Vad är väl en bal på slottet?

MK är med i ett ordensällskap. en hemlig klubb som bara män får vara medlemmar i. Tydligen var det en stor ära för mig att få följa med på den hemliga, årliga balen som ägde rum på ett slott. Jag hade ägnat hela morgonen åt att göra mig fin. Balklänningen jag köpte utomlands för många år sen, men aldrig använt, satt som en smäck. Långa svarta handskar och håret i korkskruvar. MK var imponerad. Själv blev jag lite förvånad när jag såg honom. Han var klädd i en illasittande frack, prydd med ca en miljard medaljer, och ovanpå det en mantel i gräll färg. Det visade sig senare att alla män i denna hemliga klubb hade liknande utstyrsel. Det skramlade och klingade när de rörde sig. Jag kom att tänka på kor med bjällror runt halsen...

Dr E var där, hennes obehagliga pojkvän är en högst engagerad medlem. Till min förvåning träffade jag också några kursare, och jag skymtade även forskaren som erbjudit mig jobb (vilket jag tillslut tackade nej till).

Efter diverse aktiviteter under dagen satte vi oss äntligen till bords. Fantastiskt god mat! Många märkliga tal. Gammelsvenska ord och uttryck var högst populära. Uppträdanden och sånger avbröt middagen med jämna mellanrum. Jag upptäckte att medlemmarna hade en gemensam nämnare, nämligen ett stort behov av att synas och höras. MK är som gjord för sällskapet.

Alla damer som var där för första gången fick ställa sig upp och svära på att aldrig avslöja något om festen. Jag höll fingrarna i kors bakom ryggen. Moahaha!

Efter middagen drog dr E. Hon hade fått nog av ”fjanterier” och var på opassande dåligt humör. Jag dansade styrdans, hängde i baren, beundrade slottet, noterade att MK fick allt mer drag under galoscherna. En ny drink i handen varje gång jag fick syn på honom. Mot slutet av kvällen såg jag honom stå inbegripen i ett vingligt samtal med forskaren. Jag skyndade dit med hjärtat i halsgropen, och mina farhågor besannades. MK hade berättat allt för forskaren, varför jag egentligen tackat nej, hur jag resonerat etc. Inte min högsta önskan direkt...

Vid 02 var jag så trött att jag kunnat somna stående, men MK tjatade med mig på efterfest. Där blev han, om möjligt, ännu mer packad. Han sluddrade, vinglade, sa konstiga saker och vägrade gå därifrån. Han föreslog att jag skulle gå hem, så kunde han fortsätta festa och komma några timmar senare. Jag tyckte att han i så fall kunde gå hem till sin egen lägenhet, och sen drog jag. Han kom springande efter och vi blev sams, men jag var fortfarande lite irriterad. Han verkar inte kunna sluta dricka när han väl börjat. Varje fest vi varit på har slutat med att han blivit så packad att han tappar kontrollen. Not so sexy. Och ännu en spik i kistan för vårt förhållande.

F som i försvinna

F ska flytta. Till en annan stad. Han har köpt en svindyr lägenhet långt bort från mig, men nära det välbetalda jobbet. Till råga på allt har han skaffat tjej också. Fast jag tror inte han är så kär. Han försökte förföra mig häromdagen.

Det känns inte bra alls att han försvinner. En trygg matta som rycks bort från under mina fötter. F som alltid är glad och kramig, som hjälper mig att sätt upp hyllor utan att knorra, som handlar åt mig när jag är sjuk, som de senaste fem åren bott 100 m bort och som jag kunnat springa över till så fort jag känt mig lite ensam. Han försvinner, och jag är kvar.

Det suger.

Handledare

Det är lustigt det här med handledare. Senaste tre veckorna har mina handledare varit vikarierande underläkare, så kallade ”vik ul:ar”. De jobbar i väntan på AT-tjänst, och har bara ett par veckors erfarenheter från avdelningen de är på. De är stressade och förvirrade, jobbar långt över 40 timmar i veckan och har svårt att få tag på någon erfaren läkare som kan svara på frågor angående patienterna. Dessutom får de en kandidat att handleda. En student som ställer jobbiga frågor och ska sysselsättas. Som dessutom ofta är i ungefär samma ålder som dem själva.

Det har gått bra ändå. Jag har tagit på mig de uppgifter jag kan göra för att underlätta för dem (läs inskrivningar och epikriser), ställt lagom med frågor (tycker jag själv) och sett till att de hängt med på fika varje dag. Ibland har jag dock önskat att jag fått handledning från någon mer erfaren, någon som kan ge tips och berätta saker som inte står i böckerna. Och det känns som om vik ul:ar har nog med sitt, utan att behöva handleda. I alla fall den första tiden på ny avdelning.

Den här veckan har jag dock fått en erfaren handledare, en jag träffat förut, på den galna läkarfesten jag var på i februari. Han som var gift och hade barn, men raggade på allt och alla när alkoholen löste upp alla spärrar. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag berättade glatt att vi setts på en fest i vintras. Han mindes festen och mumlade något om fylleslag, sen bytte han snabbt ämne. Det återstår att se om han tar handledarskapet på större allvar än sitt äktenskap.

Dubbel tur!

När jag gick på stan häromdagen och snörvlade och tyckte allmänt synd om mig själv, kom en dam fram och gav mig en biljett till en revy med flera kända artister. Hon hade köpt den, men fått förhinder, och biljetten gick inte att återinlösa. ”Det är ju synd att slänga” sa hon, ”den kostade ändå 500 kr”.

Jag kunde inte annat än att hålla med, ta emot biljetten och tacka så mycket. Efter ett dygns velande bestämde jag mig slutligen för att gå. Ensam. Så konstigt är det väl inte att gå på show utan sällskap?

När jag skulle köpa tågbiljett svepte turen förbi igen. En kille i snickarkläder kom fram till mig där jag stod i biljettkön och frågade var jag skulle åka. Sen tryckte han en tågbiljett i handen på mig med ett: ”här, ta min, jag ska inte åka”. Jag fick fram ett förvånat tack innan han försvann in i folkmassan. Herregud, det måste finnas en större mening med den här kvällen, tänkte jag. Bli bjuden både på resa och föreställning av okända människor, hur ofta händer det?!

Inget utöver det vanliga hände under tågresan. Jag satt med vaksam blick och granskade mina medpassagerare, men ingen verkade behöva hjärtmassage eller något dylikt. Revyn var rolig och underhållande. Jag satt på första parkett och damen bredvid bjöd på godis. Trevligt, och inga konstigheter där heller.

Lite snopen blev jag när jag insåg att jag skulle få pröjsa resan hem själv. Tydligen räckte min tur inte längre än så. Och ingen större mening verkade finnas med kvällen heller, som dock var betydligt trevligare än både kursboken och tv:n därhemma. Mer sådant tack!!

Ett till extrajobb?

Jag har sökt, och fått, ett administrativt jobb hos en relativt framstående forskare. Jag får eget rum, får jobba när jag vill och hur mycket jag vill. Mitt namn kommer finnas med på publiceringar, vilket tydligen är mycket fint att ha på CV:t.

Nackdelar finns dock. Att kunna jobba när man vill, innebär att man aldrig är riktigt ledig. Varje timme i slöhetens tecken kommer förmörkas av en känsla att man borde jobba i stället för att slappa. Och när man vill är för mig kvällar och helger, då tyvärr ingen annan jobbar där. Kommer alltså sitta ensam. Att det finns hur mycket jobb som helst är inte heller helt bra. Det finns ingen ände på eländet, inga mål eller delmål, bara ett konstant flöde av trist jobb, jobb, jobb. Dessutom är lönen på gränsen till usel. Faktiskt sämre än jag får som undersköterska.

Så, nu vet jag inte hur jag ska göra... Ett tråkigt, ensamt, men väldigt fritt och meriterande jobb som kommer ge mig välbehövda pengar till bekostnad av kronisk känsla av otillräcklighet.
Är det en bra idé?