma dit. Jag känner knappt henne. Men hon vill bjuda på vin. Hos henne finns även mitt ex nya tjej. Hon som alltid är så kylig mot mig. Som jag inte kan förmå mig att tycka om, även om jag försöker.

Kl 02 säger jag att klockan är mycket och att jag tvivlar på att det finns så mycket vin kvar i deras flaskor. Kom hit i stället, säger jag. Jag har vin. Jag är vaken. Jag vill ha nattbesök. Helt övertygad om att de ska titta på klockan och inse att man inte går till nån man knappt känner kl 02 och dricker vin. Inte när man är vuxen.

De är tydligen inte vuxna. Kvart över två plingar det på dörren och flickvännen och den kyliga ramlar in. Jag korkar upp vin. Tycker det är riktigt roligt. Jag ska göra ett försök att tycka om den kyliga. Igen. Bjuder henne på mycket vin. Och choklad. Nu borde hon väl smälta lite? Men nej, eller.. kanske lite. Men hon är fortfarande kall. Hon går hem efter två timmar och 4 glas.

Flickvännen är roligare. Hon är supersnygg men har en näsa som Gerald Depardieu. Vi pratar om livet, om att undvika vuxenfällan, om män, om mitt ex... Kl 05 säger hon åt mig på skarpen att jag måste sluta fylla på hennes glas och hon går hem på sina skyhöga klackar.

Idag skickade hon en middagsinbjudan. Jag borde bjuda på vin oftare.

Dysmenorré

Jag är inte gravid i alla fall. Det är då ett som är säkert. Stockholms blodbad bekräftar saken. Lingonveckans förbannelse har drabbat mig.

Hela natten och hela dagen har jag haft ont. Riktigt ont. I magen och ryggen. Molande värk som avbryts av vågor med skärande krampaktig smärta. Medicinerna som brukar hjälpa så bra verkar inte hitta rätt denna gång, trots att jag dubblerat dosen.

Smärtan är ändå inte det värsta. Det jobbigaste är humöret. Plötsligt sväller herr Svartsjuka, fru Missunsam och deras barn Självömkan. De brer ut sig och tar över medan alla egenskaper man är stolt över går på semester. Pessimisten som brukar sitta relativt tyst i ett hörn får en stor hink med svart målarfärg som han med vana drag förmörkar framtiden med. Alla mål blir ouppnåliga, alla utmaningar blir hinder. Koncentrationsförmågan har lämnat över jobbet till tvillingarna Fummel och Drummel. Låt mig inte sitta bakom ratten för guds skull. Någon kan ju dö! (Och detta är ingen överdrift, bekräftar herr Pessimist).

Oh, nyss ringde juldagskillen, aka snickaren, aka finlunchdejten. "Du, jag fick nyss ett sms av dig" sa han med lätt oroad stämma. Shit shit shit. De tillfälliga svettkörtlarna ökade, om möjligt, sin produktion och jag kände hur all färg försvann från mitt ansikte. Jag har inte skickat något sms till honom på flera dagar. Däremot skickade herr Pessimist nyss ett sms till en kompis. Där han sa att inte ens en snickare på juldan och ett lammkött på nyår räckte för att må bra idag. Hade Fummel och Drummel varit framme?

Nej, som tur var hade han inte fått det sms:et. I stället var det mitt "Gott Nytt År"-sms som tagit en detour och kommit fram först idag. Han undrade om jag var full. "I wish", sa jag. Och det önskar jag verkligen.

Baby-boom

Två av mina närmaste vänner, som jag känt i urminnes tider, kom på middag. Vi har alltid grymt trevligt tillsammans, och våra träffar brukar fungera som en rejäl vitamininjektion. Eller vin- och chokladinjektion. Same same. Upplyftande brukar det vara!

Den ena vännen är gravid, höggravid, vilket såklart är jättekul! Men... jag börjar bli småtrött på att höra om hormoner och barnvagnar. Och tråkigt att hon inte kunde smaka på nya goda vinet jag hittat. Och att hon blev trött och gick hem tidigt. Och att hon la upp sina trötta, svullna fötter på en stol. De stank. Herregud. Jag var tvungen att gå in på toa och skvätta parfym under näsan för att stå ut. För man säger inte åt en trött och gravid kvinna att hennes fötter stinker. Det tror jag man ska akta sig för.

Min andra vän kom med kvällens nyhet. Hon är också gravid! Jösses. Vad är detta för massrörelse alla mina vänner tycks ha gått med i? Nu känner jag sex par som ska ha barn under första halvåret -07. Det kan inte vara normalt?!

Mitt dåliga samvete dämpar humöret. Jag borde vara överlycklig för deras skull, och visst ÄR jag glad åt det, men samtidigt... Det blir inte samma sak. Jag märker ju redan hur de två exhalterat diskuterar mammaledighet, föräldrapenning och blöjpriser. Själv korkade jag upp vinaren och skålade med mig själv. Berättade om nyårsnattens eskapader och de applåderade. Men sen sparkade "Pyret" och all uppmärksamhet riktades åter mot den grandiösa magen.

Jag är för fan som ett avundsjukt syskon. Som är rädd att glömmas bort. Framförallt har jag svårt att förstå hur de kan vara så redo för vuxenlivet när inte jag är det. Jag vill resa tillbaka 10 år och återuppleva somrarna i Visby med konstant fylla och mängder med hångel. Det var lagom oansvarigt och lössläppt.

Måste man växa upp?

Gott Nytt Shag!

Jag började det nya året naken tillsammans med en kompis lillebror. Kanske inte så genomtänkt, men helt underbart ändå. Fantastisk start! Har träningsvärk överallt nu, viril och pigg sängkamrat. Och jättemysig. Synd att han bor utomlands, hade gärna gjort om det snart igen.

Nyårsfesten var superskoj, glammig och uppstyrd. 150 gäster, och årets färg var tydligen svart. Ångrade lite att jag inte vågat ta min gröna klänning, hade varit kul att vara den som stod ut. När de stängde gick jag och min kompis (smått desperata) vidare till ett annat ställe. Det var där jag träffade honom. Har alltid tyckt att han varit snygg och trevlig, men vi har aldrig riktigt pratat förut. Och framförallt aldrig utbytt kroppsvätskor förut.

Vetskapen att det fortfarande finns killar där ute som jag tänder på ger mig hopp. Kanske är det inte helt kört för mig, kanske är jag inte så messed up som jag tror. Eller kanske kan man lyckas trots att man är känslomässigt småstörd?

Nytt liv, nytt jag!?

Sista dagen på 2006. I morgon börjar mitt nya liv som ska leda till ett nytt jag, ett jag med otrolig fitnesskropp som pluggar lite varje dag i stället för dygnet runt innan tentor, som inte tittar på tv mer än 5 timmar i veckan och som mer än ofta har fantastisk sex med mr Perfect. Så trevligt det ska bli, mitt nya liv!

Har starka Déjà vu-känslor nu. Tror detta nyårslöfte är nästan identiskt med förra årets. Då gjorde jag ett tappert försök. Skaffade pojkvän på nyårsafton, började laga storkok med riktig mat och frös in matlådor, köpte träningskort, stannade kvar och pluggade de dagar vi slutade tidigare... Det höll i flera veckor, innan mitt gamla bekväma jag gjorde sig påmind. Det är förödande skönt att ligga i soffan och kolla på dåliga såpor med en gigantisk karamellkungenpåse i handen. Men, det sägs att ett liv med sallad gör att man blir piggare och friskare än ett liv med karamellkungen, så jag ska göra ett försök igen. Kanske ska börja med mr Perfect. Tror det är en bra morot till salladslivet så att säga. Dessutom får man gratis motion i sängen... Ja, så får det bli. Bäst för honom att han är på festen ikväll!

Fortfarande inget pirr

Dejten igår var ... trevlig. Han började på minus i och med att han var 20 min försenad. Dessutom hade han en ful jacka. Sen fick han pluspoäng för komplimangerna och den fantastiskt goda finlunchen han bjöd på. Minus igen när han beställde in starköl till lunch...Plus när han skrattade åt mina dåliga skämt. Snygg skjorta och vackra ögon gav plus, blicken som irrade och inte riktigt vågade möta min gav minus. Summa sumarum; vet inte. Känner inte av några fjärilar i magen, men det kanske kan leda till god och gratis mat, och ett välbehövligt nyp. Om man ska vara egoistisk. Och det är jag idag.

Fjärten har ringt, men jag hade inte tid att prata så jag lovade ringa upp senare. Det var för en vecka sen. Jag är en hemsk människa. Juristmannen har också hört av sig. Han tycker det känns som om vår kontakt håller på att rinna ut i sanden (nähä? jag har inte svarat på hans mail på flera veckor...). Han vill ses. Orkar man? Jag ska bestämma mig i morrn. Mitt nya 2007-jag får avgöra.

(L)ungt på ytan

Jag har fallit offer för kvinnoförtrycket och de snedvrinda idealen. Antagligen hjärntvättad av veckotidningarnas retouchade omslag. Bländad av tonåringarnas babyrumpssläta ansiktshy. Årets dyraste julklapp, till mig själv givetvis, var en enhet botox runt varje öga. För 3 500 kr beställde jag förlamning av väl valda ansiktsmuskler för att dölja de fina linjerna som börjat formas mellan ögonbryn och i skrattveck.

Jag kan inte säga att det var värt vareda öre, men resultatet är gott. De trötta ögonbrynen åkte upp en aning, bekymmersrynkan försvann och skrattrynkorna halverades. Ingen vet att det hänt, knappt ens jag själv, och ingen har sett eller sagt något. Men jag ser, och det räcker. Min utslätade panna avslöjar inte längre mängden erfarenheter och grubblerier som finns därunder. Det är så jag vill ha det. Blankt och stilla på ytan.

Slagsmål & dejt

Efter att mina juldagsplaner blivit omkullkastade bjöd jag in mig själv till grannens fest och såg fram emot att träffa nya människor och få nya upplevelser, nya erfarenheter. En flaska bubbel senare gick jag med på att följa med sällskapet till ett uteställe jag annars skyr som pesten. Finlandsfärjestämning och dräggiga bönder kanske kunde vara något för mig såhär i juletid?!

Konstigt folk var det som vanligt där, men jag hade spanarradarn på max och lyckades fårvånandsvärt fort få syn på en utrotningshotad läckerbit. Han tog tag i mig, bjöd på en drink och många komplimanger. Riktigt trevlig och riktigt söt. Plötsligt fick jag en bamsekram bakifrån, från en kille jag pratat väldigt kort med lite tidigare. Situationen kändes ansträngd, speciellt som björnkramaren vägrade släppa sitt grepp och läckerbiten såg allt mer irriterad ut. Plötsligt rök de ihop och började slåss! Jag tror läckerbiten svingade första slaget, men jag förstår inte riktigt varför. Sic, två helt okända killar slogs om mig på bonnhaket! Kanske lite smickrande, men framförallt avtändande. I min bok slåss inte folk. Tyder på iq-brist... Det tog inte många sekunder innan båda mina kavaljerer var utslängda och jag vimsade vidare med sänkt motivation. Radarn gav inget mer utslag och jag flydde hem innan sista desperata raggsvängen kom igång.

Dagen efter låg jag frustrerad och smådeppig i soffan och försökte reda ut kvällen. När jag gick igenom utgifter och kvitton, hittade jag läckerbitens visitkort i väskan. Efter en lång stunds velade kom jag fram till att en dejt med en dålig kille borde vara bättre än ett dejtfritt jullov, och även om han inte verkar vara mr Right (mr Right slåss inte) så kanske han är mr Right Now? Jag drog iväg ett sms och nu är fika på lördag prel.bokat. Jag är väldigt skeptisk, men en chans ska han få i alla fall.

Middag hos bror

Ikväll var jag på middag hos min feta halvbror och hans lika matglada fru. Huset deras lyste på långt håll, likt ett dåligt horhus i utkanten av las Vegas. Entrén var överdådligt prydd med blinkande lampor i 7 olika färger och i trädgården stod deras söner med tändare och olagliga raketer. Vilket välkomnande!

Matglada frun erkände att hon gått lite överstyr med julpyndtet inne, men resultatet var ändå mer hemtrevligt än tacky. 4 gigantiska lådor med julpynt hade inte räckt, utan hon hade varit ”tvungen” att köpa nya saker för några tusenlappar i år med. Överallt lyste, blinkade och glittrade det, och små skålar med godsaker var utspridda i hela huset.

Det bjöds först på snacks… ostbågar, chèvre, fikon, kryddkorv, kaviar, starka drinkar osv. När farsan så småningom började bli på lyset och ifrågasatte om det skulle bli någon middag upplystes vi om att det skulle ta någon timme till, så vi fortsatte moffa i oss. Mätta och fulla bjöds vi tillslut till bords, och en fantastisk laxmiddag med gratinerad svamp och hummersås dukades fram tillsammans med ett mycket passande och alkoholhaltigt vitt vin. Mätt blev jag fort, men fortsatte tvinga i mig av ren artighet. När jag var nära att vomitera av blotta tanken på mat ställdes franska ostar och kex framför min näsa. På detta följde sedan efterrätt med sylt och grädde innan vi vaggade in i salongen där det bjöds på kaffe och oemotståndligt gott julgodis (choklad!). Detta ackompanjerades av brorsönernas årliga uppspelning på sina respektive instrument. Först ett trevande trombontutande, sedan 6-åringens fem senast inövade julvisor på gnisslande fiol. Rörande och roande.

På lyset, och mer än mätta, gav vi oss slutligen av hemåt. Morsan klagade i vanlig ordning på värdparets BMI (”herregud så tjocka de blivit!”), men fettet överskuggas ändå av den genuina glädje och trivsamma stämning man alltid känner i deras hus. Inte konstigt att de är så glada när de kan laga så god mat?! Och inte konstigt alls att de blir tjocka! Själv måste jag nu späka mig med vatten och sallad i två dygn om nyårsblåsan ska sitta som det är tänkt… Eller så får jag supa mig snygg på söndag. Satsar på en kombination så har jag helgarderad mig. Gäddhänget planerar jag att ta bort ikväll med 20 armhävningar. Niemas Problemas!

Julbrev till doktor E.

Dear väninna,

Det var tänkt att detta skulle nå dig i god tid innan jul, men ur led är tiden… framförallt min tid… helt jäkla dislokerad. I alla fall. En liten mellandagsöverraskning är ju inte illa heller.

Hoppas du haft en fantastisk jul och att jultomten var snäll. Samma sak önskar jag för egen del. Jag har distribuerat ut en lång önskelista som jag hoppas efterföljs utan avvikelser. Har även fått önskelistor av övriga familjemedlemmar, men tycker de är bristfälliga och ska nog försöka komma på något de verkligen behöver i stället. Ett problem är att varje gång jag ska köpa klappar så hittar jag bara saker till mig själv. Snart är julklappsbudgeten helt spenderad, men å andra sidan har jag nog aldrig fått så mycket fint. Idag ska jag göra ett försök att vara givmild under min tur på stan. Funderar på att ta en flaska glögg innan för att komma i rätt stämning, men det kan hända att det förvärrar jag-fokuseringen i stället för tvärtom.

Vad står på din önskelista? Överst på min står ”nyårshångel”. Blickar man tillbaka på hångelåret som gått förstår man vad dysfori-skoven beror på. Ett nyårshångel kan hjälpa upp statistiken dubbelt, eftersom ett sådant kan inräknas både som ett -06 och ett 07-hångel (om man raggar upp innan midnatt och sen krampaktigt håller sig kvar en stund). Det är också det mest lämpliga sätt att inleda ett nytt år på. Det är jag övertygad om.

J hälsar. Han ska fira jul med flickvännens familj… i Finland… i en hel vecka. Vem är denna toffel? Och var har vår casanovahero tagit vägen? Kanske finns han i flera ex på spraydate under pseudonym. Är han kanske kallekobra2, 33-år från Mora: ”Jag letar efter en sprallig och glad tjej som gillar att resa och som kan hänga med på en och annan bilmässa, hon bör kunna nyttja ett utedass och gärna göra eld i kaminen (den delen kan jag lära ut). hon ska helst ha körkort och inte röka. det gör inget om hon har ett jobb.” Eller kanske är han Tolmannen; ”På sommaren förvandlas jag till cowboy och är aldrig långt från min hatt, chaps, boots och revolver. Det är en livsstil som jag inte kan va utan!!” Nåväl, så småningom kommer han säkert avslöja sig.

Nej, nu kanske jag ska få iväg detta så det kommer fram innan påsk.

Ha en riktigt God Jul och ett Fantastiskt Nytt År!

/Dr Knas

Doktor Wonkas chokladfabrik

Jag var grymt chokladsugen men mitt godislöfte höll mig borta från affärens godishylla. I stället kom jag på att jag skulle göra tryffel. Det absolut godaste som finns på denna jord. Chokladtryffel. Inte till mig själv, nej nej. Jag skulle göra tryfflar att ge bort! Och om det sen råkade komma choklad på mina händer så var det ju dumt att bara tvätta bort det…

Om man ska göra något är det lika bra att göra det ordentligt, tänkte jag. Korkade jag. Jättemycket tryffel blev det. Jag hatar tryffel nu! Inte att äta, men att göra. Att rulla 100 små kladdiga bollar… försöka få dem symmetriska, doppa dem i smält choklad utan att de tappade formen osv visade sig vara omöjligt uppdrag. Efter ett tag funderade jag allvarligt på att ge upp och sätta mig framför soffan och äta direkt ur skålen. Skedvis med tryffel. Sen kunde jag antingen springa 18 varv runt stan i morrn, eller ändra plan vad gäller nyårsblåsa. Nåväl, nu har jag både kylen och magen full av tryffel. En mjuk mage är väl bara sexigt?

Fan. Nu ska jag göra sit-ups.

Grymt sa grisen...

Den fräna doften av formalin blandad med… gris… slog emot oss när vi tryckte upp den tunga dörren. På en plåtbrits låg grisen på rygg med en duk lindad runt trynet. Ur ett decimeterlångt snitt på dess hals stack ett rör upp, ur vilket grisens flämtande andning hördes.

Vi hade sett fram emot den beryktade ”grislabben” med skräckblandad förtjusning. Vissa med större portion skräck än andra. Jag tillhörde de sistnämda, men var osäker på vilka känslor som skulle komma av att skära i en levande varelse.

Grisen var djupt nedsövd och med jämna mellanrum kollades hans vakenhet, och om det behövdes gavs mer droger. Vi koldioxidförgiftade, skar, sydde, orsakade blödning, gav dropp, skar av nerver, höll i hjärtat medan det slog, punkterade lungan, rispade levern, plockade ut tarmarna… Allt medan grisen levde. Några gånger slutade han att andas, men vi fick igång honom igen. Efter 10 timmar tyckte kirurgen som var vår handledare att det var dags att ”skicka Nasse till grishimlen”, och vi höll med. En spruta kalium och sen såg vi hur hjärtat kontraherade allt långsammare, tills det efter ca 30 sekunder slutade slå helt.

Jag gick därifrån med blandade känslor. Det hade varit den mest lärorika laboration jag varit på, men också en av de mest psykiskt påfrestande. Synd om grisen? Absolut, men alternativet för honom hade varit att bli julskinka. Nu fick han ju en härlig tripp innan liemannen (liegrisen?) kom och hämtade honom. Jag väljer att tro det i alla fall. Nasse var inte medveten om vad som hände hans kropp. Han var på semester. En fantastisk semester som slutade i eufori. Och vi blev en erfarenhet rikare. En erfarenhet som kanske räddar någons liv en vacker dag.

Saker man inte ska säga på första dejten

Det har hänt mer än en gång att jag undrat om det verkligen är så att det är fel på alla killar jag träffat... eller om felet möjligtvis skulle kunna ligga hos mig. Idag analyserade jag några avgörande träffar/dejter jag haft, och orsaken till att jag totalt tappat intresset efter dem. Vad är det för magiska ord de säger som får mig att vända på klacken? Här är några fantastiska saker jag fått höra under första dejten;

• Varför har du en bokhylla med en massa böcker? Jag har aldrig förstått vad folk har böcker till...

• Läkarföräldrar? Då har du ju heeelt snedvriden verklighetsuppfattning.
  
  
• Jag har inga pengar kvar, kan du ta notan? (Efter att han tjatat sig till en alla-hjärtans-dag dejt och bokat bord på en av stans dyraste restauranger).
  
  
• Får jag kyssa dig? (går alltid bort)
  
  
• Jag kan inte stå upp så länge för jag är plattfot. (oh, sexigt...)
  
  
• Varsågod! Den här drinken bjuder jag alltid stela och svårpratade tjejer på... eh.. alltså... inte för att du är det... eh...
  
  
• Om du fick ändra på en sak i ditt utseende, vad skulle det vara? (inget jag berättar för dig, och inget du ska fråga om eftersom du tycker att jag är perfekt, eller?)
  
  
• Varför jag går så konstigt? Ehum... jag har ett litet problem med linjer... mellan plattorna i marken... kan inte gå på dem.
  
  

Nu behöver jag inte fundrera på var problemet ligger längre!

Vänner?

F hade inte hört av sig sen vi bejakat våra lustar för 3 veckor sen, men i natt fick jag åter ”vaken?”-sms:et som tidigare troget landat i min mobil varje lördagnatt. En halvtimme senare dök han upp och ville prata om det som hänt. Jag lyssnade först med ett halvt öra, sedan inte alls för jag somnade. När jag vaknade några timmar senare låg han och sov bredvid mig. Jag tycker så otroligt mycket om honom, och lovade mig själv att han skulle gå hem utan ångest den här gången. På morgonen kunde han som väntat inte hålla händerna borta, men jag var stenhård. Han påstod att han inte skulle ångra sig om vi bara använde händerna… men som tur var höll jag fast vid mitt beslut och skickade hem honom. Otillfredställd.

Hoppas vi kan hitta tillbaka till den okomplicerade vänskap vi hade förut! Och att han och hans flickvän hittar gnistan och lusten igen. Hoppas hoppas.

Den skulle bort

Mannen klev in genom dörrarna till det lilla sjukhuset och gick fram till den första läkaren han fick syn på. Utan att säga något räckte han fram en plastkasse till henne och fångade blekt hennes frågande blick.
”Den skulle bort”, sa han och tittade uppfodrande på henne. Tveksamt tog hon påsen och när han gav henne en bestämd nick knöt hon upp knuten den var försluten med. Hon skulle aldrig glömma synen som mötte henne. I påsen, bland blod och halvsmälta isbitar, låg en avhuggen människohand. Hon drog djupt efter andan och tittade förskräckt på mannen. Först nu la hon märke till att han höll sin andra hand bakom ryggen, och att det bildats en pöl av blod på golvet bakom honom. ”Den skulle bort”, upprepade mannen.

AT-läkaren som tog emot mannen fick sedan reda på att han var gravt schizofren, och att rösterna befallt honom att ta bort handen. Det hade tagit honom en halv natt att såga sig genom senor och brosk och två köksknivar hade blivit helt utslitna. Smärtan hade han inte registrerat och läkarna kunde inte göra mycket annat än att sy igen huden kring stumpen.

Detta hände alldeles nyligen, och AT-läkaren som tog emot honom är kollega med en vän till mig.

Ibland känner man sig väldigt normal…

Frågan fel

"Är du tjejen som efterfestade med två killar i Halmstad för ett år sen? P här, vill bjuda på lunch".

Hur han fått reda på mitt nummer, och varför han ville träffa mig efter så lång tid kunde jag inte begripa. Framförallt inte eftersom jag ägnat största delen av efterfesten åt att hångla med hans toppmodellsnygga kompis. Nyfikenhet och erbjudande om gratislunch gjorde att jag ändå tackade ja och några dagar senare satt vi mitt emot varandra på en thailändsk restaurang. Han var snyggare än jag mindes. Vältränad, välfostrad och välartad i största allmänhet. Han hade nyligen blivit dumpad av flickvännen, och mitt nummer hade han tagit reda på genom imponerande detektivarbete och sms till 30 pers i samma område med mitt förnamn. Efter lunchen hade mitt intresse väckts, men uppenbarligen inte lika mycket som hans.

Han höll sig kvar. Ville gå promenad, ta en kopp the, se min lägenhet... Jag kände mig alltmer obekväm och gav den ena hinten efter den andra om att jag hade andra saker att göra. Då kom den plumpa frågan killar inte ska behöva ställa;
"Får jag kyssa dig?".

Om man måste fråga så är tillfället antagligen fel. Så svår är jag inte att läsa. Om jag lutar mig bort när han lutar sig fram, svarar kort på närgångna frågor och tar bort hans hand när den råkar hamna på mitt lår, då vill jag inte ha någon kyss. Vilken idiot som helst borde fatta det! "Kom igen nu sexy, vi är vuxna människor och jag tänder på dig. Varför inte passa på och ha lite skoj?". Visserligen en poäng, men tyvärr väldigt avtändande. Och inte blev det bättre av de 13 sms och 7 samtal som kom till min mobil senare under kvällen och natten. Kardinalfelen var begångna och han osade desperation. Adios amigo. Porten var stängd och han hade själv låst och kastat bort nyckeln. Trodde han verkligen, efter alla år med flickvän, att det var så lätt att få till det?

Synonymer

Ibland när man surfar sig bort från vardagen kan man hamna på de mest underliga sidor. Jag hittade en lång synonymlista till penis idag (och fråga mig inte hur jag hamnade där)... Favoriterna; Bubbaklubban, centerpartiet, cocktail, fröjdepinne, läskamraten, soldaten.

Det fanns även en lista på synonymer till slida (hurra så jämlikt!); Baconros, fikon, fladdermus, fritös, Gröna Lund, krusidulla, lårensvik, slangklämma, snoppfälla, vapenställ, väska, tant Edit.

Tant Edit.. klockrent ju! Hon som gillar Peternicklas. Oh så vackert.

I want drugs

Vaknade med ett ryck efter en orolig natt. Masade mig upp och började dagen med en treo. Gav det överbelamrade skrivbordet en fientlig blick innan jag gick tillbaka till sängen. Terapidags. Annars skulle jag inte klara dagen.

Slängde iväg några sms till må-bra-vänner. Konstigt, inget svar... kanske är det fel på mobilen ändå? Sen kom jag på att det är söndagmorgon och klockan är 08.30.. Testade att sms:a några kursare. Det gick bättre. Blev lovad öl när tentan är avklarad. Tyvärr mådde jag inte bättre av att de redan var uppe och satt på biblioteket och pluggade. Plikttrogna jävlar.

Bokade in en lunch med JL. Hans klockrena humor får mig alltid att le i flera dagar. Precis vad jag behöver. Slängde iväg ett mail till juristgubben också och frågade om vi ska ses nästa vecka. En chans är han värd och jag är desperat. Har isolerat mig med böckerna i flera dagar och det håller på att fucka upp mitt huvud. Och min kropp. A klagade på att han ätit köttbullar och makaroner till middag tre gånger på en vecka. Jag kontrade med chokladbollar till middag fyra gånger på tio dagar. "Vad tusan snackar du om att du behöver en händig kille för?" sa han. "Du behöver ju nån som kan laga mat! Ragga upp en kock för fan". Finns det snygga, smarta, vältränade singelkockar? Som kanske är händiga också? Är all in i så fall.

Tillbaka till de uppfuckande böckerna. Ett fakta brände sig förresten fast hårt; det dör 50 000 hjärnceller per år efter att man fyllt 20(!!!). Tacka fan för att man känner sig lite seg och trög! 50 000... per år... jesus arsle.

Game on

Har haft lite kontakt med en kille från SD som verkar vara otroligt mysig. Vi sms:ade halva natten i förrgår och han lyckades sälja in sig fantastiskt bra. Sen frågade han hur länge jag varit på SD, och jag svarade sanningsenligt 2 år. Sedan dess har mobilen sovit. Inte ett ljud på 24 h. Nu klättrar jag på väggarna och kan inte alls koncentrera mig och plugga som jag borde. Är 2 år på SD skrämmande patetiskt? Insåg han att jag är en looser? Eller har han bara haft fullt upp? Kanske kom inte ens mitt sms fram? Och den största frågan är vad jag ska göra nu?! Det coolaste (och bästa) vore att bara skita i honom och sen bli glatt överraskad om han hör av sig igen någon gång, men det är svårt som fan. Kanske borde skicka ett vanligt sms som om inget hade hänt? Eller ska man försöka förklara sig?

Det är denna singelångest jag älskar och hatar. Spelet som måste spelas vare sig man vill eller inte. Han har gjort mig osäker och ökat sitt värde genom att inte höra av sig. Och jag har fallit för det, igen.

Förvirrad

Jag gissade att han föredrog ”naturliga” tjejer, så framför spegeln var jag frikostig med sminket. Rött läppstift, tjock eyeliner, mycket mascara, hårspray, en djupt uppknäppt blus och höga klackar. Detta var väl ändå inget för honom? På väg till puben torkade jag bort läppstiftet och ångrade klädvalet. Kanske skulle han misstolka och tro att jag gjort mig fin för hans skull. Att jag överdrivit av nervositet.

Kvällen blev inte som jag planerat. Inte alls. Fjärten visade sig ha många intressanta strängar på sin lyra och en fantastiskt charmig glimt i ögat. Det var en av de trevligaste dejter jag varit på. Han var underhållande, en bra lyssnare, rolig och han verkade förstå mina skämt(!!?). Jag fick aldrig ur mig det inövade talet om att jag inte kunde se honom som annat än en vän och jag bröt mot alla regler jag satt upp för mig själv. När jag kom på mig med att undra om han kysste bra fick jag panik och sa att jag måste hem. En snabb kram och sen var jag borta.

Nu tror jag att bollen ligger hos mig. Han vill gärna att jag hör av mig, men känner jag mig själv rätt kommer det inte att hända. Han är en bra kille, pålitlig och snäll, en sån man borde ha, en sån jag tröttnar på… Men kan ändå inte låta bli att undra vad som skulle hända… om jag testade, ett tag?

Freudiansk felsägning

"Etanolen binder till proteinets hydrofoba fittor... eh.. fickor..." Tiden stod stilla några sekunder, eller var det millisekunder, medan rodnaden spred sig från den välknäppta skjortkragen och upp över ansiktet. Utspridda fnissningar hördes bland studenterna och han torkade svetten från pannan innan han gav upp och lät skrattet bubbla fram. 70 personer stämde in och det tog tid innan de förlösande skrattattackerna ebbade ut och han kunde fortsätta. Den långtråkiga föreläsningen hade helt otippat blivit en av veckans absoluta höjdpunkter. Freudianska felsägningar. Borde starta en fan-club för dem.

Revolt

På festen igår möttes man av otroligt vuxna människor. Par som diskuterade arbete och resor, putande gravidmagar, vigselringar, sobra kavajer och klänningar med tyll. I sann upprorsanda attakerade E och jag drinkbordet och söp ner oss så gott vi kunde. Sen drog vi ut på krogen där hon fick ett riktigt snyggt ragg och jag sprang på fjärten… Han undrade sårat varför jag inte ringt, och i stället för att ta den chansen och berätta att jag inte var så intresserad, blåljög jag och skyllde på yttre omständigheter. Jag lovade dyrt och heligt att ringa nästa dag, för jag ville ju självklart, jättegärna äta middag med honom. Det skulle bli såååå kul. S u c k. Han gick hem något uppmuntrad och jag tröstade mig med en bonnig, småkorkad och totalt humorlös, men ack så vacker pojk. I normala fall hade jag dissat direkt efter att han avslöjat sin hopplösa personlighet, men eftersom han gissade att jag var betydligt yngre ( 7 år!) än jag är lät jag honom hångla ett tag. Han följde med hem, men blev väldigt påträngande samtidigt som jag blev alltmer avtänd, och tillslut slängde jag ut honom. Hans ego klarade inte riktigt av dissningen, så han var helt övertygad om att jag råkat illa ut för länge sen, typ blivit våldtagen. Tanken att jag kanske helt enkelt inte tände på honom verkade inte existera alls. Det konstiga är att det inte är första gången det händer. Märkligt.

Flyg fula fluga...

Gick direkt från en lång och ovanligt tuff skoldag till en mysig pub där jag mötte upp en vän. Har haft muntligt förhör idag, som jag pluggat alldeles för lite till men klarade med blotta förskräckelsen. Dessutom blev jag videoinspelad under en patientintervjuv, vilken sedan utvärderades i grupp. Mycket påfrestande för psyket...

Ett par öl i avlsappningssyfte på puben gjorde susen, och vi fortsatte med några glas vin hemma. Tyckte att berusningsdrycken hade starkare effekt än vanligt och kom sent omsider på att jag glömt äta middag. Igen. Nåja, efter några glas med tillhörande jordnötter är man ändå inte så hungrig och mitt "nya" liv med regelbundna vanor som jag påbörjar då och då, kan lika gärna starta om på måndag.

På måndag ska jag även ringa fjärten och styra om middagsdejten till en informell "kompisfika". Jag ska också maila juristgubben och meddela att jag inte är intresserad. Jag orkar helt enkelt inte. Intresset är för litet för att det ska vara värt besväret, och just nu känner jag bara för att luta mig tillbaka och iakta livet omkring mig. Ibland önskar jag att jag tillfälligt kunde bli en liten fluga som flyger runt och bara tittar på allt utan att behöva prestera. En osynlig fluga. Det vore underbart!

Lördagsnatt

"Jag vill ha dig", viskade han i mitt öra, vilket fick mig att slutligen dra mig ur kramen. Jag rynkade pannan och skakade långsamt och förebrående på huvudet. Klockan var 04 och vi stod utanför min port efter en blöt kväll på krogen. "Jag kan förklara varför jag vill det", sa han och tittade bedjande på mig.

Nyfikenheten i kombination med alkoholen gjorde att jag gav med mig och han fick följa med upp. I hissen stod vi tysta och jag undrade vad han skulle ha för förklaring. Att han inte kunde glömma mig och alla våra nätter ihop? Att jag var den bästa han haft? Att han fortfarande hade känslor för mig?

"Jag har typ inget sexliv", mumlade han och tittade ut genom fönstret. Jag började skratta med avbröt mig när jag såg allvaret i hans blick. "Du skämtar va?" sa jag, för det var ju F jag pratade med. F som haft över 100 tjejer. Som aldrig varit utan sex i längre än en vecka. Och som hittade drömtjejen för två år sen och inte ens tittat åt någon annan sedan dess. Jag undrade vad han menade med det och han suckade och sa;
"3 - 4 gånger kanske.... om året".

Chockad kan man lugnt säga att vad jag blev. Jag som trodde att de hade det perfekta förhållandet. Han pratar ofta om hur mycket han älskar henne och att allt känns så rätt. Nu sa han att det var så, att allt var helt perfekt, utom just den "lilla" detaljen. Hon hade aldrig lust. Och den senaste tiden hade han inte heller haft lust. Det fanns ingen spänning alls, och ingen ork. Inte en enda gång under hela varma sommarsemestern hade de fått till det.

När jag kröp ner i sängen och kände hans kropp mot min visste jag att vi inte skulle kunna motstå varandra denna gång. Jag undrar hur mycket ångest han har nu. Och om han i fortsättningen kommer undvika mig när han festar. Jag tror det. Tyvärr.

Hjärnlösa män

Jag hatar killar. Varför kan de inte lära sig tänka?!

F och jag har sedan länge bestämt att vi skulle förfesta och gå ut tillsammans idag. Kl 19 skickar han ett sms "har blivit bjuden på pokerkväll med jobbarkompisarna". Och, liksom? De träffar han ju varje dag. Vi har inte setts på veckor och jag har verkligen sett fram emot att träffa honom på tu man hand. Sen föreslår han att jag ska komma till deras fest lite senare, eller möta upp dem ute på krogen. Jättekul, verkligen. Försökte säga att hela poängen med kvällen ju var att vi skulle ses, men han förstod inte problemet; vi skulle ju ses. På krogen. Jag behövde bara ta några glas hemma och gå dit till midnatt.

Då lackade jag. Sa åt honom att ha så kul och slängde på luren. Grinade. Gick till affären och köpte godis. Tog ett stort glas vin och började tröstäta och intala mig själv att det säkert är värdelöst ute ikväll. Inga bra killar. Bara putande blondiner och fula, fulla, slemmiga, korkade killar. När jag börjat tro på mina lögner får jag ett sms. "Skit i pokern, kom hit nu så festar vi". Åhhh, nu har jag ju en jättegodismage och huvudvärk. Har inte hunnit raka benen. Inte provat igenom garderoben. Pittkuk.

Lammkött

Jag hade lyckats intala B att hennes 6 år yngre ragg förra helgen var en bedrift och absolut inget hon skulle ha ångest för. Han var ju gorgeous; fotomodellsnygg med vältrimmad kropp, hårfäste som satt där det skulle, och han ville faktiskt själv följa med henne hem. Jag menade att alla tjejer egentligen borde ha killar som är 5-6 år yngre, eftersom vi lever längre och har vår sexuella peak senare än dem. Tillslut trodde hon mig, och bestämde sig för att ta reda på mer om honom.

Eftersom han inte fanns på Eniro bad hon en bekant, med tillgång till diverse register, att försöka ta reda på var han bodde och hans nummer. Efter lite registersökningar ringde denna bekanta upp med smått chockerande nyheter. Killen bor hos sina föräldrar, och är inte 6 år yngre utan 10. Samtalet han tog emot kl 06 som gjorde att han fick så bråttom hem kom alltså sannolikt inte från någon tjej som B trott, utan från hans föräldrar!

Vad fan ska man göra, sa B. Grabben ljög om sin ålder för att få nuppa med en tant. Ska man skratta eller gråta?
Skratta såklart, sa jag. Lite lammkött ibland kan behövas, även om det där kanske var väl färskt.

Sen var vi rörande överens om att i fortsättningen inte bara fråga om potentiella killars ålder, vi måste börja ta leg.

Läkarfest

Jag serverade på en helt galen "läkarstudentmaskerad" nyligen. Läkarstudenter kan verkligen supa, framför allt när de är utklädda till oigenkännlighet. De var tvugna att avbryta middagen i förtid p.g.a matkrig, ca 20 pers blev utslängda, och 2 blev anhållna för våld mot tjänsteman.

Lite ovant, men ändå riktigt trevligt, var det att få komplimanger och nyp i baken när man är nykter. Läskigt också att se med klar blick hur vissa beter sig. Hångla runt med 2-3 st inom en timme... det har väl jag aldrig gjort? Ehum...

Action tack

F messade i söndags och frågade varför jag inte festat sen ”incidenten”. Typiskt honom att höra av sig till mig när han är bakfyllekåt. Han ville diskutera natten då han sov över, då inget hände egentligen, men det låg i luften… Nu skrev han ”Hade stånd typ hela natten, lite generad nu nästan”. Generad trodde jag inte ens ingick i hans ordförråd! Hahaha. Sen fiskade han som fan tills jag gav med mig och erkände att jag inte heller varit helt opåverkad. Vad 17 har han tjej för? Är ju i desperat behov av lite action här!

Tenta

Hade tenta idag. Helt slut nu. Såklart började jag plugga alldeles för sent, så de senaste tre dagarna har jag suttit inspärrad med mina böcker och varit helt världsfrånvänd. Otroligt så mycket man kan få gjort när man känner paniken komma krypande! Säkert 10 timmars effektiv pluggtid/dag. Dieten har nästan uteslutande varit godis, kakor och julmust. Har inte rört på mig mer än från sängen till skrivbordet, och har bara sovit några timmar/natt. Jag planerar att hinna sova 8 timmar, men när jag är stressad tar det flera timmar att somna, och sen vaknar jag hela tiden. Tillslut nallade jag på mormors sömntabletter och sen sov jag som en stock. Fina grejer det där.

Fjärten 2

Även om det var lite småkul, fick jag ångest av Fjärtens meddelande och drog mig för att ringa upp. Tillslut ringde han igen. Utan krusiduller frågade han direkt om jag ville käka middag med honom någon gång! Jag kunde bara inte säga nej... han är ju en barndomsvän, en trevlig och glad prick, som faktiskt inte ser så dum ut. Det hela känns ändå absurt, kan inte ens tänka romantiska eller sexuella tankar om honom. Jag måste se till att avromantisera hela träffen, så mycket jag kan. Kanske ska berätta om mina kletiga arbetsuppgifter på sjukhuset... Åh, jobbigt!

Fjärten

Något hemligt nummer har ringt mig flera gånger under dagen, och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade ett meddelande på telefonsvararen; ”Hej, Gustav här, ring mig, hejdå”. Gustav? Enda Gustav jag känner är en som gick i min klass i mellanstadiet, och som vi brukade kalla för Fjärten. Jag minns inte varför vi kallade honom för det, men antagligen råkade han släppa sig någon gång, och sen satt namnet som en smäck år ut och år in.

Jag kollade upp numret han lämnat på svararen, och mycket riktigt, det var Fjärten himself som sökt mig. Why?! Efter lite grubblande kom jag på att jag träffat honom ute för några veckor sen, och att jag i glada fyllan och villan tänkt att han såg ju faktiskt inte så dum ut. När jag får i mig alkohol får jag ofta för mig att jag ska sprida glädje, så jag gick fram till honom och sa till honom att han såg jäkligt bra ut. Sen drog jag därifrån. Inte mer med det. Trodde jag.

Vill inte ringa upp… Vad kan han vilja mig? Åhh, man ska inte ge komplimanger till fjärtar!

Mormor har stora planer

”Jag har funderat” sa min mormor (89 år) till vårdbiträdet ”och jag tror att jag ska ta och skaffa ett till barn.”
You go granny!

Min far

”Pappa skrattar” sa min syster och tittade storögt på mig. Jag nickade allvarligt, lika häpen som hon. Vi hade vaknat av musiken och skratten, och tyst smugit ner för halva trappan. Nu stod vi i pyamas och kikade mellan spjälorna, mot köket, varifrån de ovanliga ljuden kom. Det var nog en av mina föräldrars första riktiga fester, och det var första gången jag kan minnas att jag hörde min pappa skratta.

Idag, på fars dag, frågade jag min nu så gladlynte pappa varför han var så sträng och allvarlig när vi var små. Han suckade, funderade en stund, och berättade sedan om sin hårda frikyrkliga uppväxt i en väldigt liten by i Norrland. Han fick tidigt lära sig att det var syndigt att skratta och att väsnas. Därför blev han en tystlåten pojke, som höll sig på sin kant och alltid kände sig annorlunda. Vid 15 års ålder hade han läst ut alla böcker som fanns på biblioteket i byn, och när han var 17 packade han sin kappsäck och tog tåget till storstaden Uppsala för att läsa på gymnasiet där. Uppsala blev en chock. Det var människor överallt, svårt att hitta och svårt att förstå hur saker och ting fungerade. Det tog ett halvår innan han fick en vän som kom och hälsade på, och ytterligare ett innan han vågade gå på bio första gången. En ensam tid suckade han. Men vem vet var han hade varit idag om han inte vågat bryta sig loss. Och var jag hade varit. Jag hade antagligen inte existerat alls… Märklig tanke.

På hångelfronten intet nytt

Det blev inte riktigt som planerat vad gäller hångel i helgen, men har haft det bra ändå. Fredagen var en riktig girl-power-dag. Jag och brudarna gick först på spa/skönhetssalong och där fick jag en underbar 2,5-timmars ansiktsbehandling. Jag är lite skeptisk till sånt, men min hy känns verkligen jättebra nu. Inte alls lika torr, fnasig och grådaskig som innan. Efter föryngringen där blev det lite shopping, sedan italiensk middag med mycket vin följt av en krogsväng. Hångellöst, men ändå mysigt att vara ute med gänget!

Igår var jag på tjejmiddag hos en annan kompis. Hon är mamma och klientelet var helt klart annorlunda mot kvällen innan. 4 av 6 ammade. MYCKET prat om bebisar och pojkvänner. Måttliga mängder vin. Jag blev trött, bestämde mig för att gå hem i stället för ut när klockan blev 00 (till mammornas bestörtning), och sov gott hela natten. F hade som vanligt sms:at vid 4, vilket förvånade mig då jag trodde att han höll sig undan pga dåligt samvete för förra helgens övernattning. Tydligen inte.

Idag har jag i alla fall lyckats plugga lite. Den välbehövliga tentaångesten börjar komma krypande… vilket är ett måste för att jag ska få tummen ur.

Nej, nu ska jag ner på stan och leta farsdagpresent med syrran!

Patetiskt

Fick ett nytt mail från juristmannen. Han är tydligen bara ett år äldre än mig..! Måste verkligen sluta kalla honom för gubbe! Fortfarande vågar han inte fråga om vi ska ses. Suck. Börjar kännas lite meningslöst. Fast han har tagit ett stort steg. I stället för att bara skriva under med sitt namn skrev han K/namn. K alltså. Kanske får ett r om några veckor och en hel kram till jul om man har tur?!

Jag har litit ett hårt nederlag på SD. En kille som jag egentligen inte var så jätteintresserad av, men som jag ändå trodde jag hade lindad runt mitt finger, berättade att han hade träffat tjej. WTF. Det är ju jag som är dumparen!

Shit vilket patetiskt lovelife jag har! Tur att det är fest både på fredag och lördag. Ska banne mig minst ha ett hångel då. Annars lär jag börja nalla på mormors lyckopiller.

Pillertrillaren

Min framlidne morfars och dementa mormors lägenhet har sålts och ska tömmas på grejer. Allt dyrbars är fördelat mellan barnen, men det är en massa smågrejs kvar som man får gå dit och plocka på sig om man vill ha. Jag och syrran åkte dit och hon packade ner dukar, gardiner och skålar. Själv hittade jag en skattgömma i badrummet… En hel kasse med mediciner. Jag har lite av en pillerfetish, tycker att mediciner och hur de verkar är otroligt intressant. Och man vet aldrig när de kommer till användning. Trombyl (antikoagulerande medel) lär jag inte behöva de närmaste 40 åren, men de andra kan man säkert prova på vid lämpligt tillfälle. Vätskedrivande, antiinflammatoriska medel, lyckopiller, smärtstillande, laxerande, lugnande, vitaminer, diarréstoppande, sömntabletter mm mm. Jag hittade även dyra ginsengtabletter som jag redan påbörjat behandling med. Snart kommer jag bli både piggare och smartare. Lagom till nästa tenta hoppas jag. Går den åt skogen har jag ju lyckopiller att trösta mig med. Och blir jag för stressad finns det lugnande i skåpet. Magen brukar jag få problem med av allt godis jag äter vid inläsning, men nu har jag bot för den med. Det kommer bli en härlig vinter. ;-)

Antidepressiva ord

Tänk så glad man kan bli av en komplimang. Den kan räcka i flera dagar! Snackade med en kursare igår, och plötsligt sa han ”fan vad söt du är” och sen pratade han vidare. Jag låssades som om jag inte hörde för att kunna fortsätta konversationen utan att flippa ur, men faktum är jag jag blev skitjävlaglad. Är det fortfarande faktiskt. För jag har känt mig så osynlig och höstful på sista tiden.
Idag ska jag dra mitt strå till stacken och försöka bota hösdepressioner med komplimaner!

Marsvinsmannen

Hon jobbade på krogen och en dag såg hon hur en kollega pratade med hennes drömman. Han såg ut att vara allt hon önskade och hon blev alldeles knäsvag bara av att titta på honom. Senare på kvällen frågade hon sin kollega vem denna stilige man han pratat med var. Kollegan blev eld och lågor. Superlativen haglade, de skulle bli det perfekta paret osv. Hon lät sig övertalas (vilket inte var jättesvårt) att låta honom få hennes nummer, men tvivlade starkt på att han skulle ringa. Döm om hennes förvåning när telefonen ringde redan nästa kväll och det är han. Han vet inte vem hon är, men tycker ändå att de borde ses över en fika. Hon vet inte till sig av glädje. Äntligen ska hon på dejt, och inte med vilken kille som helst, utan en underskön och supertrevlig BRA kille som ringer när han lovat och som fått höga betyg av kollegan. Hon byter kläder tio gången innan dejten. Rakar benen noga (man vet ju aldrig), sminkar sig i en timme, fixar med håret ännu längre. Han har sagt att han har en röd jacka. Som om hon inte skulle känna igen honom?!

Hon är i tid på utsatt plats. Står och stampar medan hjärtat dansar techno i halsgropen. Tvivlar på att han ska dyka upp. Då hör hon ett glatt ”hejdu!” och ser in i ett totalt främmande, men förvånandsvärt marsvinslikt, ansikte. Helikopterplatta på huvudet, lätt utstående ögon, acneproblem, max 165 cm lång… och röd jacka. Sakta registrerar hjärnan detaljerna. Ett asgarv bubblar upp men förträngs. Jäkla kollega! Var är dolda kameran? Ska hon skratta eller gråta? Berätta för honom att det upstått något slags missförstånd?

Ett påtvingat leende och iväg till fiket. Hon känner sig ytlig och korkad, så hon är avslöjar inget utan är extra trevlig och de fikar länge. Tyvärr blir han varken snyggare eller längre. Och kollegan tappar en avsevärd mängd förtroendepoäng.

Marsvinsmannen slutar så småningom att höra av sig, men drömmannen verkar vara spårlöst försvunnen. Kanske var han bara en illusion..?

Ensam söndag

Hade precis krupit ner under täcket igår, lagom salongsberusad efter en supertrevlig tjejmiddag, när F ringde och undrade om han kunde komma förbi. Det fick han såklart. F och jag hade ett långt kk-förhållande, som övergick i ett ”bara-sova-ihop”-förhållande, som trappades ner ytterligare till ett vanligt kompisförhållande när båda skaffade partners för ett par år sen. Nu har ju inte jag någon pojkvän längre, men han är fortfarande lycklig särbo. I alla fall, han kom förbi vid 04 och vi hann inte snacka så mycket innan båda somnade i soffan. Någon timme senare vaknade jag med huvudet på hans mage och började tänka på hur jäkla synd det är att vi aldrig blev kära. För han är fin. Riktigt fin. Jag la en filt över honom och kröp ner i min säng. Det tog inte så lång tid innan jag fick sällskap, men sen blev det väldigt svårt att sova. Vi låg tätt ihopslingrade, men han behöll kläderna på och ingen av oss vågade ens andas om vad jag vet att vi båda tänkte. Det e fan inte rättvist. En hel natt bredvid en attraktiv man som väcker underbara men förbjudna minnen till liv. Idag känner jag mig mer ensam än någonsin. Juristmannen ska nog få ett mail…

Ännu en groda

En kompis sprang på en bekant på stan igår. De började prata och det visade sig att båda nyligen skaffat kille. De bubblade på om sina respektive killar, och ganska snart stod det klart att dessa hade mycket gemensamt. Väldigt mycket. De hade t.o.m samma namn och bodde på samma adress! Looserkillen hade inlett förhållande med två tjejer samtidigt! Fan vad lågt. Och korkat. Gissa om han blev dubbeldumpad fort?!

Netlove 2

Inspirerad av min kompis lyckade nätflirt gjorde jag ett nytt försök idag, men det är ju kört för mig! Om man söker på killar i lämplig ålder som bor i närheten, och sen rensar bort de som inte håller måttet, dvs. alla som är under 175 cm långa, alla som har oattraktivt utseende, alla som har korkad presentation, fler än två särskrivningar i sin profil, alla som har hund, katt (är allergisk), barn (blir för komplicerat), och dessutom alla som har fler än 100 inlägg i sin gästbok (tycker jag tyder på att de är SD-beroende), så blir det noll kvar. Inte en endaste enda! Objektivt sett så kan man tycka att jag borde inse att jag måste sänka mina krav, men det gör jag också …i desperata perioder. Det slutar alltid i katastrof. Vettefan vad man ska göra…

I väntan på prinsen kan jag meddela att jag fortsätter mailas med juristmannen. (Har bestämt mig för att sluta kalla honom för gubbe, i förhoppning om att jag ska börja se mer positivt på det hela). Han tappade poäng när han överanvände utropstecken i ett mail (85% av alla meningar slutade med ett!), men han kanske hade smuttat på fredagsölen innan han skrev och kände sig överentusiastisk. Vad vet jag. Inte tillräcklig anledning att dissa någon för i alla fall (men han fick vänta i 3 dagar på svar så han lär inte göra om det). Nåja, nu väntar jag på att han ska ta mod till sig och fråga stora frågan; om vi ska ses?!

Kärlek på nätet?

En av mina killkompisar berättade för några veckor sedan att han (efter ett halvår som singel) lagt upp en profil på Spraydate. Han skämtade om det, sa att det var mest för att prova på, och att han var chockad över hur många superskumma människor det fanns där. Gav det utdelning i form av några sexäventyr så skulle han bli mer än nöjd. Jag skrattade och sa att det var helt rätt inställning, och tänkte att det var synd om de stackars tjejer som råkar ut för honom. Han ser bra ut, men kan vara väldigt knepig, och rent utav elak, innan man lär känna honom.

Han tog kontakt med 3-4 tjejer och gick på första dejten efter 2 veckor. Hon hade skickat en bild på sig som han beskrev som porrig, så han hade höga förhoppningar. Fotot visade sig vara taget ca 15 kilo innan nuvarande status, och hon verkade allmänt konstig, så han dissade henne fort. Jag sa att det är SD i ett nötskal. Ingen är som man tror och dejterna skapar lite spänning i tillvaron, men personen i fråga visar sig alltid vara en besvikelse.

En vecka senare gick han på nästa dejt, och han föll pladask! Nu är de tillsammans. Båda är snygga, framgångsrika och sociala människor. Och jättekära. Ganska bra utdelning på 3 v skrockade han. Jag höll med. Lätt chockskadad. Själv har man försökt där i över ett år utan någon utdelning alls. Och jag är ju både snyggare, smartare och trevligare än han! Måste vara grabbarna där det är fel på…

Förhörsstund

Lite nervösa samlades vi runt bordet i det lilla rummet. Den danske forskaren, som idag agerade förhörsledare, blåste luggen ur pannan och satte sig tungt vid huvudänden. ”Han ser ut som en som är schyst om man är tjej” viskade kursaren vid min sida. Jag nickade ivrigt i förhoppning om att hon hade rätt, och undrade samtidigt vad hon grundade det på. Forskaren tog upp en bunt papper och slängde fram dem på bordet. Alla kastade sig över dem som om de vore belgiska chokladtryfflar. Han uppmanade oss, på en skum svensk-dansk dialekt, att tänka igenom frågorna innan det individuella förhöret började. Hjärtat gjorde en volt och jag såg hur chockade blickar utbyttes innan alla tyst stirrade ner på sina papper. Så här hade vi inte trott att det skulle gå till. Individuellt?! Sist fick vi ju diskutera frågorna i grupp. Jag kände igen termer på pappret, men hjärnan strejkade under adrenalinpåslaget. Metotrexat… vad var det nu igen, någon cytostatika, men vilka verkningsmekanismer? Tamiflus verksamma ämne och effektivitet… Hjärnstillestånd. Sen, så sakteliga, började kugghjulen snurra igen och jag kluddade ner små stödord på pappret. När jag hunnit halvvägs började förhöret. Frågorna kastades ut i den ordning vi satt. Svar stammades fram, tveksamt och rodnande från vissa håll, självsäkert och lugnt från andra. Till vår lättnad tillhörde forskaren inte gruppen lärare som tycker om att skälla ut och trycka ner osäkra studenter. I stället gav han beröm för varje rätt svar och fyllde själv i om något var oklart. Ändå darrade mina händer lätt när min tur kom och hans uppfodrande blick mötte min. Jag snubblade på orden, och han bad mig förtydliga. En knappt synlig nick från en kursare talade om för mig att jag var på rätt spår, och äntligen fick jag kontroll över tungan. Och hjärnan. Tre minuters grillning, sedan en enorm lättnad. Ännu en muntlig dugga var avklarad.

I have a dream...

Den här iskylan från nordpolen som sveper över oss nu, är faktiskt inget jag uppskattar. Förutom att man fryser arslet av sig blir håret elektriskt och platt, huden fnasig och blek, näsan röd, (vilket i och för sig matchar de blodsprängda ögonen) och kroppen får valrossformer av alla 14 lager kläder. Jag känner mig så otroligt ful på vintern att jag nästan skäms å mänsklighetens vägnar för att visa mig på gatorna. Så fort jag blir rik ska jag börja tillbringa vinterhalvåret på något varmt ställe. Bara komma till Sverige över julen. Typ. Ja, så får det bli.

Kursare med bil?

Konstigt nog har jag fortfarande inte lyckats skaffa pojkvän med bil. Däremot har jag nästan lyckats övertala en kursare som bor i närheten att skaffa en. Det är faktiskt en ännu bättre lösning, för då slipper man bjuda på frukost.

Pojkvän med bil sökes

Shit vilken snöstorm! Det tog dubbelt så lång tid att cykla hem som det brukar, och varje tramptag kändes förenat med livsfara. Dags att skaffa hjälm kanske… Eller bil. Men bil är dyrt att ha. Pojkvän med bil är perfekt! Ekonomiskt och smidigt. Det ska jag skaffa!