Dumpad per mail

Två dagar innan terminstentan tyckte MK att det var läge att skicka ett mail och förklara vad han känner, eller inte känner, för mig. Kort sagt tycker han inte riktigt att vi ”når” varandra och han behöver en paus för att fundera ut vad han vill med oss.

För det första; ett mail!
För det andra; två dagar innan jättetentan!
För det tredje; Paus från vad? Vi ses max tre gånger i månaden och det är ytligt eftersom han byter ämne så fort det blir personligt.

Jag blev inte särskilt ledsen, men mailet fick mig att börja grubbla. På helt andra saker än medicin. (Kuggar jag är det hans fel!). Nu vill jag bara glömma honom och gå vidare, och det känns faktiskt inte som om det kommer bli så svårt.

Praktiskt prov igen

Äntligen! Den stora terminstentan är skriven, det praktiska provet är genomfört och tarmen fungerar som vanligt igen.

Det praktiska provet ägde rum innan jul. Ca 20 olika stationer skulle klaras av. Praktiska uppgifter, tolkningar av prov- och röntgensvar samt muntliga frågor om vartannat. Den kvinnliga kursledaren stod i sin stora läkarrock och blåste i en visselpipa när tiden var ute och det var dags att springa till nästa rum och bli förhörd av nästa läkare. Sjukt stressande. Jag var tvungen att knarka betablockerare* för att ens kunna ta mig dig. Benen skakade och pulsen var minst 300/min. Diarré hela morgonen hade jag också. Praktiska prov är inte min grej. Nervositeten vet inga gränser och jag känner mig helt övertygad om att det är nu jag kommer bli avslöjad som den bluff jag egentligen är.
Fy fan.

Det gick bra trots allt, och megatentan överlevde jag också. De övertränade hjärncellerna söp jag ner igår så dagen har tillbringats i fosterställning framför tv:n. Helt enligt plan.

På måndag börjar en ny termin. En lugnare termin enligt ryktet.
Helt underbart!

*medicin som sänker hjärtfrekvensen

Mer MK-ambivalens

När han ringde och tackade för stödet på nyårsafton trodde jag han skämtade. Efter mycket om och men upptäckte han att det inte var mig han sms:at med, utan en tjejkompis med samma förnamn som mig. Hela tiden i tron att det var jag.

Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.

”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.

Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?

GNY09

B blev riktigt full på nyårsafton. Hon är farlig när hon är packad för hon blir helt oberäknelig och får för sig att hon ska tala om för folk vad hon ”verkligen tycker”.

Jag hamnade på hennes goda sida och fick bara komplimanger och pussar. F däremot fick en gigantisk skopa ovett för allt möjligt han gjort under året. Mot mig. Fast jag är inte alls lika upprörd.

En annan som fick smaka på fröken Bs bittra fyllesnack var en stackars utländsk vakt på McD. Hon berättade vad hon verkligen tyckte om muslimer, samtidigt som han desperat försökte förklara att han inte var muslim och att han faktiskt hade jobb och att han respekterade kvinnor. Det var som att tala med en vägg. Allt han sa avbröt hon efter ett tag med ”Du är en apa”. Jag skäms fortfarande.

MK skickade inget Gott Nytt År-sms och mitt nyårslöfte blev därför att jag ska gå vidare och glömma honom helt. Igen. Vi har setts till och från under hela hösten, men så sent som på julafton började han babbla om att han inte visste vad han ville. Déjà vu. Han lider av svår förhållandefobi, och det är väl bara att erkänna att man än en gång satsat på fel häst. Fast en snygg häst. Och trevlig, och rolig, och smart... Fan.

Hoppas på bot och bättring under 2009!