Sista skiftet

Det var sommarens sista nattpass och jag hoppades på 10 lugna och händelselösa timmar. Så blev inte fallet. Knappt hade jag börjar läsa journalerna innan akutlarmet gick på sal 10. Mannen där inne hade plötsligt fått svåra bröstsmärtor, kaskadkräkts och svimmat. Blodtrycket var knappt mätbart och saturationen sjönk från 100% till 70%. Läkare rusade in, dropp på max hastighet, syrgasmask, höjd fotända, blodprover, artärgas.... Sen kom konslutläkare från civa och skickade akutremiss till lungröntgen pga misstänkt lungemboli. Kateter lyckades ingen sätta så en urologkonsult tillkallades. Sköterskan rullade hastigt iväg med mannen till röntgen, och jag lämnades ensam med 10 patienter.

En var schitzofren och påstod att han plötsligt mådde sämre, vilket inte berodde på att han nyss varit på operation utan på dåliga strömningar från mig. Efter en lång diskussion kom vi fram till att om jag bara öppnade hans dörr långsamt, så skulle han inte drabbas av mina ogynsamma vibbar.

En annan hade UVI, och behövde hjälp att ligga på bäcken varje timme. Urinmätning på henne, så jag var tvungen att hälla upp kisset i ett litermått och läsa av mängden varje gång. Det luktade illa.

Den söta damen på 2:an fick plötsligt hög feber och frossa. Hon låg och skakade under tre filtar och kunde knappt svara på tilltal. Hårt höll hon min hand och bad mig viskande att stanna. Jag sprang och hämtade alvedon, och höll tummarna att de skulle verka fort när jag gick vidare till nästa patient.

Sköterskan kom tillbaka med mannen på 5:an, och nu var han i betydligt bättre skick. Inget emboli hade hittats. Han tog min hand och frågade om han hade varit nära döden.
"Nejdå", sa jag lugnande. "Du är på sjukhus, massa läkare, vi tar hand om dig. Men du blev väldigt sjuk."
"Jag trodde min sista stund var kommen", viskade han.
Jag gav honom lite saft och han log tacksamt.
"Du är en ängel, vet du det?"

Natten fortsatte i högt tempo. En halvtimme hann jag sitta ner och äta en tallrik gröt. Sen var det blodsockerkontroller på alla diabetiker, orörliga patienter som skulle vändas, blodtryck, puls och syresättning mättes på de sjukaste, bladderscan gjordes på de som inte kunde kissa, nerbajsade blöjor byttes, förråd fylldes, köket städades, jag svettades...

Kl 06 var det mesta gjort och jag var dödstrött. Bara en enda lång timme kvar, sen skulle jag hem till min sköna säng. Jag tog ett sista varv och genom dörrfönstret till sal 10 fick jag syn på mannen som varit så sjuk under natten. Nu stod han upp vid sin säng, krokig och mager, spritt språngande naken. Jag gick in på rummet och synen som mötte mig har etsats fast på näthinnan.
"Hej ängeln! Vilken tur att du kom!" sa han glatt. "Jag kunde inte hålla mig."

I hörnet låg en gigantisk diarré. Det hade stänkt upp på väggararna, stolarna, sängen och droppställningen. Katetern hade han dragit ur och lagt mitt i pölen. Blöjan låg ren och fin på sängkanten.

"Vad bra att du mår bättre", sa jag med ett stelt leende, och gick för att hämta trasor att torka upp världens vattnigaste avföring med.

Jäkla skitjobb...