Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.

Julafton -07

Så var ännu en Julafton avklarad. 10 samlade släktingar, rikligt med alkoholhaltig dryck, dignande julbord, ett hav av paket under granen, julmusik i bakgrunden, tända ljus och livliga diskussioner.

Ömsom fascinerat, ömsom uttråkat, iakktar jag föreställningen. Pappa som springer runt och ser till att alla har något i glasen. Skrattar glatt åt sina egna skämt som ingen annan förstår. Syster duktig som dukar av, hämtar det som saknas på bordet, fixar efterrätt, blåser ut nedbrunna ljus. Mamma som lagat mat hela dagen och nu firar med det ena glaset efter det andra. Moster som bara vill prata om sina hundar och morbror som ständigt vill sjunga snapsvisor. Kusinerna är fetare och mer högljudda än vanligt. Bror sitter tyst och dricker julöl i smyg.

Min roll är bara en biroll med få repliker. Mamma är den som regisserar och spelar huvudrollen. Hon är även den som blir fullast. Kan ha ett samband det där.

Efter mat med vin, öl och snaps kommer grappan fram. Sen konjak och kaffe. Följt av whisky och baileys. Fylleslaget är ett faktum. En kusin tvingas vara tomte med blinkande mössa. Morsan sluddrar och förstår inte julrimmen, så allt måste läsas minst tre gånger plus ytterligare en gång när paketet är öppnat. Morbror förstår inte heller något rim, trots att han skrivit de flesta själv. Båda är väldigt glada, sitter där i soffan och berömmer varandra.

Först vid midnatt är alla julklappar utdelade och öppnade. Någon tittar förskräckt på klockan och påminner om hunden som väntar där hemma. Glasen töms och släktingarna beger sig iväg, somliga mer vingligt än andra.

Summa sumarum är ändå att årets julafton blev över förväntan. Fick julklappar som jag faktiskt ville ha. Maten var god, vinet likaså. Och fyllekajorna var riktigt underhållande.

Ska bli intressant att se om morgondagens släktmiddag blir lika livlig!

Arvshärva

Fick en liten chock när jag läste tidningen häromdagen. Den alkoholiserade dörrvakten jag känner, som ärvt en förmögenhet, sitter nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri. Det verkar som om testamentet var förfalskat! Han som satt och grät på krogen för "det var så jobbigt med alla pengar"... Var det samvetet som var jobbigt månne?

En liten värld

På en finlandsfärja för många år sen blev Han jättefull och bestämde sig för att tacka för sig och krypa till kojs. Hyttdörren stod på vid gavel så han ragglade in, la en spya innanför dörren, orsakade stopp i toaletten och somnade med kläderna på. Någon timme senare kom en kille in och svor och skrek. Det visade sig att Han hade gått in i fel hytt...

Killen som hytten tillhörde var mr Plattfot.

Som sagt, intressant jul.

mr Plattfot

Min syster har via SprayDate träffat en "underbar" kille. Hon är helt betuttad och kan inte tro att hon haft en sån tur. Jag har hejat på henne och kommit med goda råd och tips och nu verkar han ha trillat dit. Förra veckan berättade hon att han vet vem jag är. Tydligen träffade han mig för ca 5 år sen. Även om hans namn lät vagt bekant kunde jag inte alls komma ihåg vem han var och ryckte på axlarna åt det. Tills igår, för då kom jag på vem han är.

Jag träffade honom ute för länge sen, och vi pratade en liten stund. Han var småtrevlig, men samtidigt lätt obehaglig. Dagen efter ringde han efter att ha snokat reda på mitt nummer på ett synnerligen imponerande sätt. Vi bestämde oss för att ses och ta en fika.

När jag såg honom komma gående i dagsljus ångrade jag mig. Han hade en ruskigt ful jacka och en underlig gångstil. Dessutom pratade han konstigt, hade någon sorts talfel som jag inte uppmärksammat i fyllan och villan.

Vi hade precis satt oss vid ett bord med varsin kopp kaffe när han upplyste mig om droppen som fick bägaren att rinna över. Han berättade nämligen att han var plattfot. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hur hans fötter såg ut och vilka problem det skapade för honom. Jag har lite svårt för fötter... tycker det är få fötter som inte är lite äckliga. Och att få höra om hans fötter och handikapp fem minuter in på första dejten tyckte jag var lite i överkant. (Jag vet, jag är ytlig, men det var verkligen avtändande).

När dejten äntligen var slut sa jag nonchalant att "vi hörs", som man gör när man inte vill ses igen. "Men du har ju inte mitt nr!" sa han då, vilket ledde till en av mina drygaste stunder... Jag slängde ett "Det har du rätt i" i ansiktet på honom innan jag vände mig om och gick.

Nu är min syster alltså tillsammans med mr Plattfot som jag varit asdryg mot. Och hon vill att vi ska ses på en parmiddag.
Det blir en intressant jul...

Designern

Vi slog oss ner framme vid bardisken och beställde varsin öl. Designern log och riktade sina välsminkade ögon mot mig.
"Du ser mer och mer ut som en doktor, vet du det?!" sa hon och fnissade.
"Men, vafan" sa jag "Jag har gått en halvtimme i ösregn utan paraply. Sminket och frillan regnade bort! Såhär beige är jag utan mitt skal".
"Nej, nej, inte det!" fortsatte hon upprört. "Det är dina ögon, din blick... du ser så klok ut! En vis kvinna finns bakom de där ögonen..."
"Haha, njae... knappast" Jag sippade på min öl och log för mig själv. Designern säger alltid det man minst anar. Det är det jag tycker bäst om med henne.
"Är det jobbigt med plugget och alla sjuka? För om du behöver någon att snacka med så har jag kontakter..." fortsatte hon hemligtsfullt och fingrade på sitt glas.
Sen berättade hon om sin livscoach som hade fått henne att ändra sitt tankesätt, att bli av med ångesten och rädslan. Som fått henne att våga tro på sig själv igen. En tår trillade ner för hennes kind när hon berättade, så glad var hon över förändringen.
"Ska jag ringa honom och boka tid åt dig?" frågade hon. "700 kr timmen, och man bör gå ca 10 gånger för att lära sig tänka rätt".
"Njae, inte nu. Kanske när jag blir rik" sa jag, och tänkte att jag nog kunde läsa någon klok bok och lära mig tänka rätt på egen hand.

Sen pratade vi om gamla tider, hur unga vi var när vi jobbade tillsammans, hur gamla vi blivit nu. Jag berättade om min stororder på antirynkkrämer.
"Vad beställer du sånt skit för?! Kör botox i stället, det funkar så jäkla bra!" sa hon och drog den svarta luggen ur pannan. "Kolla! Slät som ett babyarsle. Tack vare 8 års botox."
Jag inspekterade hennes panna och nickade. Den var verkligen helt slät. Hon forsatte;
"Innan botox hade jag en, ursäkta mig, men en vagina mellan ögonen. Den är helt borta nu. Ser du? Vaginafri panna!"
Jag skrattade förtjust. Designern och hennes fantastiska liknelser.
"Jag känner en bögläkare som är asbra, han kan fixa dig om du vill?" Fortsatte hon. "Du får garanterat rabatt, alla mina vänner får det".
Jag tackade roat nej. Inte nu, kanske om något år.

Efter tre öl, en drink och två kindpussar lämnade vi stället och jag klev på bussen hem. Chauffören tvekade när han tog emot mina pengar och tittade på mig flera gången innan han slutligen frågade;
"Är du över 16?"

Självbekräftelse genom konsumtion.

Min ekonomi har minst sagt varit risig senaste tiden så det var med viss bävan jag loggade in på mitt bankkonto. Till min stora lättnad (och förvåning) visade det sig dock vara ganska gott om cash där. Förklaringen låg i en stor insättning. Stipendiet! Oh, härliga tider! Julen är räddad och min stackars familj slipper hemmagjorda julklappar.

Jag firade med att shoppa loss på nätet (klockan var mitt i natten så det var enda alternativet). Ganska snart surfade jag in på en sida om nya omtalade "superantirynkkrämen", Boots no 7, och bestämde mig för att jag var värd en sån.

Efter någon timmes nattsurfande kom jag fram till att en tub kostar ca 300 kr i Sverige, £16.75 (ca 216 kr) i UK och $22 (140 kr) i USA. Tanken på vilket klipp jag kunde göra väckte köpdjävulen i mig och jag blev lite carried away... Nu är ett paket med antirynkkrämer för en tusenlapp på väg till mig (via vänner i USA pga "levererar-inte-till-utlandet-idioti"). Satan så ung och slät jag kommer bli! Och det är väl precis sånt som stipendiepengar är tänkta att användas till?

En positiv biverkan av shoppingen var att min livsgnista väcktes till liv igen. Att jag inte förstod att det var det som var problemet?! Spenderar man inget får man tråkigt vilket i förlängingen leder till trötthet och seghet. En naturlig reaktion. Konsumtionsabstinens.

Dagstrött & nattpigg

Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.

Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.

Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.

Är jag i fel tidszon?