Jultid utan sms-frid

Dagarna innan jul ägnades inte åt studier som man kanske skulle kunna tro, utan åt pyssel, utrensning och storstädning. Och telefonkontrollerande. Med jämna mellanrum konstaterade jag att mobilen verkade fungera, och att andra människor kunde höra av sig till mig på den... så varför kom inget sött meddelande från honom? Efter några dagar tog jag saken i egna händer och skickade honom ett fint sms med ord vägda på guldvåg. Inget svar.

Julafton firades med de närmast sörjande. Syrran tog med sig mr Plattfot, och jag såg djupt i glaset för att orka med honom. För en gångs skull var han dock lite nedtonad och lät flera gånger folk prata till punkt, så det var ändå uthärdligt.

Brorsan var på ovanligt glatt humör och hade köpt ett fint tungt paket till mig som visade sig innehålla smågodis. "Vaddå, jag har faktiskt valt det själv!" sa han i försvar åt mitt gapskratt. Övriga presenter var också fina, men mest nöjd var jag över mina julrim. Det är bara jag som rimmar, men det är alltid väldigt uppskattat. Mamma sparar stolt alla mina rim i en låda, lyckligt ovetande om att de flesta är snodda rakt av från internet.

På kvällen kom äntligen meddelandet vars sena ankomst lagt lätt sordi på hela min jul. Ett kort och tråkigt sms om att han mådde bra, men var trött. Inget "saknar dig", "hur har du det?", eller "tänker på dig". Inte ens ett God Jul! Och ingen "Kram" på slutet. Jäkla pucko. Har inte hörts av sen dess.

På juldagen var det fest! Mitt humör återhämtade sig snabbt med hjälp av några drinkar, och på krogen träffade jag miljonären. Vi hängde hela kvällen. Djupsnackade, skålade och dansade. Inget flirtande och inget hångel, men fan, han är bra fin. Och, han hörde minsann av sig dagen efter! "Tack för en jättetrevlig kväll. Ta hand om dig. Kram".
Svårare än så är det inte.

Lurad på konfekten

Jag bjöd hem honom på middag och han kom lite lagom sent med välstruken skjorta och en flaska vin i handen. Som vanligt flöt samtalet lätt och jag var lugn och glad när vi så småningom förflyttade oss till soffan. Plötsligt började han prata konstigt och jag var helt säker på att han tänkte dumpa mig. Jag tömde vinglaset, kände hur hjärtat bultade som besatt, insåg att jag gillade honom och absolut inte ville bli dumpad. Som tur är blev jag inte det. Förstår fortfarande inte vad han ville ha sagt. Att han är osäker på hur man gör när man hamnar i gränslandet mellan dejta och tillsammans? Vem är inte osäker där?

Sen hånglade vi. I flera timmar. Soffa byttes mot säng, men precis när årets händelse skulle ske tog en av mina förnuftiga hjärnceller till orda och utropade "kondom!". Förutseende som jag är hade jag rotat fram två som ännu inte passerat bäst-före-datum, och lagt dem inom armlängds avstånd. Denna andhämtning fick tyvärr oanade konsekvenser. Han började tänka. Och ifrågasätta.
"Är det här verkligen så smart. Allt kommer bli annorlunda. Bla, bla, bla, bla, bla"

Jag trodde inte mina öron. Vilken kille backar ur i det läget? Han förklarade hade han levt ett vilt liv tidigare och bestämt sig för att bli en bättre människa. Göra saker rätt. Och tydligen ska man lära känna varandra ordentligt innan man ligger.
"Jag hade inte en tanke på att det kunde bli så här. Att vi kunde hamna i det här läget" fortsatte han och jag var beredd att instämma innan mina förberedelser rusade förbi min inre blick. Rakade ben, vaxad bikinilinje, soft musik , rödvin, levande ljus, rena lakan, fräscha kondomer...

Somnade frustrerad, men ändå road. Han är inte som andra.

Det är skillnad på folk och folk

Han var 23 år och visste att hans hjärtklaff var missbildad. Att det började bli dags för operation. Ändå slutade han dyka upp på de inplanerade läkarbesöken. När man så småningom fick tag på honom meddelade han att han flyttat till en annan stad och skulle få behandling där.

I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.

När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.

Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.

Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.

Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".

På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.

Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.

I'm back

Jag tog semester från bloggen. Tror jag behövde det. Inspirationen ville inte låta sig krystas fram. I stället har jag jobbat, rest, klarat av några kurser, dejtat, utvecklat fobi för att söka sommarjobb, köpt ny cykel, börjat dansa, sovit och sovit. Sen läste jag kommentarerna från förra inlägget och vips så ville jag skriva igen! Tack!

Resan var fantastisk. Solen gjorde otroligt gott på alla sätt och vis. Jag kom hem vackert bronsfärgad med ny energi och ett glatt sinne som det tog novembermörkret ganska exakt 10 dagar att kväva. Tio pigga, glada dagar i Svedala i november är ändå få förunnat! Dessutom shoppade jag loss som en sann maniker, oerhört befriande.

När jag kom hem använde jag en del av min nyvunna energi till att boka in en dejt med ett intressant objekt på nätet. Egentligen hade jag bestämt mig för att dissa honom då han verkade ha starka tendenser till fyrkantighet, men något ska man ju göra en tisdagskväll. Till min förvåning var han både trevlig och snygg. Ser ut lite som Tom Cruise. Och bara lite fyrkantig i sitt tänkande.

TC och jag har varit på tre dejter. Tre på en månad, trots att vi bor ca 300 m från varandra. Han är nämligen väldigt busy. Har aldrig träffat någon så uppbokad förut. När vi väl ses är det dock alltid lättsamt och trevligt. Jag kan prata med honom. Om allt. Så, vi får se. Jag är försiktigt optimistisk.

Nej, nu kanske jag ska knåpa ihop ett personligt brev om min förträfflighet och stora intresse för just den specialitetens åkommor... Eller så gör jag det i morgon.