Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.
Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.
Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.
Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.
Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.
Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.
Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar