Tuffa tider

Klockan ett ringde telefonen och jag svarade innan jag hade vaknat. Det var F, som blev irriterad och sa att han skulle ringa om en kvart igen och att han hoppades att jag skulle kunna prata mer sammanhängande då.

Nu, klockan fem, efter 14 timmars orolig sömn och en sen lunch med F, känner jag mig fortfarande konstig. Jag har jobbat som ett litet as sen jag kom hem frän Grekland. Tunga dagpass har varvats med stirriga nattpass. Många undersköterskor har varit sjuka och jag behöver pengar, så jag har jobbat betydiligt mer än det var tänkt.

Konsekvensen blev att jag bröt ihop offentligt. Den fruktansvärda, feta, äckliga, idiotgubben på sal 8 lyckades få ett par av sina elaka kommentarer att krypa in under min hud, och alla murar rämnade. Jag var tvungen att lämna allt och rusa till toan där tårarna sprutade som aldrig förr. Stressen rusade i kroppen och allt som skulle göras raddades upp i hjärnan, men tårkörtlarna förblev hyperaktiva. Ögonen var rödsprängda, snoret rann, kläderna klibbade... Jag bad till gud om en sup, för det brukar kunna få systemet att starta om när det fastnat i den där "jag-är-värdelös-det-är-så-synd-om-mig"-loopen, men jag blev inte bönhörd. Tillslut dränkte jag händerna i handsprit och höll dem nära näsan, tog djupa andetag och tänkte på sex. Inte lika effektivt som en sup, men jag lyckades ta mig samman. För stunden.

Du jobbar för mycket, säger mina vänner.
Du äter för lite, säger Han.
Du hälsar på oss för sällan, säger mamma.
Jag behöver den där sammanställningen, säger min andra chef.
Du måste betala räkningar, städa, höra av dig oftare till dina vänner och skicka "grattis till bebisen-"presenter, säger mitt samvete.

Sova, säger min hjärna. Godis och sömn. Och gärna en flaska vin. Sen blir allt bra igen.

Jag tror den har rätt.