Finfest

I helgen var det fest med mina brudiga kompisar som jag umgås allt mer sällan med. Vi firade en födelsedag och nyrenoverad lägenhet hos hon som F kallar för "den där snygga, tråkiga bruden". Och det kan väl stämma, fast ibland är hennes naivitet otroligt uppiggande.

Snygga tråkiga bruden öppnade dörren iklädd 60-talsklänning, prickigt välstruket förkläde och högklackat. Det serverades bubbel och avancerade drinkar. Pilgrimsmusslor, parmesanrisotto och indonesiska pannkakor. Efter ett tag började vi kalla henne för Bree (den superperfekta hemmafrun i Desperate Housewives), synnerligen passande.

Efter den imponerande middagen tog vi taxi till en nyöppnad klubb. För 250 kr fick man komma in och trängas bland brats på ett flatulensångande dansgolv. Bra musik och bra humör gjorde ändå att det blev en riktig höjdarkväll!

Kanske kan jag börja hitta tillbaka till mina yberhippa vänner, även om vi utvecklats åt lite olika håll. Kanske kan jag sluta irritera mig på att det aldrig tas hänsyn till att en student i gänget har begränsad ekonomi. Dessutom har jag lärt mig att hålla tyst när det diskuteras "sanningar" om kroppen som någon läst i Hemmets journal.
En ytterst värdefull lärdom.

Alla stjärtans dag

Helt otippat hade jag en fantastiskt alla hjärtans dag.
Först följde jag med familjen ut på en tur med långfärdsskridskor i strålande solsken. Har aldrig testat det förut, men ramlade bara en gång och hängde med i brorsans tempo så jag är mer än nöjd.

På kvällen gick jag på fest med F och co. 50 pers inklämda i liten lägenhet, hjärtformade muffins, komplimanger och gott vin. Så småningom tog vi oss iväg till en klubb som jag aldrig brukar gå till, men där det var blandat folk och grym musik. Grym. Jag ägde dansgolvet och var världens lyckligaste.

Precis när vi skulle gå därifrån dök en kompis till F upp och jag fick viskande direktioner om att gå till attack. "Han är singel och trevlig. Go girl!" väste F och försvann.

Vi pratade en stund, och han var verkligen trevlig, men klockan var mycket och mitt i hans babbel kom jag att tänka på att alla hjärtans dag snart var över, och jag hade inte ens pussat på någon. Så då gjorde jag det. När han blev tyst för att hämta andan böjde jag mig fram och gav honom en puss. Mitt på munnen.

Hans min är svår att beskriva i ord. Överraskad, glad och ställd. Frågade efter ett tag var det där kom från. Jag ruskade på huvudet och hade svårt att hålla mig för skratt. Mumlade något om impuls och att jag inte kunnat låta bli. Sen försökte jag smita därifrån, men han vägrade låta mig gå innan jag gett honom mitt nummer.

En halvtimme senare skickade han ett sms; "100 +poäng. Finns inget så attraktivt som en tjej som vågar ta det hon vill ha".

Det är så man ska göra alltså! Ta för sig.

Sjukhus = snuskhus

Läkaren ringde och bad oss flytta en patient till en annan sal så att avdelningens enkelsal skulle bli ledig, ifall något akut kom in. Patienten grymtade över att tvingas lämna sitt lilla privata rum och tvingas dela sal med andra. Han ville helst inte att någon skulle se honom som det var nu, med vanprydande, smärtsamma blåsor och sårskorpor över hela kroppen.

Bestämt var ändå bestämt, så vi rullade ut sängen med patienten och installerade honom i en annan sal. Sen blev det min uppgift att städa ur rummet.

I normalfallet går det ganska fort att städa ur ett rum, man torkar av alla ytor och renbäddar sängen. Golvet lämnas till städpersonalen. Denna gång var det inte lika enkelt. Patienten led av pemfigus, en autoimmun sjukdom där huden drabbas. Efter två dagar i rummet var golvet täckt av hudflagor, sårskorpor, blod och vävnadsvätska.

Det var när jag grundligt torkade golvet i salen som jag insåg hur skitigt det faktiskt var. Inte bara efter hudpatienten, det här var ingrodd smuts. Gammal smuts. Ett flottigt grått lager ovanpå den melerade plastmattan. Riktigt äckligt.

Jag har läst i tidningarna om att sjukhusen städas dåligt sedan man sålde ut verksamheten. Att städpersonalen bara har 5 min på sig att städa hela salen inklusive toalett och handfat. Och några gånger har jag noterat att det varit smutsigt. En dammtuss i ett hörn. Bromsspår i en toalett. Intorkat kaffe på golvet. Ändå var det först nu jag insåg hur ostädat det verkligen är.

På ett sjukhus där hygien är A och O. Där alla får gå kurs i att sprita händerna ordentligt. Där tusentals handskar och skyddsförkläden används varje dag. Hur kan ett sådant ställe acceptera att något så enkelt som städning inte sköts?

CSN

På dörrmattan landade strax efter nyår ett tjockt kuvert från CSN. Så fort jag såg det förstod jag att det innebar jobb, frustration och ångest. Mycket riktigt, brevet innehöll räkningar. Tydligen tycker någon att det åter är dags för mig att börja betala av mina gigantiska studieskulder. Trots att jag pluggar och knappt har någon inkomst.

Telefonköer, inloggning som krånglar, överklaga, vänta på beslut. Beslut som ännu inte har tagits och därför har jag fått betala januariräkningen. 956 kr. Det är mycket pengar när man måste vända på varje krona. Min aversion mot CSN är nästan lika stor som min irritation över att behöva ha skulder. Stora skulder dessutom.

För att överleva skrev jag upp mig på extrapass som undersköterska. Massor av extrapass. Jag har jobbat som ett litet as senaste tiden. Tjänat in mer än CSN-pengarna, men det behövs till hyra, mat och det nödvändigaste. Som ett glas vin då och då. Eller en flaska.