Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.

Granne med bekymmer

Min granne har skitcool frisyr, är väldigt social och drar runt på några kilo extra. Vi umgicks ibland förut, men sen i våras har jag knappt sett till henne. Däremot har jag sett att hon påfallande ofta haft besök av en man, och i höstas berättade hon att hon var kär.

Nu stod hon utanför min dörr och undrade varför jag inte lämnat tillbaka tvättstugenyckeln. Förklaringen var naturligtvis att jag helt glömt bort att jag höll på att tvätta, så jag följde med henne ner och plockade skamset undan mina blöta kläder.

"Hur går det med killen?" frågade hon, (som alla andra).
Jag suckade. "Ok... men tror inte det håller så länge till."
"Jasså, vad har ni för problem?" undrade hon, och jag ryckte på axlarna medan jag funderade. Vad är problemet rent konkret?
"Kommunikationsproblem har vi i alla fall." suckade hon, och sen pratade hon i en kvart utan uppehåll.
"Han vill aldrig göra något med mig. När jag sa att jag tyckte att vi skulle göra något tillsammans svarade han att det gjorde vi ju i somras. I SOMRAS! Han sticker iväg med sina kompisar på helgerna utan att förvarna. Han har inte råd att resa med mig i vår, men tydligen ska han låna pengar av sin mamma för att kunna åka till Thailand med polarna. POLARNA, det är det enda som är viktigt. Han ville inte ens fira nyår med mig... Och inte har vi sex längre heller. Det enda vi gör ihop är äter och sover. Jag har inte skrattat på två veckor." Hon tittade hjälplöst på mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Efter varje sak hon tog upp tänkte jag att så skulle Han aldrig göra. Vad har jag att klaga på egentligen? Han är ju perfekt... egentligen.
"Ge mig råd" vädjade hon.
Jag visste vad hon inte ville höra, men sa det ändå, så försiktigt jag kunde; "Kanske dags att dumpa?".
"Jag vet, jag vet" suckade hon. "Jag är en idiot som lägger så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig... men, jag älskar honom ju."

När jag gick upp med mina tunga kassar kände jag mig konstigt nog lättad. Det var befriande att höra att det finns en person bara några meter bort som också våndas med kärleksproblem. Och hon har det faktiskt värre än jag. Mycket värre.

En dold talang

Som kandidat känner man sig ofta ganska dum och värdelös, så det gäller att hitta något man är bra på och sen påminna sig om det när självförtroendet är i botten. Jag tror att jag kanske äntligen hittat mitt specialområde.

Veckans handledare, en man med ögontics, kraftigt underbett och grov dialekt, tycker att pr är en viktig undersökning som ska läras ut ordentligt. Därför fick jag en grundlig genomgång.

"Innan en gastroskopi ska alla patienter ha ett finger i stjärten" sa han medan han tog på sig handsken och kisade mot mig för att se att jag förstått. Jag nickade och övertydligt visade han hur favoritfingret ska vara riktat, hur långt det ska in, hur mycket man ska böja det och sen vrida det så att man känner bäst. När han var klar höll han upp fingret framför mitt ansikte och tittade uppforande på mig. "Vad säger kandidaten om det här?" Jag stod emot impulsen att ta ett steg tillbaka och tittade på det ljusbrunkladdiga fingret. "Normalt" sa jag lugnt och han nickade. "Inget blod, eller hur? Det är viktigt!" Åter kisade han mot mig, fortfarande med fingret alldeles för nära mitt ansikte. Jag nickade. Äntligen tog han av sig handsken, och gjorde en gest mot den nakna ändan på britsen. "Varsågod".

Jag hade gjort många pr tidigare, men försökte följa hans anvisningar så exakt som möjligt. "Känner du prostatan?!" ropade han högt från andra sidan rummet. Jodå, jag kände prostatan. Som ett litet ollon under tarmväggen. Han var nöjd. Jag tog ut fingret och reflekterade över att jag inte alls tycker att den där undersökningen är äcklig eller ens obehaglig. Något som måste göras bara. Mina tankar avbröts av patienten som tackade och meddelade att "det där fingret var mycket behagligare än det första!". Jag började fnissa och fick anstränga mig till det yttersta för att undvika ett långvarigt och opassande asgarv. Ett behagligt pr-finger. Så underbart. Visste väl att jag hade talang för något!

Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.