Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.
Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.
Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.
Är jag i fel tidszon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar