-Vet du var du är? Frågar jag den flämtande 90-åriga damen på britsen.
- På sjukhuset förstås, svarar hon med en ton som antyder att jag är dum i huvudet. Jag fortsätter ändå.
- Vet du vilken veckodag det är?
- Lördag. Svaret är snabbt och självsäkert. Och fel.
- Och månad?
- Februari.... nej, vänta. Nu snurrade jag till det. Mars!
- Ok... Vilket år är det då?
- 1996.
Jag hummar lite och drar fram stetoskopet. Då tittar hon på mig med plirig blick och undrar:
- Svarade jag helt galet nu?
- Ja lite... säger jag och ler. Sköterskan skrattar högt.
- Jasså. Ja, det blir så ibland, säger hon och jag tänker att hon ser verkligen inte kry ut. Hon är andfådd. Blek. Förvirrad.
- Hur mår du då? Undrar jag och lägger huvudet på sned.
- Jättebra! utropar hon och ler vackert.
Hon mådde verkligen inte jättebra, men hon livade upp en annars tragisk dag på akuten. Det är sådana patienter jag vill minnas. Den arga och urinstinkande alkoholisten får gärna falla i glömska. Och helst vill jag inte heller minnas han som dog alltför ung. Nej, sköna tanten är allt jag tänker komma ihåg från idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När man har ett jobb där man träffar många olika sorters människor i utsatta situationen tror jag att det är väldigt sunt att välja sina minnen med omsorg. Det försöker i alla fall jag göra, annars tar energin slut.
Skicka en kommentar