När han ringde och tackade för stödet på nyårsafton trodde jag han skämtade. Efter mycket om och men upptäckte han att det inte var mig han sms:at med, utan en tjejkompis med samma förnamn som mig. Hela tiden i tron att det var jag.
Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.
”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.
Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar