Handledare

Det är lustigt det här med handledare. Senaste tre veckorna har mina handledare varit vikarierande underläkare, så kallade ”vik ul:ar”. De jobbar i väntan på AT-tjänst, och har bara ett par veckors erfarenheter från avdelningen de är på. De är stressade och förvirrade, jobbar långt över 40 timmar i veckan och har svårt att få tag på någon erfaren läkare som kan svara på frågor angående patienterna. Dessutom får de en kandidat att handleda. En student som ställer jobbiga frågor och ska sysselsättas. Som dessutom ofta är i ungefär samma ålder som dem själva.

Det har gått bra ändå. Jag har tagit på mig de uppgifter jag kan göra för att underlätta för dem (läs inskrivningar och epikriser), ställt lagom med frågor (tycker jag själv) och sett till att de hängt med på fika varje dag. Ibland har jag dock önskat att jag fått handledning från någon mer erfaren, någon som kan ge tips och berätta saker som inte står i böckerna. Och det känns som om vik ul:ar har nog med sitt, utan att behöva handleda. I alla fall den första tiden på ny avdelning.

Den här veckan har jag dock fått en erfaren handledare, en jag träffat förut, på den galna läkarfesten jag var på i februari. Han som var gift och hade barn, men raggade på allt och alla när alkoholen löste upp alla spärrar. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag berättade glatt att vi setts på en fest i vintras. Han mindes festen och mumlade något om fylleslag, sen bytte han snabbt ämne. Det återstår att se om han tar handledarskapet på större allvar än sitt äktenskap.