Posterutveckling

Oj vad många bra kommentarer jag fick om poster! Tack!!

Jag satt en hel dag och slet med eländet. Texten från abstractet var för lång och tråkig så den kortade jag ner rejält. Sen laddade jag hem "Pages", ett program för Mac som verkade bra. Det tog några timmar att få kläm på det, och design är inte min starkaste sida så jag blev aldrig riktigt nöjd.

Just när jag, efter mycket svett och tårar, var beredd att ändå godkänna mitt alster ser jag att jag fått ett mail från överläkaren. Han har tydligen lämnat text (det halvdåliga abstractet) och bilder till sjukhusfotografen i stället, som skulle fixa allt! Suck.

Jag skickade min text i alla fall, men han tyckte inte den behövdes.

Dagen efter kom ett mail med en första posterskiss från sjukhusfotografen. Den är helt klart snyggare än mitt försök, men väldigt grå och tråkig... Och texten är bedrövlig. För mycket ord, för många %-tecken, och den viktiga slutsatsen längst ner i ett hörn. Ändå orkar jag inte bry mig längre, så jag svarade bara att den såg fin ut.

Några timmar senare börjar de andra läkarna tycka till, och de var inte nådiga i sin kritik. Stackars sjukhusfotograf!

Nu sitter jag med blandade känslor. Surt att jag slängt bort en dag på det i onödan, men samtidigt väldigt skönt att det inte är mig alla gnäller på!

Kongress

Studien jag jobbade och slet med i somras ska snart presenteras på en stor kongress. Jag fick ett mail med ett abstract som två av klinikens överläkare skrivit ihop. Det var det sämsta abstractet jag läst, så jag skrev om skiten och skickade tillbaka det med en notering om att jag gjort några "mindre ändringar". Nu står mitt namn som första författare och det är tydligen jag som ska göra en poster och presentera studien för Sveriges elit inom området!

Med betald kongress, resa, finhotell och två bankettmiddagar tackade jag givetvis ja till erbjudandet om att få åka med. Nu har jag insett att det inte var helt gratis. Det kommer kosta tid och ångest. Hur gör man en poster? Hur ser en poster ut? Vad ska jag säga? Och det värsta; vad ska jag ha på mig?!

Ändå ser jag verkligen fram emot äventyret. Det blir lärorikt, lyxigt och en prydnad i cv:t. Dessutom kanske det finns någon trevlig mcDreamy eller mcSteamy att vila ögonen på. Eller kroppen. Oh, så jag skulle behöva lite action.

Kanske skulle man skriva "ledig" på namnbrickan för att förenkla det hela? Enligt dr E är det oerhört lättraggat på dylika tillställningar. Framförallt om man kan tänka sig en sängkamrat med guldring på dig IV dx.

För att min täckmantel som flitig, forskningsintresserad student ska hålla måste jag nog ta tag i det där med affischen nu. Några tips?

Påsk med DrE och Prinsen

Jag firade påsk hos Doktor E, och det blev precis så hektiskt som jag misstänkt.

Dr E är som en duracellkanin. Det är aktiviteter hela dagarna och festligheter nästan varje kväll. Hon äter för lite, dricker för mycket, skrattar ofta och slampar lätt till det när andan faller på. Dessutom känner hon väldigt många intressanta människor och har ett inspirerande och avundsvärt språkbruk.

En natt när jag kom hem stod hon i hallen i bara underkläderna med ett glas vin i handen och såg synnerligen nöjd ut. Det visade sig att hon haft hemmamatch med en känd landslagskille vars välskulpterade baksida vi spanat in tidigare under dagen. Hon är duktig på att ragga, och på att bli uppraggad. Och hon är väldigt nöjd med tillfälliga ragg. Dagen efter hade hon visserligen hiv-ångest i några timmar, men det gick över när hon kom på att han aldrig "deponerat" något i henne.

Själv hade jag tillbringat en stor del av kvällen vid ett drinkbord där killarna uppenbarligen tyckte att det viktigaste var att ha snygga tjejer vid sin sida. Att konversera och ha trevligt verkade ingen bry sig om. Ytan. Det var det viktiga. Jag tog för mig av gratisspriten och avvek tidigt. Fick faktiskt flera ragg, men inget som riktigt föll mig i smaken. Känner inget behov av ett ONS* nu. Jag vill ha mer.

Såg förresten Prins Carl Philip ute med okänd men snygg liten blondin. Till min besvikelse noterade jag att prinsen ser ut som en liten tönt. Kort i rocken, smala pinnar till ben, keps på skallen och ett urskuldande sätt. Drömmen om att bli prinsessa dog hastigt och jag blev tvungen att dricka mig ännu mer berusad. Vad ska man annars göra när inte ens prinsen duger?

*ONS=one night stand.

Gift som bot

Hon satt med huvudet lutat mot den uppdragna axeln, ansiktet vinklat snett uppåt, och kämpade för att formulera orden. Ställningen såg obekväm ut och jag frågade om hon överhuvudtaget kunde räta på huvudet. Med stor ansträngning fick hon upp det till "normal" position. "Jag kan" sa hon och log snett, innan huvudet sjönk tillbaka till sin förvridna ställning. Jag kände på de spända musklerna i halsen och nacken. Frågade om det gjorde ont och fick ett jakande svar. Väldigt ont. Tidigare helt frisk fram till tonåren då vissa muskler började dra ihop sig. Dystoni. En väldigt märklig sjukdom

Den unga kille hade fått förtur på grund av den stora påverkan problemet haft på hans liv. I ett frågeformulär hade han fyllt i att han inte längre ville leva. Att hans livskvalitet var lika med noll. Diagnosen, hyperhidros, innebär att han svettas väldigt mycket. Ständigt blöta händer, mörka CD-skivor under armarna och dessutom kraftig svettning i ljumskarna och på skinkorna har gjort att han vantrivs i skolan och undviker alla sociala aktiviteter.

En annan patient, en annan dag, led oerhört av sina analfissurer. Sprickor som smärtade så mycket att sjukskrivning i långa perioder var nödvändigt. Tårar trängde upp i ögonen när läkaren berättade att det finns bot.

Tre olika problem, samma medicin. Botulinumtoxin. Det omtalade nervgiftet som slätar ut rynkor på skönhetssalonger har en viktig roll i dagens sjukvård. Det är sällan man möter så tacksamma patienter efter en så enkel behandling!