Brädad av barm

Planen var att sätta mig nära tandläkaren på after worken. Skåla flirtigt, vara trevlig och söt. Få honom på fall, få honom full. Kanske hamna i en buske på vägen hem. Hångla lite. Sen skulle han bli störtkär, såklart. Och flytta till min stad, kanske hem till mig direkt. Vi skulle ha ett fantastiskt liv ihop. Giftemål om något år, en lottovinst och jordenruntresa. 2-3 välartade barn.

Jag hade minst sagt storslagna planer. Inget gick som det skulle.

Han var försenad! Och jag som sett till att vara där i god tid. Så jag hamnade vid ena änden av långbordet och han i den andra. Mitt emot honom satte sig en nyinflyttad negress med enorma bröst och en urringning ner till naveln. Han sa inte så mycket under kvällen, till någon. Men han drack många öl och hade svårt att styra undan blicken från de guppande magneterna.

När min bordsände reste sig för att gå satt hans kvar.

Vi scha ha några öl till, sluddrade hans bordsgranne med blicken i den mörka urringningen. Tandläkaren nickade leende.

Vi ses, mumlade han, utan att titta upp.

Doktor O.B

Hans pliriga ögon blickar långt bort, bortom lunchrummets beiga väggar. I det skrynkliga ansiktet vilar ett lyckligt leende under monologens konstpaus. Sen fortsätter han. Engagerat och entusiatiskt. Denna nya tanke om järntillskott som dykt upp i hans åldrande hjärna måste ventileras och utvärderas. Han märker inte att de andra vid bordet slutat lyssna för länge sen. Vissa skruvar besvärat på sig då hans ögon söker deras och den uppmanande blicken begär medhåll. Någon nickar och ler, vilket är tillräckligt för att han ska fortsätta. Hans tankegång hoppar mellan olika ämnen, drar slutsatser ingen annan drar, finner oväsentliga detaljer fascinerande. Den är omöjlig att följa.

"Tänk om man vore 30 år yngre... Då skulle jag ta med dig till forskningens underbara värld", säger han och tittar på mig. "Jag tror att du och jag skulle kunna uträtta storverk. Vi skulle kunna förändra föråldrade rutiner och hitta nya vägar ingen annan tänkt på! Det är väldigt tråkigt att det är för sent för mig. Att jag är för gammal för alla mina idéer. Du kanske tar tag i dem en dag?"

"Kanske det", svarar jag fundersamt. Imponerad av denne pensionerade överläkares brinnande engagemang. Tänk att få uppleva en sådan passion för sitt jobb. Att leva för sitt jobb. Tycka att det inte finns något roligare. Inte ens kunna hålla sig borta efter pensionen.

Hur blir man sån? Är det verkligen nyttigt?

Normal igen

Allt ordnade sig efter lunch. Tänk så väl man känner sin kropp ändå. Har jobbat effektivt och varit smärtfri, harmonisk & kreativ.

Min handledare har jag inte sett på hela dagen. Jag har hört ryktas att han är på uselt humör och morrar åt alla i hans närhet, så det var nog lika bra. Faktum är att jag hade kunnat stanna hemma i sängen hela dagen, och ingen hade märkt något. Sorgligt, men lite skönt också.

Idag hörde jag mig själv omnämna Honom som "min pojkvän". Det gick av bara farten. Läskigt. Och lögnaktigt. För det är han ju inte. Frågan är vad han är. En sommarflirt? Ett kk? En synnerligen god vän?

En ännu större fråga är vad jag är för honom. Han tittar på mig som om jag är hans allt, men han säger inget. Inget prat om känslor, inga komplimanger, inget alls om min personlighet eller mitt utseende.

Förutom en morgon, då han sa att jag såg härjad ut.

Hormoninducerad skärseld

Tandläkaren undrar om jag ska med på matchen. De snälla, aningen sorgsamma bruna ögonen möter mina. Jag skakar på huvudet, inte idag. Jag måste sova. Han ser förvånad ut, tittar på klockan, sen på mig igen.
Klockan är ju bara 7?
Mmm, men jag är väldigt trött... säger jag. Och känner mig dum, och trött.
Han ler. Fotboll är inte din grej?
Kanske inte, mumlar jag.

Går in på mitt rum och stänger dörren. Klarar inte av att stå upprätt längre. Brukar jag alltid ha så här ont? Eller har jag straffats extra hårt denna månad?

Maxdos pronaxen. 1000 mg panodil. Ett glas rött. En sömntablett. Känner hur värken äntligen lämnar mig och för första gången på hela dagen slappnar kroppen av. De elaka rösterna i huvudet tystnar. Allt domnar bort.

Kl 04 väcktes jag av att drogerna slutat verka. Smärta igen. Tårar. Masar mig upp. Mer piller. Fortfarande trött.

07.30 ringer väckarklockan. Snoosar en hel timme och får bråttom, men orkar inte skynda mig. Ont igen. Mer piller. Hur många har jag tagit? Ger jag mig själv magsår nu?

Vandrar längs korridoren i stor, illasittande och skrynklig vit rock. Syns det hur jag vantrivs? Ler krampaktigt och säger godmorgon till alla vitklädda drakar jag möter. Gömmer mig på mitt rum. Tittar tomt på skärmen. På högen med jobb. Stänger dörren och låssas glömma förmiddagsfikat. Försöker jobba lite. Letar i databasen. Hittar inte de uppgifter jag söker. Skit. Orkar inte. Borde gå till handledaren för att få hjälp. Surfar i stället. Får dåligt samvete. Tittar på klockan. Om en halvtimme får jag knarka igen. Det borde rädda resten av dagen.

Efter lunch, säger jag till mig själv. Efter lunch, då ska helvetet vara över.

Lingonvecka

Dysmenorré, hemorragi, algesi, asteni och neurotiska fynd.
Prognos god, regression väntas inom dagar. Dock påtaglig risk för recidiv.

Jag behöver choklad.

Midsommar

Midsommar, denna hedniska högtid då 7 pojkar ska plockas och läggas under kudden.

Jag valde alternativ nummer 3. Bra val visade det sig. Traditionellt firande med sillunch, midsommarstång, dragkamp, pilkastning, jordgubbstårta, laglekar, grillning, bastubad och nakenbad. Ackompanjerat av ihållande alkoholintag.

Mötet med kompisens lillebror gick fint. Han såg förvånad men glad ut när vi hälsade. En suspekt eventuell flickvän fick mig att hålla låg profil. Snackade i stället mycket med en trevlig kirurg som så småningom visade sig ha ring på fingret. I bastun satte sig lillebrorsan helnäck bredvid mig, gav mig en puss på kinden, och sa att han önskade att jag kunde stanna över natten. Han var singel, bara lite kärvänlig med sina tjejkompisar... Ändå tog jag det mogna beslutet att åka hem, ensam. Sen sov jag gott med nakna kvalster under huvudkudden.

Män som läspar

After work med korridorarna. Solen sken, ölen var billig, tandläkaren söt och coverbandet underhållande. Ett lyft för sinnet.

Ringde Dr.E för att se om det var möjligt att bli på ännu bättre humör. Det var det. Tydligen har hon "dragit över" en kille i min korridor några gånger. Jag undrade varför, han är visserligen rolig, men har ett råttlikt utseende, läspar och är allmänt skum. Hon höll med, men erkände en svaghet för läspande killar. Allt annat blir oviktigt när en kille läspar, då bara måste hon ha honom. Hon är inte riktigt frisk.

På lasarettet för ett par år sen

En 18-årig flicka kom in till sjukhuset, svårt skadad efter en bilolycka. Innan läkarna satte igång att försöka rädda livet på henne blev de informerade om att familjen var medlemmar i Jehovas vittnen. Ingen blodbehandling alltså.

Arteria Subclavia visade sig vara avsliten och mjälten rupterad. En läkare rusade ut till föräldrarna och meddelade att deras dotters liv antagligen inte skulle gå att rädda utan blod. Ändå höll föräldrarna fast vid sitt nej. Pojkvännen däremot, bönade och bad att man skulle strunta i föräldrarna och ge blod till hans skadade flickvän. Läkaren ville inget hellre, men tvingades följa patientens och föräldrarnas önskemål.

Flickan avled på operationsbordet, och luften i rummet var tung av ångest och känsla av hjälplöshet. De hade kunnat rädda hennes liv.

När föräldrarna fick det dystra beskedet visade de ingen ånger alls över sitt beslut. I stället tackade de läkaren för att hon inte givit patienten något blod. Pojkvännen däremot, tackade inte.
Läkaren mådde fruktansvärt dåligt efter händelsen och säger att om samma sak hände idag skulle hon strunta i önskemålen och rädda livet på patienten i stället. Hellre bli av med legitimationen än tvingas leva med enorma skuldkänslor över att ha låtit en ung person dö, helt i onödan.

Jehovas vittnen är kända för sin vägran att ta emot transfusioner av helblod eller någon av blodets huvudkomponenter. De anser att blodet är heligt, och genom att avhålla sig från blod visar en kristen att han tror att det bara är Jesu Kristi utgjutna blod som verkligen kan friköpa honom och rädda hans liv. (Från Jehovas tidning "Vakna", nr 8, augusti -06) Tar man emot blod blir man "oren" och utesluts ur församlingen.

Märkligt. Riktigt upprörande. Och så svårt att förstå...

Midsommaralternativ

1. Ensam med honom, dela en flaska tequila under täcket.
2. Par-fest i skärgården. De andra är barndomskamrater med respektive. Han får inte följa med.
3. Kompis lillebrors stora midsommarfest. Shaggade lillebrorsan på nyår, kan bli besvärande.
4. Följa med en underläkare från sommarjobbet på fest. Känner ingen, tydligen tjejbrist. Kan bli hur kul/trist som helst.
5. Stanna kvar i jobb-stan. Festa med några korridorare som är kvar över helgen. B.la snygga tandläkaren.

Fem möjligheter, men inget känns jättekul. Just nu är nr 1 mest lockande, men efter ett glas vin ikväll kommer de tyngsta alternativen vara nr 3 & 4. Ett beslut måste fattas snarast. Ambivalens. Åhhh, Vad göra?!

Grannsämja

Min korridor fylls ständigt på med nya sommarvikarier. Lite spännande att komma hem varje dag. Igår satt jag uppe sent och snackade med en tandläkare och en underläkare. Fina killar. Skulle kunna ligga med båda.

Att gå in i väggen

Min handledare har tagit fram det tunga artilleriet nu. Fyra feta pärmar, en drös journaler, labbsvar och en massiv databas har han tänkt sig att jag ska strukturera upp och sammanfatta på ett par veckor. Han har själv gjort ett försök för några år sen, men tvingades ge upp.
Väggen, here I come.

Könsord

Överlag är de som arbetar på min avdelning väldigt snälla och vänliga, men sekreteraren är ett stort undantag. Varje gång vi möts i korridoren ler jag och nickar vänligt, vilket hon besvarar med att snörpa ihop munnen och surt titta bort. Då dyker obscena könsord upp i min hjärna. Ord jag inte ens visste fanns där. Ganska märkliga ord ibland.

Sen skäms jag och försöker resonera vuxet. Klart som fan hon är sur. Här kommer en ung och fräsch student som inte kan något, ger henne en massa extraarbete, och som dessutom tjänar mer än hon gör. Om man sedan antar att hon därutöver både har dåligt sexliv och mindervärdeskomplex så borde en enorm bitterhet frodas, och denna bitterhet bubblar upp till ytan varje gång hon får syn på mig (för mot andra är hon i stället äckligt inställsam och smörig).

Mitt spontana sätt att hantera detta är med de obscena könsorden. Kanske inte helt friskt, men de fungerar bra som sköld mot att ta åt sig och bli deppig.

Fekaliefittsanal.

Toys

En kompis är nybliven singel och har inte bara upptäckt att det samlas hårstrån i duschventilen, utan också vad sexabstinens innebär. Efter en flaska vin hasplade hon stolt ur sig att hon beställt sexleksaker för 2500 kr. Några timmar senare fick hon ångest och bad oss att inte lägga den informationen på minnet, men den hade tyvärr redan etsat sig fast.

En annan vän påstod att ”varje kvinna med någon form av ambition bör ha ett par geishakulor”. Där ser man. Känner att jag ligger i lä här men tänkte avvakta rapport från storköperskan innan jag slår till. Kanske kan ett par kulor råda bot på mitt patologiska sexliv?!

Praktik på labb

Idag har jag hängt på labb för att få lite inblick i hur det fungerar där. Det var väldigt mycket huvudvärksframkallande pipetterande (jag ska inte, inte, inte jobba på labb), men det som förundrade mig mest var att hela avdelningen samlades på förmiddagen och hade 10 minuters pausgympa. Läkarna var inte med, men syrrorna och BMA:arna (biomedicinsk analytiker) sträckte och vred på sig till smäktande dansbandsmusik. Jag hängde på så gott jag kunde. Säkert jättenyttigt, men inte var det vackert inte...

Mitt nya hem

Landstingsbostaden består i ett hyttliknande korridorsrum med kala bleka väggar och lysrör i det spruckna taket. Gardinerna och lakanen är landstingsblå, i övrigt har inredaren valt bort allt som kan associeras med färg och personlighet. Till min förvåning och glädje visade sig dock sängen vara riktigt skön, och blundar man är det lätt att drömma sig bort.

I köket återfinns kvarlevor från vårterminens läkarstudenter. Jag rotade i skafferiet och genomförde en empirisk studie över studenternas matvanor. Att det finns sju paket salt och fem ketchupflaskor känns inte så konstigt, men alla påsar med fibernudlar och fiberberikade havregryn skrämmer mig. Fast den sönderruttnade gurkan i kylen skrämmer mig ännu mer. Ska jag låta den vara? Hur mycket kan en gurka ruttna? Försvinner den tillslut? Hittills har jag kört den vanligaste behandlingsprincipen; avvakta. Det tror jag på.

Nytt jobb, ny stad

Jag började min anställning med ett nervöst telefonsamtal till handledaren då jag missat morgontåget. Två timmar för sent ramlade jag in och blev trots allt väl mottagen av en lång och stilig irakisk läkare med det passande namnet Mohammed. Jag har fått ett rum vars dörr är falskskyltad med ordet ”Överläkare”. Perfekt. En vit rock och passerkort har jag också tilldelats, så nu känner jag mig viktig och kompetent. Not. Förvirring är den dominerande känslan.

Ett projektarbete ska skrivas och mina nya kollegor är hjälpsamma och dränker mig i medicinska artiklar i ämnet. En överdrivet entusiastisk läkarfarbror är helt till sig över mitt projekt. Han vill gärna hjälpa till, och tror att jag kommer skriva ett banbrytande arbete som ska redovisas på riksstämman till stående ovationer. Say what? Riksstämma? Jag tänkte ju bara mygla mig igenom det här och sen hämta ut mina universitetspoäng och en liten lönecheck.

Vad har jag gett mig in på?

I kväll måste jag nog dricka vin...