Hans pliriga ögon blickar långt bort, bortom lunchrummets beiga väggar. I det skrynkliga ansiktet vilar ett lyckligt leende under monologens konstpaus. Sen fortsätter han. Engagerat och entusiatiskt. Denna nya tanke om järntillskott som dykt upp i hans åldrande hjärna måste ventileras och utvärderas. Han märker inte att de andra vid bordet slutat lyssna för länge sen. Vissa skruvar besvärat på sig då hans ögon söker deras och den uppmanande blicken begär medhåll. Någon nickar och ler, vilket är tillräckligt för att han ska fortsätta. Hans tankegång hoppar mellan olika ämnen, drar slutsatser ingen annan drar, finner oväsentliga detaljer fascinerande. Den är omöjlig att följa.
"Tänk om man vore 30 år yngre... Då skulle jag ta med dig till forskningens underbara värld", säger han och tittar på mig. "Jag tror att du och jag skulle kunna uträtta storverk. Vi skulle kunna förändra föråldrade rutiner och hitta nya vägar ingen annan tänkt på! Det är väldigt tråkigt att det är för sent för mig. Att jag är för gammal för alla mina idéer. Du kanske tar tag i dem en dag?"
"Kanske det", svarar jag fundersamt. Imponerad av denne pensionerade överläkares brinnande engagemang. Tänk att få uppleva en sådan passion för sitt jobb. Att leva för sitt jobb. Tycka att det inte finns något roligare. Inte ens kunna hålla sig borta efter pensionen.
Hur blir man sån? Är det verkligen nyttigt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar