Primärjour

På akuten "skottar" jag patienter efter bästa förmåga. In på avdelning eller hem. Beställer prover och röntgen. Ordinerar mediciner. Inser att jag är långsam som fan. Ändå är jag garanterat den mest stressade. Uppskruvad som en fjäder. Rotar desperat i minnet efter vårdprogram och akuta behandlingsstrategier. Rycker tag i en kandidat och försöker bolla idéer. Får mer frågor än svar.

Mellan två patienter hastar jag till fikarummet och gömmer mig i soffan med en tekaka och en kopp choklad. Comfort-food. Tar sedan ett djupt andetag och beger mig ut igen. Skottar vidare.

Det värsta är akutlarmen. När man minst anar det piper sökaren upphetsat och sympaticus aktiveras momentant. Med hjärtat i halsgropen beger jag sig mot akutrummet där en sjuk människa ska räddas. Ett gäng vitklädda människor tittar uppfordrande på doktorn, aka mig, och väntar på order. Hjärnan står still.

Kolmonoxidförgiftning. Självmordsförsök. Patienten vaken men inte helt klar. Andas bra. Saturation (syresättning) enligt pulsoxymetern 100%. Ordinerar syrgas. Ringer mellanjouren. Lär mig något nytt. (Eller gammalt? Glömt?) Ska ta artärgas och analysera halt av kolmonoxid.

24%. Allstå är saturationen egentligen 76%, inte 100. Nu då? Ringer IVA-jouren. De tar över. Patienten i trygga händer. Andas ut. Går tillbaka. Dikterar. Skottar vidare. Tänker att idag snöar det inte. Idag är den en lavin av patienter som vällt in. Och jag har bara en jätteliten spade.

Selektivt minne

-Vet du var du är? Frågar jag den flämtande 90-åriga damen på britsen.
- På sjukhuset förstås, svarar hon med en ton som antyder att jag är dum i huvudet. Jag fortsätter ändå.
- Vet du vilken veckodag det är?
- Lördag. Svaret är snabbt och självsäkert. Och fel.
- Och månad?
- Februari.... nej, vänta. Nu snurrade jag till det. Mars!
- Ok... Vilket år är det då?
- 1996.
Jag hummar lite och drar fram stetoskopet. Då tittar hon på mig med plirig blick och undrar:
- Svarade jag helt galet nu?
- Ja lite... säger jag och ler. Sköterskan skrattar högt.
- Jasså. Ja, det blir så ibland, säger hon och jag tänker att hon ser verkligen inte kry ut. Hon är andfådd. Blek. Förvirrad.
- Hur mår du då? Undrar jag och lägger huvudet på sned.
- Jättebra! utropar hon och ler vackert.

Hon mådde verkligen inte jättebra, men hon livade upp en annars tragisk dag på akuten. Det är sådana patienter jag vill minnas. Den arga och urinstinkande alkoholisten får gärna falla i glömska. Och helst vill jag inte heller minnas han som dog alltför ung. Nej, sköna tanten är allt jag tänker komma ihåg från idag.

Tur man inte är bäst

Någon borde sagt dag ett att det här yrket inte funkar för de med känsligt psyke, sa lilla A och blinkade bort fukten i ögonen. Han var sig inte lik. Min glada kvicka kursare hade bytts ut mot en dämpad och sorgsen liten kille. Han trodde själv att det var sommarjobbet som tagit knäcken på honom. Främst de sista tre veckorna som ensam primärjour på medicinakuten i den lilla staden. Bakjour i hemmet med 30 minuters inställningstid. Strid ström av patienter. Han hade varit schemalagd 70 timmar i veckan. Jobbat mer än så. Hatat varje sekund.

En annan kursare ringde i veckan med panik i rösten. Hennes schema som AT-läkare visade sig börja med en lång period på akuten. Hon kände sig allmänt värdelös. Oviktig bland kollegorna, otillräcklig för patienterna. Varför mår jag så dåligt hela tiden? Varför tycker jag aldrig att jag gör något bra, undrade hon besviket.

Dessa två tillhörde toppen i kursen. Alltid höga resultat på tentorna. Alltid mycket beröm på de praktiska övningarna. Imponerande hjärnkapacitet. Dessutom trevliga och omtyckta. Det stora problemet för båda är att de så gott som aldrig misslyckats. Perfektionister. Kontrollfreaks. De tror att man inte får göra fel, inte får göra bort sig, och osäkerhet blir till oöverstiglig ångest.

Det är inte alltid bäst att vara bäst.

Distansförhållande

Bloggen har legat i träda över sommaren. Inte planerat, det bara blev så. Antagligen orsakat av honom. Han har fått all ledig tid och i gengäld lyssnat tålmodigt på mina grubblerier. Behovet att blogga om mina tankar har minskat.

Nu är jag i ny stad och han är kvar där hemma.

Distansförhållande. Jag smakar på ordet. Inte så gott, men det går ner. Försöker få honom att själv föreslå en flytt hit till mig. Jag vill inte tvinga honom, men nu när jag vant mig vid att ha honom bredvid mig i sängen varje natt är det ensamt att sova ensam. Kvällarna är också tråkiga. Känner ingen här än.

Det jobbigaste är pressen när man väl ses. Det ska vara kvalitetstid. Samtalen ska flyta lätt. Man ska diskutera väsentliga saker. Båda ska vara på gott humör. Hela tiden. Maten ska smaka gott. Filmen man hyrt ska vara bra. Sexet ska vara fantastiskt. Dessutom tvekar man inför att planera in saker på egen hand på helgen. AT-fest? Nja... jag är nog inte kvar i stan...

Det kanske blir enklare. Jag vet inte. Det känns fortfarande som om jag åker hem till honom och han åker bort till mig. Hos mig är inte hemma. Inte för någon av oss. Inte än.

Stor sak: har slutat med preventivmedel! Mest för att jag längtar och känner mig stressad. Tick, tick, tick. Med skräck minns jag alla grafer från gynkursen som tydliggjorde hur mycket sämre allt blir med åldern. Ändå inte så stor chans att få till det när man bara ses på helgerna, men tar det ett år så blir det lagom tänker jag. Tar det längre tid tvingar jag honom att flytta hit. Det är min hemliga plan. Min dolda agenda. Stackars man.

Nåväl. Trädan är över! Blåser liv i bloggen igen och hoppas att någon hittar tillbaka hit.