Förra sommarens flirt vill ha mer

Först ett flirtigt sms som jag inte svarar på. Sen skriver han till mig på msn. Säger att han inte kan glömma mig, att han vill ses igen, att han ändå ska till min stad på jobbintervju följande dag så då kan vi väl ses?

Jag tänker att han måste vara nydumpad. Nydumpad och desperat. Vi träffades förra sommaren på McD efter en blöt utekväll. Han behövde sovplats och jag erbjöd min soffa. Han hamnade i min säng. Sen följde ett par månader av porriga sms innan vi sågs igen med högt uppskruvade förväntningar. Dessa grusades rätt snart. Jag insåg att han var egoistisk i sängen, kort i rocken och bodde för långt bort. Vad han insåg vet jag inte, men efter det hördes vi inte av mer. Inte förrän nu.

Han frågar hur det går med kärleken, och jag säger att det går bra, att jag träffar någon sedan en tid tillbaka. Sen frågar jag honom samma sak och han berättar att han är nysingel. Så förutsägbart. Han frågar igen om jag vill ses. Jag säger att vi kan ta en fika som vänner om han ändå ska hit. Han lovar att höra av sig efter intervjun, men det gör han inte. Verkar som om jag inte var så svår att glömma när allt kom omkring. Lika bra det, för jag sitter i andra tankar på ett café med kursare hela eftermiddagen.

Tänk så annorlunda min dag hade sett ut om jag fortfarande varit singel.

Socker och andra droger

Allt mer uppskattar jag att umgås med kursare. Mina "gamla" vänner glider jag sakta ifrån. I alla fall vissa. Jag tycker om att diskutera kroppen och sjukdomar, men inte att folk vänder sig till mig som om jag är någon sorts expert på deras konstiga, ofarliga symtom som "dumma" läkare ignorerat. Ännu mindre tycker jag om när de tror benhårt på något de läst i Aftonbladets hälsobilaga, och att de blir arga på mig när jag säger att det inte stämmer. I helgen blev jag till exempel tillfrågad om sockerberoende. Jag sa att det inte är bevisat att det finns, inte anses vara en sjukdom och att det nog mer handlar om att bryta ett beteendemönster. Inte visste jag att jag startade ett krig när jag sa det. Alla riktade sina eldskastare mot mig. De var övertygade om att det finns och är väldigt vanligt, att de flesta måste gå på "detox"-kurer för att ta sig ur det, att socker är mer beroendeframkallande än heroin och att det är svårare att ta sig ur ett sockerberoende än ett heroinberoende.

Jag blir arg när folk är korkade. Visst, kanske kommer forskning visa att man kan bli beroende av socker, men i så fall lär det vara svagt beroendeframkallande. Att jämföra det med heroinmissbruk och säga att socker är värre, det gör mig mörkrädd. Och när det sägs med säkerhet och dryghet, då undrar jag vad jag har för vänner.

Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och desto mer irriterad blir man på folk som vräker ur sig osanningar med pondus i rösten. Som den där "kostexperten" i programmet Du är vad du äter. Hon säger ofta konstiga saker. Gränsen för mig gick när hon berättade för en mamma att barns kroppar omvandlar socker till amfetamin, vilket gör att de blir aggressiva som vuxna. Hur det går till rent fysiologiskt skulle jag vilja veta.
Jösses.

Autokorrigering

En kompis jobbar på rikspolisstyrelsen. Utan att hon märkte det gick words autokorrigering in och ändrade i en skrivelse som hon intet ont anande skickade till Högsta domstolen. Alldeles för sent upptäckte hon att på alla ställen där det skulle stå justitiekanslern i stället står "justitiemanslem".

Kärlek?

Jag tittar på min säng. Min sköna säng. Det är inte ofta jag sover i den nuförtiden, och när jag gör det känns det ensamt. Om inte han är där. Bäst sover vi hos honom, så det är där jag tillbringar större delen av min sovande tid. Jag känner mig så trygg och lugn i hans famn. Sover djupt och lugnt. Blir väckt av en hand som smeker min kind och tittar in i ett par lyckliga blå ögon.

Jag tror jag börjar bli kär.

Scarface

Ingen såg något! Så skönt. Premiärvisningen av mitt "nya" ansikte gick som jag hoppats. Det syns inte så stor skillnad men man kan ana tunna ärr på ögonlocken och fortfarande finns en liten blåtira under ena ögat. Dessutom är hakan sned. Det trodde jag att folk kanske skulle lägga märke till, men tydligen inte.

Hakan kommer förhoppningsvis att rätta till sig själv. Eftersom det är fett som sprutats in vet man inte än vilka fettceller som växer fast och vilka som bryts ner. Är den fortfarande ojämn om 3 månader ska de rätta till det. Hoppas jag slipper det. Det enda ställe jag haft riktigt ont i är nämligen magen där de tog fettet. Fick ett ca 10*10 cm stort, väldigt ömt, blåmärke efteråt. Fortfarande ligger det som en hård svart sten under huden där. Inte så konstigt med tanke på hur de fick kämpa för att få loss fettcellerna. Ett sugrör av stål som pumpades fram och tillbaka med hård kraft under huden. Klart otrevligt.

Jag är ändå glad att jag äntligen gjorde det här. Kalaset kostade totalt 14 000, gjorde ont i några dagar, läkte fort och fint och jag är nöjd med resultatet. Dessutom fick jag testa roliga tabletter (dexofen - fina grejer) och lata mig på soffan i en vecka.

Färgklick

Min frisör kallade sig inte för frisör utan designer. Hennes hår var knallrött, tatueringar täckte hennes magra överarmar, och både läppen och näsan var piercade. Varje gång hon rörde på vänsterarmen klirrade och rasslade det från ett myller av armband som måste vägt minst ett kilo. Det här blir bra, tänkte jag. Nu kommer jag få en rolig frisyr.

Tre timmar senare såg jag ut ungefär som när jag kom dit, fast med en betydligt lättare plånbok. 2 000 jävla spänn! För första gången i mitt liv reklamerade jag ett frisörbesök och fick komma tillbaka några dagar senare. Nu är jag nöjd. Ser inte ut som någon snäll flicka längre. Snarare som ett busigt troll med eld i håret. Kommer passa fint till den vita rocken och mitt stetoskop i kulören "caribbean blue".

Regler är till för att följas...

Inte konstigt att bitterheten gror bland de landstingsanställda...

Plastic fantastic

Han ringer och frågar om jag är i skick för att ses. Jag tvekar, tittar mig i spegeln, ser mitt misshandlade ansikte och min dimmiga blick. Kanske i morgon, säger jag och torkar bort en droppe blod som sipprar fram vid ögonvrån.

"Exakt vad har de gjort?" undrar Han. Intresserat. Inte dömmande.
"De skar bort en bit hud från ögonlocket, och lite fett." Jag drar efter andan. Så mycket har Han fått veta innan, att jag skulle göra en ögonlocksoperation. En plastikoperation. Det andra vet han inte. Det vet ingen. Men nu vill jag berätta.

"De sprutade in lite fett i hakan också, när de ändå höll på". Jag håller andan.
"Så du ser ut som Jay Lenno nu?", skrattar han.

Fortfarande tar han det så bra. Han har frågat varför, och jag berättade att jag redan för tio år sen bestämde mig för att göra något åt mina hängande ögonlock. Att jag tycker jag ser trött och gammal ut pga dem, att jag ser ut som min mamma... Och jag vet att andra inte tänker på det. Att jag är vacker ändå. Men de stör mig. Ständigt. På varenda bild, i varenda spegel.

Nu är de borta, lite lokalbedövning, en halvtimmes obehag och någon veckas svullnad. Jag var så orolig innan, tänkte att det bara är folk med riktigt dålig självkänsla eller mentala problem som lägger sig under kniven trots att de är fysiskt friska. Men nu känns det bra. Det ser redan mycket bättre ut. Och jag mår bättre.

Hakan var mer en impulsgrej. Jag ställde lite frågor om den till plastikkirurgen och hon föreslog en fetttransplantation. Man tar lite från magen och sprutar in i hakan. No big deal. Brukar bli bra resultat. Inga ärr. Läker fort. Billigt.

Förhoppningsvis kommer ingen att se att jag gjort de här "korrektionerna". Bara jag. Jag vill inte berätta det eller prata om det, pallar inte förklara, skäms litegrann över att jag aldrig lyckades acceptera mitt useende till 100%.

"Det är det största felet med dig", sa min mamma en gång. "Att inget någonsin duger. Inget är gott nog för dig." Hon sa det elakt med en hård röst. Arg för att jag tyckte att reatröjan hon köpt till mig var ful. Vilket den var.

Men kanske hade hon lite rätt.
Inte ens jag själv duger för mig.

Lilla A

"Du ska veta att jag saknar dig som fan", säger min kursare A. Jag saknar honom också, men det hinner jag inte säga.

Hela nio år skiljer mellan oss, men ändå kan vi snacka om allt. Redan första dagen på läkarprogrammet fann vi varandra och alla trodde länge att vi hade något på G, men så var det inte. Totalt platonskt förhållande. Han är utan tvekan den smartaste kille jag känner. Och jäkligt snäll. Och kaxig.

"Det finns ingen annan jag kan snacka så här sjukt med", säger han glatt, och det värmer mitt hjärta så det nästan sprängs. "Ingen annan vet hur skadad min hjärna egentligen är, men du förstår, och är ännu knäppare själv! Det är helt underbart" skrattar han.

Ah, vilken fantastisk komplimang.

Sista skiftet

Det var sommarens sista nattpass och jag hoppades på 10 lugna och händelselösa timmar. Så blev inte fallet. Knappt hade jag börjar läsa journalerna innan akutlarmet gick på sal 10. Mannen där inne hade plötsligt fått svåra bröstsmärtor, kaskadkräkts och svimmat. Blodtrycket var knappt mätbart och saturationen sjönk från 100% till 70%. Läkare rusade in, dropp på max hastighet, syrgasmask, höjd fotända, blodprover, artärgas.... Sen kom konslutläkare från civa och skickade akutremiss till lungröntgen pga misstänkt lungemboli. Kateter lyckades ingen sätta så en urologkonsult tillkallades. Sköterskan rullade hastigt iväg med mannen till röntgen, och jag lämnades ensam med 10 patienter.

En var schitzofren och påstod att han plötsligt mådde sämre, vilket inte berodde på att han nyss varit på operation utan på dåliga strömningar från mig. Efter en lång diskussion kom vi fram till att om jag bara öppnade hans dörr långsamt, så skulle han inte drabbas av mina ogynsamma vibbar.

En annan hade UVI, och behövde hjälp att ligga på bäcken varje timme. Urinmätning på henne, så jag var tvungen att hälla upp kisset i ett litermått och läsa av mängden varje gång. Det luktade illa.

Den söta damen på 2:an fick plötsligt hög feber och frossa. Hon låg och skakade under tre filtar och kunde knappt svara på tilltal. Hårt höll hon min hand och bad mig viskande att stanna. Jag sprang och hämtade alvedon, och höll tummarna att de skulle verka fort när jag gick vidare till nästa patient.

Sköterskan kom tillbaka med mannen på 5:an, och nu var han i betydligt bättre skick. Inget emboli hade hittats. Han tog min hand och frågade om han hade varit nära döden.
"Nejdå", sa jag lugnande. "Du är på sjukhus, massa läkare, vi tar hand om dig. Men du blev väldigt sjuk."
"Jag trodde min sista stund var kommen", viskade han.
Jag gav honom lite saft och han log tacksamt.
"Du är en ängel, vet du det?"

Natten fortsatte i högt tempo. En halvtimme hann jag sitta ner och äta en tallrik gröt. Sen var det blodsockerkontroller på alla diabetiker, orörliga patienter som skulle vändas, blodtryck, puls och syresättning mättes på de sjukaste, bladderscan gjordes på de som inte kunde kissa, nerbajsade blöjor byttes, förråd fylldes, köket städades, jag svettades...

Kl 06 var det mesta gjort och jag var dödstrött. Bara en enda lång timme kvar, sen skulle jag hem till min sköna säng. Jag tog ett sista varv och genom dörrfönstret till sal 10 fick jag syn på mannen som varit så sjuk under natten. Nu stod han upp vid sin säng, krokig och mager, spritt språngande naken. Jag gick in på rummet och synen som mötte mig har etsats fast på näthinnan.
"Hej ängeln! Vilken tur att du kom!" sa han glatt. "Jag kunde inte hålla mig."

I hörnet låg en gigantisk diarré. Det hade stänkt upp på väggararna, stolarna, sängen och droppställningen. Katetern hade han dragit ur och lagt mitt i pölen. Blöjan låg ren och fin på sängkanten.

"Vad bra att du mår bättre", sa jag med ett stelt leende, och gick för att hämta trasor att torka upp världens vattnigaste avföring med.

Jäkla skitjobb...

Pool-boy

Allt mer finns han i mina tankar. Jag börjar vänja mig vid att ha honom vid min sida. Ett både fysiskt och psykiskt beroende håller sakta på att utvecklas. Tvivlen finns forfarande där, men inte lika ofta och inte lika kraftfulla.

Både vänner och familj börjar tjata om att det är dags nu. Dags att de får träffa min "hemliga kille". Jag uppmanas att bjuda på parmiddag, ordna fest, ta med honom på bjudningar osv. Men jag säger alltid nej. Det är för tidigt. Jag vill inte riktigt dela med mig av honom.

Är min reaktion ett symtom på att allt inte är bra? På att det är som jag sagt hela tiden, en tillfällig grej? Jag vet inte längre. Det jag vet är att jag mår bra när jag är med honom. Han är en oas av lugn i mitt kaotiska liv.

Att vara med honom är som att guppa på en luftmadrass i en lyxig pool, medan solens strålar värmer och ljumna vindar smeker min kropp. I handen har jag en kall paraplydrink som aldrig tar slut och det enda jag behöver göra är att ligga där och njuta. Jag kan snarka eller dregla lite om jag vill. Det är ingen som bryr sig. All is good.

Jag är lite orolig för att min syn på honom kan komma att ändras om jag helt bjuder in honom i mitt liv och presenterar honom för alla. Jag kommer att se på honom genom deras ögon, och kanske får jag för mig att jag behöver en bättre pool. En med vågmaskin eller en med hopptorn? Eller så kommer jag på att jag vill upp ur vattnet och vidare till något helt annat.

Det vore synd, om det blev så.

Tuffa tider

Klockan ett ringde telefonen och jag svarade innan jag hade vaknat. Det var F, som blev irriterad och sa att han skulle ringa om en kvart igen och att han hoppades att jag skulle kunna prata mer sammanhängande då.

Nu, klockan fem, efter 14 timmars orolig sömn och en sen lunch med F, känner jag mig fortfarande konstig. Jag har jobbat som ett litet as sen jag kom hem frän Grekland. Tunga dagpass har varvats med stirriga nattpass. Många undersköterskor har varit sjuka och jag behöver pengar, så jag har jobbat betydiligt mer än det var tänkt.

Konsekvensen blev att jag bröt ihop offentligt. Den fruktansvärda, feta, äckliga, idiotgubben på sal 8 lyckades få ett par av sina elaka kommentarer att krypa in under min hud, och alla murar rämnade. Jag var tvungen att lämna allt och rusa till toan där tårarna sprutade som aldrig förr. Stressen rusade i kroppen och allt som skulle göras raddades upp i hjärnan, men tårkörtlarna förblev hyperaktiva. Ögonen var rödsprängda, snoret rann, kläderna klibbade... Jag bad till gud om en sup, för det brukar kunna få systemet att starta om när det fastnat i den där "jag-är-värdelös-det-är-så-synd-om-mig"-loopen, men jag blev inte bönhörd. Tillslut dränkte jag händerna i handsprit och höll dem nära näsan, tog djupa andetag och tänkte på sex. Inte lika effektivt som en sup, men jag lyckades ta mig samman. För stunden.

Du jobbar för mycket, säger mina vänner.
Du äter för lite, säger Han.
Du hälsar på oss för sällan, säger mamma.
Jag behöver den där sammanställningen, säger min andra chef.
Du måste betala räkningar, städa, höra av dig oftare till dina vänner och skicka "grattis till bebisen-"presenter, säger mitt samvete.

Sova, säger min hjärna. Godis och sömn. Och gärna en flaska vin. Sen blir allt bra igen.

Jag tror den har rätt.