Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.