Sjukhus = snuskhus

Läkaren ringde och bad oss flytta en patient till en annan sal så att avdelningens enkelsal skulle bli ledig, ifall något akut kom in. Patienten grymtade över att tvingas lämna sitt lilla privata rum och tvingas dela sal med andra. Han ville helst inte att någon skulle se honom som det var nu, med vanprydande, smärtsamma blåsor och sårskorpor över hela kroppen.

Bestämt var ändå bestämt, så vi rullade ut sängen med patienten och installerade honom i en annan sal. Sen blev det min uppgift att städa ur rummet.

I normalfallet går det ganska fort att städa ur ett rum, man torkar av alla ytor och renbäddar sängen. Golvet lämnas till städpersonalen. Denna gång var det inte lika enkelt. Patienten led av pemfigus, en autoimmun sjukdom där huden drabbas. Efter två dagar i rummet var golvet täckt av hudflagor, sårskorpor, blod och vävnadsvätska.

Det var när jag grundligt torkade golvet i salen som jag insåg hur skitigt det faktiskt var. Inte bara efter hudpatienten, det här var ingrodd smuts. Gammal smuts. Ett flottigt grått lager ovanpå den melerade plastmattan. Riktigt äckligt.

Jag har läst i tidningarna om att sjukhusen städas dåligt sedan man sålde ut verksamheten. Att städpersonalen bara har 5 min på sig att städa hela salen inklusive toalett och handfat. Och några gånger har jag noterat att det varit smutsigt. En dammtuss i ett hörn. Bromsspår i en toalett. Intorkat kaffe på golvet. Ändå var det först nu jag insåg hur ostädat det verkligen är.

På ett sjukhus där hygien är A och O. Där alla får gå kurs i att sprita händerna ordentligt. Där tusentals handskar och skyddsförkläden används varje dag. Hur kan ett sådant ställe acceptera att något så enkelt som städning inte sköts?