torsdag, april 14, 2011

Återställning

Trevliga, lyckliga människor här. Det måste vara solen som gör att de vågar börja småprata med vem som helst utan arton starköl innanför västen. Kanske är det också solens fel att det finns speciella barnvagnar för hundar. Trodde först att gamla damen gick med en dockvagn, men när jag tittade efter satt en liten hund där. En hund med rosa tröja och glittrig rosett. Galet.

I glädjerus över solen och diverse shoppingfynd råkade jag radera alla semesterbilder från kameran. Ångest och olycka. Tills jag fick höra att det finns program som återställer klantigheter och nu verkar mina fina bilder vara på väg tillbaka!

Min syster och den osympatiske mr plattfot får barn vilken dag som helst. För att döva mitt dåliga samvete över att jag aldrig hälsar på (pga att jag inte tål hennes pojkvän och vantrivs i deras kylslagna, mörka hus), har jag köpt bebiskläder. Mängder med kläder. Och haklappar, pytteskor, mössor, filtar... Har presenter så det räcker ett år. Nu jäklar kan ingen komma och säga att juniors moster inte bryr sig!

Juniors moster bryr sig dock mest om sig själv nu. Börjar känna mig pimpad och klar för hemfärd. Inte för att jag vill jobba, men jag ska be om mer ledighet för en planerad visit hos dr E. Därefter räknar jag med att kunna sätta punkt för rehabiliteringen.

Back to life.

lördag, april 09, 2011

Långt borta

Tog ut all min jourkomp i tid och drog till en vän på andra sidan världen. Här blir jag bortskämd bland palmer och havsbrus. Äter tre rediga mål mat om dagen, sover som en stock hela nätterna, tränar på ett privat gym och låter solstrålar träffa min skräckbleka hud. Dessutom är konsumtion mitt nya ledord och det verkar fungera att investera sig ur kriser. Shoppinggudarna har varit barmhärtiga och sänt fantastiska affärer i min väg. Skor är min nya medicin!

Jag ringde honom innan jag åkte, men han svarade inte. Försökte få tag på honom i flera dagar. Skickade sms där jag allt mer desperat bad honom svara om han levde. Oron höll mig vaken i två dygn. Sen ringde jag hans jobb. Han svarade piggt efter två signaler. Blev förbannad. Så total brist på empati och respekt. Fick tag på hans bästa vän, snickaren. Sa att jag släpper nu. Måste gå vidare. Till min förvåning tyckte han att jag gjorde rätt. Han hade också släppt. Menade att han tröttnat på att bli ignorerad. Att vänner inte beter sig som han gör, sjuk eller ej.

Problemet är att jag inte kan släppa. Varje kväll dyker han upp bland virrvarret av tankar. Inte ens hans vänner orkar med honom. Han har isolerat sig totalt. Snickarn lovade visserligen att ringa hans jobb och be dem hålla ett öga på honom, men ändå. Borde vi inte göra mer? Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt?

tisdag, april 05, 2011

Slut på elände

Reflektionen i spegeln på Åhléns får mig att haja till. Herregud, vem är den där sorgliga, ihopsjunkna varelsen?

Hemma ställer jag mig på vågen. Höjer förvånat på ögonbrynen. Tar en noggran titt i spegeln och ryser. BMI 16 klär ingen. Tårarna börjar trilla, igen. Van nu. Så trött. Måste hinna vila innan jourpasset.

På akuten frågar sköterskan om tanken med mitt hektiska schema är att bränna ut mig. "Du är ju här jämt!" Jag rycker på axlarna. Ignorerar ångesten som försöker göra sig påmind.

Oro att göra fel, oro för patienter, oro för honom. Sömnlösa nätter. Bortglömd aptit.

Vi ses hemma hos honom. Han nickar till hej från soffan. Reser sig inte ens längre. Rycker på axlarna när jag frågar om middag. Vänder bort ansiktet när jag böjer mig fram för en puss. Jag sätter mig tungt. Tårar väller upp i ögonen och jag låter gråten komma. Han tar inte blicken från TVn. Efter en stund frågar han om jag är snuvig. När han inte får något svar ger han mig en snabb och tom blick. Sträcker sig sen efter fjärkontrollen och byter kanal.

Vi äter under tystnad. Somnar på var sin sida av sängen. Det är kallt på så många sätt.

Jag slutar höra av mig. Har inget kvar att ge. Han ringer inte heller. Dagarna blir till veckor. Akutslaveri byts mot lugnt avdelningsarbete. Jag återhämtar mig sakta med tablettinducerad sömn, långa samtal med fina vänner, mat.

Jag blir starkare. Rätar på ryggen. Återfinner livsglädjen.
Sen gör jag det jag måste.

Solo igen.