Vik.ul

Det känns skumt att söka sommarjobb redan nu, men faktum är att jag är sent ute. Många av mina förutseende kursare har redan fixat det där. De har fått jobb som underläkare på små sjukhus runt om i Sverige, och har redan ångest över de kommande ensamma nattjourerna.

Egentligen vill jag vara ledig, eller jobba med något helt annat ett tag. Just nu är jag så trött på sjukhus och sjukdomar och känslan av otillräcklighet att jag kan spy. Ändå kommer jag antagligen ångra mig i sommar om jag inte vickar som alla andra.

Några ansökningar har jag i alla fall fått iväg, och förra veckan var jag på en intervju. Jag fick höra att det skulle vara stressigt och tufft, och att det krävdes mycket av mig som läkare. Lönen var på 19 500, ej förhandlingsbar. Efter skatt blir det ca 1000 kr mer i månaden än jag får som undersköterska...
Frågan är om det är värt det?

Indianen

Jag tittade mig omkring bland de utklädda människorna på maskeraden, och blev imponerad av all uppfinningsrikedom och kreativitet. Det såg mest ut att vara par där, men jag hade blivit lovad att flera singelkillar skulle komma. Då fick jag syn på honom. En långhårig indian med fransig tröja. Bakom sminket skymtade ett par vackra ögon och leendet kunde smälta ett isberg. Jag knuffade till min kompis B och pekade på honom. Hon mötte min blick och nickade leende.

När vi satte oss till bords hamnade han bredvid B. Typiskt. Jag böjde mig fram och försökte prata lite med honom, men gav upp ganska snart. I stället satte sig en grönklädd typ bakom mig och knackade på min axel. Vi pratade lite och jag fick lova att ge honom en dans senare.

Mitt ex var där, med sin fru. Han höll sig på avstånd och pratade bara ytligt med mig. Ingen kunde ana att han ett par veckor tidigare skickat heta sms till mig mitt i natten...

Jag dansade med den gröna killen (Hulken?) en stund, men han var full och konstig så jag smet iväg. Han sprang efter och tog tag i mig och jag letade desperat efter ett smidigt sätt att komma undan. Plötsligt var indianen där och drog in mig i sin famn. ”Kom”, viskade han i mitt öra, och drog med mig upp för trappan till ett litet folktomt rum. Jag tror inte vi sa mycket mer än så innan vi började hångla. Det var länge sen jag känt en sådan fysiskt stark attraktion. Och hans kyssar var helt underbara.

Han drog av mig min peruk, och sen sin egen. Han hade snaggat brunt hår, mörka ögon, lite lagom med skäggstubb över en maskulin haka. Bland det vackraste jag sett.
”Du är yngre än mig”, sa jag.
”Det är inte säkert!” sa han.
”Jo du, det är säkert... Hur gammal är du?”
Det visade sig att han var sju år yngre än mig. Sju fucking år! Jag fick ett anfall av noja och hakade upp mig på det där tills han tog tag om mina axlar och spände ögonen i mig.
”Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Varför stör det dig?” Och det hade jag inget bra svar på, så då hånglade vi vidare.

Han följde med mig hem, och var hur mysig och fin som helst. Innan han gick på morgonen tog han mitt nummer och sa att han gärna ville ses snart igen. Redan samma kväll var jag hos honom och vi kysstes i flera timmar, men pratade inte så mycket den här gången heller. När jag kom hem hade jag fått skavsår på läpparna.

Han bor för långt bort, han är för ung, han är för svårpratad... men ändå, skavsår på läpparna, hur ofta händer det? Jag måste träffa honom i alla fall några gånger till!

Klagosång

Livet som kandidat tar verkligen på krafterna. Denna termin är vi 1-2 veckor på varje avdelning, vilket innebär att man precis hinner lära sig hitta till toaletten, vad ca 4 personer heter och de mest grundläggande rutinerna innan det är dags att slussas vidare till nästa ställe. Dessutom är man ofta placerad på olika sjukhus runt om i ”regionen”. Som ”utplacerad” får man övernatta i ett skabbigt korridorsrum, som antingen luktar konstigt, lutar eller är svinkallt. Har man tur finns tillgång till TV, men det där med internet kan man glömma.

När jag kommer hem på kvällarna är jag till en början helt uppe i varv och tar fram kursboken och börjar slå upp och göra anteckningar om sjukdomar jag stött på under dagen. Sen tar plötsligt all energi slut och jag sjunker ihop i soffan framför tv:n (om jag bor hemma). Jag flippar bland kanalerna och kommer på att jag måste till affären och köpa mat. Bara den tanken får mig att plötsligt tycka väldigt synd om mig själv och martyrtårarna trillar ner för kinderna. Sen kommer jag ofta på att jag inte behöver köpa något utan kan äta gröt till middag. Gröt funkar alltid.

Jag har rasat i vikt den här terminen. Mitt BMI ligger på 17,5 nu, och det är faktiskt inte snyggt. Jag försöker äta extra mycket och extra fett, men aptiten är sämre än vanligt. Jag har spekulerat om jag kanske kan ha tagit med mig någon parasit hem från Sydamerika i somras. En äcklig mask som suger åt sig all näring jag stoppar i mig?! Fast jag tror att jag helt enkelt äter för lite. Det värsta är att jag fryser så mycket hela tiden. Läkarrock får man ofta inte ha på avdelning, och jag går runt med ständig gåshud i den kortärmade sjukhusklädseln. Inte konstigt att man är slut när man kommer hem!

Nej, nu ska jag sluta beklaga mig. Dagarna på sjukhuset och mötet med olika patienter är ofta fantastiskt roligt. Och gripande. Det får mig att känna mig levande, och lite betydelsefull, även om man som kandidat egentligen inte spelar så stor roll för någon. Jag har haft tur med handledare denna termin, och lär mig hela tiden mängder med nya saker. Det är mycket som är bra, men ändå... lite ledigt kanske? Hur långt är det kvar till sommarlovet?!

Censur

MK var och åt middag hos mig häromdagen. När jag kom ut från toaletten satt han vid min dator och stirrade på min senast besökta webbsida... nämligen denna. Jag rusade dit och ryckte datorn ur händerna på honom.
"Vad håller du på med?", sa jag i så lugn ton jag förmådde.
" Vet inte... skulle kolla vad som var på tv ikväll..." sa han, förvirrat.
Jag knappade fram tv-tablåerna och räckte över datorn. Han såg nöjd ut och frågade inget mer. Jag frågade inte heller, men hela kvällen undrade jag vad han sett, och om han förstått. Så fort han gått hem satte jag mig vid datorn och tog bort alla blogginlägg om honom.

De senaste dagarna har jag försökt se om han besökt bloggen. D.v.s om någon från samma stad, med samma internetleverantör och med samma webbläsare som han har varit här. Det verkar inte så. Jag tror inte han förstod vilken hemlighet han snubblade över, men för säkerhets skull finns inget att läsa om honom i några dagar till. Så ni vet.

Penisförstoring

”Nu när det är läkarkandidater med vill jag passa på att ställa en fråga”, sa den överviktige mannen till läkaren på vårdcentralen. (Som tidigare i veckan avslöjat att hon har en fru).
”Ja, visst, kör på”, svarade hon och han reste sig hastigt från britsen, knäppte upp byxorna och drog ner dem till knäna. Han sköt fram höften mot oss och sa med stadig stämma;
”Som ni ser har jag väldigt liten snopp.”
Min blick vandrade över den utspända buken ner till en stor pung. Däremellan skymtade jag ett utskott, stort som en lilltå.
”jaha....” svarade läkaren. ”Och vad är ditt problem? Fungerar den inte?”
”Jodå, den fungerar! Jag onanerar varje dag!” sa mannen. ”Men, den duger inte för kvinnorna. Jag har levt i celibat i över 20 år nu. Jag hade kvinnor förr, men de gjorde alltid slut med mig, och jag antar att det var på grund av det här.”
”Det tror jag knappast”, sa läkaren. Och sen följde en lång utläggning om hur man tillfredsställer en kvinna, med tunga, fingrar, atrapper och dyl. Hon visste vad hon pratade om, men ändå inte. Kan bara gå till mig själv. En liten snopp kan en kille kompensera för med skicklighet, men med en knapp till snopp skulle det behövas desto mer för att behålla mitt intresse. Men, alla är olika. Och visst, älskar man någon borde man inte bry sig om en sådan sak?
”Jag vill ha en penisförtoring”, sa mannen när hon pratat klart.
Hon suckade och tittade på mig. ”Skriv en remiss till urologen för diskussion”.
Sen gick vi ut, och jag funderade över allt han sagt. Väldigt modigt att ta upp en sådan sak, men jag tror inte en penisförstoring kommer lösa något. Däremot skulle ett ökat sexuellt självförtroende göra stor nytta. Hur man nu skaffar sig det??

Läkaryrket = glamoröst?

Överläkaren hedjade oss i korridoren och meddelade leende att 2:ans magproblem berodde på ett fekalom*.
”Det är nog bra om du fixar det innan lunch”, sa han till underläkaren, som direkt nickade mot mig och garvade.
”Visst är det härligt med sjukhushierarki” sa överläkaren och gav mig en klapp på axeln innan han gick.
”Varsågod” sa underläkaren, ”det är bara att sätta igång och gräva”. Sen gick han fnissande därifrån.

När jag stod där med fingrarna bokstavligen i skiten såg jag plötsligt mig själv utifrån och slogs av att det verkligen är helt sjuka grejer man gör på dagarna. Sen förträngde jag äckelkänslorna och återgick till min uppgift. Det var inte helt lätt, men patienten och läkarna blev väldigt nöjda när det äntligen var klart. Min lunch smakade dock inte så gott som den borde gjort den dagen.

*Fekalom=stor förhårdnad som består av bajs. Behandlas ofta genom att avföringsklumparna plockas ut med fingrarna.