The bottom is nådd

Jag vrider om nyckeln i låset som så många gånger förr, men den här gången är allt annorlunda. Det känns som jag gör intrång. Som om jag kommer få se något jag inte vill se. Ändå vet jag att jag måste.

- Hallå. ropar jag i trappan.
- Vem är det? Svarar en orolig röst.
- Gissa säger jag, och tänker att det är konstigt att han inte ens känner igen min röst.

Han är blek och oduschad. De mjuka byxorna har hasat ner över de magra höfterna. Tröjan är för liten och smutsig. I det annars så pedantiskt rena köket står smutsig disk på alla lediga bänkytor.

Han drar handen genom det flottiga håret. Tittar förvirrat på mig.
- Vad gör du här? Är du i stan? Kom du idag?
- Jag har varit här ett tag, svarar jag lugnt och möter hans blick. Du svarar inte i telefonen.
- Jaha.. säger han och ser sig förvirrat omkring. Vill du ha kaffe?

Jag tackar ja och låter blicken glida över rummet. Det är ovant att se saker framme. Papper, skräp, kläder... Har han börjat supa? Inga tomflaskor eller burkar står framme, och jag avfärdar tanken. Han tycker inte ens om alkohol.

Ett brak får mig att vända mig om och jag hittar honom liggandes på golvet. Disken på bänken är täckt av kaffepulver och vattnet rinner fortfarande i kranen.

Innan jag hinner tänka är jag framme hos honom. Nu är jag inte längre bara hans flickvän. Läkarrollen bubblar upp som på kommando. ABCDE. Allt verkar ok.

- Hur mår du? Säger jag oroligt och lägger handen på hans orakade kind.
Han ler snett. Tittar upp på mig.
- Det är bra det. Säger han med hes röst, men ligger kvar på golvet.
- Nej, säger jag. Det är inte bra. Inte bra alls.
Han rullar över på sidan och reser sig upp med ett stön. Haltar ut till sovrummet och lägger sig på sängen. Jag följer efter.
- Vad hände?
- Jag vet inte. Jag ramlade väl, säger han och frustar till som av skratt. Plötsligt låg jag bara på golvet.

Jag försöker prata med honom. Få honom att förstå. Att han förändrats. Att något är fel. Att man inte plötsligt ramlar. Han lyssnar men fortsätter hävda att allt är bra. Jag ska inte oroa mig. Jag är larvig. Han tycker självklart om mig fortfarande. Det finns ingen anledning att göra något.

Jag stänger dörren bakom mig och tar upp telefonen på vägen därifrån. Hans vän svarar efter fyra signaler och när jag lägger på en en halvtimme senare är jag både lättad och oroad. Jag är helt säker nu. Han är sjuk, men vägrar erkänna det. Vägrar gå till läkare.

Hur länge orkar man ge utan att få något tillbaka? Ska jag låta mig styras av hoppet och oron, stanna och fortsätta dras med ner, eller ska jag gå?

Vännen med insikt

- Jag har tänkt mycket på det du berättade sist och jag har bara en sak att säga.
- Vad?
- Spring. Spring för fan.