Party in my head

Han satt i soffan snett framför mig. Ung, lite överviktig, med mörka hårtesar framför ögonen. När han pratade tittade han ut i tomma luften. Undvek att möta min blick.

Jag vaknade av att grannen hade fest. Det var en massa högljudda röster och musik utanför. Trodde jag. I alla fall kunde jag inte sova för de väsnades så mycket. Fram på småtimmarna höll jag på att bli galen, så jag gick upp. Gick ut i hallen. Och då märkte jag det. Den där festen. Det var ingen fest. Inte hos grannen i alla fall. Alla röster fanns bara i mitt huvud.

Han vred på sig och sneglade på mig. Suckade. Tvekade. Ville så gärna att jag skulle förstå. Sen fortsatte han, med dämpad röst.

Jag blev skiträdd. Tänkte att jag blivit galen.... Eller, det hade jag ju. Kan man säga.

Ett snett leende.

Sen fick jag ju medicin, och allt blev bättre. Det försvann. Men nu är ljudet tillbaka, fast inte alls lika starkt. Rösterna liksom viskar. Det är väl ungefär som tinnitus. Fast värre.

Han gav mig åter en blick. Kollade om jag hängde med. Jag nickade.

I alla fall har jag lärt mig leva med det. Jag vill inte ha mer mediciner, man mår dåligt av medicinerna. Jag kan ignorera rösterna. De är inte elaka, de bara finns där. Lika verkliga som allt annat.

Han ryckte på axlarna och tackade för samtalet. När han gått satt jag kvar länge och tänkte på det han sagt.

Som tinnitus, fast värre.

Lika verkliga som allt annat.

Dagens bästa

"Jag har problem med hälarna också. Jag lider ju av sådana här akilleshälar förstår du."