Bättre

Resten av föregående vecka blev betydligt bättre. Den tjocka AT-läkaren bad om ursäkt för sitt otrevliga beteende och blev i samma veva betydligt snyggare. Den stumma doktorn som inte kunde se mig blev utbytt mot en mer kandidatvänlig person. Några intressanta patienter ramlade in och jag fick följa med på givande undersökningar. All good. Mitt största problem var att försöka lära mig hitta på sjukhuset. Gick vilse fler gånger än jag vågat erkänna.

Denna vecka är jag på en ny avdelning. Väldigt bra handledare, men ändå långtråkigt ibland... för att inte säga ganska ofta. Fortfarande har jag stora problem att hitta på sjukhuset och går vilse nästan varje dag. Hippocampusskada?

De andra kandidaterna fick bo på hotell igen, medan jag hänvisades till ett unket kandidatrum. Var finns rättvisan i denna värld?! Min deprimerade martyrliknande uppsyn gav dock utdelning och mina kursare bestämde sig för att bjuda mig på hotellfrukost varje morgon. Klokt beslut!

Nu ska jag till akuten och se om jag kan bota någon där. Om jag hittar dit...

Dålig start

Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.

En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.

Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.

Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.

Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".

Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."

I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.

Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!

Bitter

Sent på söndag kväll vandrar tre trötta kandidater in på sjukhuset i den lilla hålan och ber om nycklar till boendet. Det visar sig att kandidatbostäderna inte riktigt räckt till, så två av studenterna får bo på hotell precis vid sjukhuset. Stor frukostbuffé ingår, TV på rummet med 7 kanaler, bredbandsuttag, panoramafönster med vacker utsikt, mysigt sällskapsrum och stort kök.

Kandidat nummer tre blir hänvisad till ett skabbigt korridorsrum en kilometer bort. Doft av mögel, inredning från 60-talet, knölig säng, välanvända illaluktande huvudkuddar, trasig TV, lyhört och skitigt.

Gissa vilken av kandidaterna som var jag?!

Torkskåp

När tvättiden är slut går jag ner för att hämta mina kläder, full av hopp. Jag har bara tvättat 2 ynka maskiner och allt har hängt i torkrummet i tre timmar. Det borde inte vara några problem.
Men, det är det. Alla käder är fortfarande fuktiga. Jag måste släpa upp de tunga kläderna och hänga upp dem överallt i min nyss så välstädade lägenhet. Jag hatar vår tvättstuga! På ren trots struntar jag i att tömma luddfiltret till torktumlaren. Hah! Där fick ni!

I två år satt jag med i styrelsen med en enda fråga som jag brann för. Att köpa in torkskåp. Jag tog upp det här på ett stort antal möten, men den ca 100 år gamle ordföranden slog av sin hörapparat varje gång jag förde torkskåp på tal. Det finns inget problem, sa han. Allt torkar fint i torkrummet. Du gör nog något fel. Jag svor åt honom bakom hans rygg. Säkert hinner hans polyesterbyxor torka på utsatt tid.

Försök att torka ett par jeans där inne, sa jag. Eller en collegetröja! Du får hundra spänn om de torkar på under två timmar. Han log överlägset och sa att det vore som att ta godis från barn. Tydligen fungerade hörapparaten igen. Sen gick han vidare till nästa punkt på dagordningen.

Utplaceringsångest

Snart ska jag iväg på höstens första utplacering. Eftersom sjukhuset i stan är smockfullt av kandidater kan det vara bra att komma till ett mindre ställe där man slipper trängas och slipper slåss om de intressanta fallen. Tyvärr har jag hört massa skit om sjukhuset jag ska till vilket gör att det hela känns sådär. Tydligen får man inte en egen personlig handledare, utan måste själv söka upp någon läkare varje morgon som är snäll nog att låta en svansa efter. Dessutom sägs korridorsrummet man bor i vara något av det skabbigaste man kan tänka sig. Som grädde på moset ska tjejen jag stör mig mest på i hela klassen vara på samma avdelning samtidigt som jag. Blärk.

Olust

Vi stod i duschen när hans händer började bli närgångna. Efter en sista analys tog jag mod till mig, motade bort hans händer, tittade in i hans glansiga ögon och sa orden jag tänkt på så länge; "jag har tappat den, ....jag har tappat lusten". Han tittade förvånat på mig, sa jaha, och blev sen tyst.

Det där gick ju bra, tänkte jag och stirrade ner på vattnet som virvlade runt våra fötter. Försiktigt mötte jag hans blick igen. "Är det något du vill prata om?" frågade han med besvikelse i rösten. Jag ryckte på axlarna. "Det är nog bara tillfälligt. För mycket annat nu..." Han nickade. Fick en puss och lämnade mig ensam med det rinnande vattnet.
Lättad.

Ibland tar en lem uppmärksamheten från en annan

En kompis med mig var på spa med sin pojkvän. När de satt i unisex-bastun fick de plöstligt sällskap av en helt naken kille. Han gick på ett konstigt hoppande vis så att hans snopp snurrade runt som en propeller. Min lite pryda vän blev förvånad och illa berörd av detta exponerande. Den nakna killen satte sig en kort stund, men reste stig sedan och gick ut på sitt konstiga hoppande vis, åter med ett skumpande, snurrande organ mitt framför ögonen på min kompis.

Smått chockad vände hon sig till sin pojkvän och påpekade hur olämpligt killen betett sig och att han åtminstone borde hållt handen för och låtit bli att hoppa fram sådär. Hennes pojkvän gav henne en frågande blick och sa; "Det var nog inte så lätt för honom att gå normalt, han hade ju bara ett ben." (............vilket hon missat totalt)

Vem går in i väggen först?

Generellt sett har hetsen och stressen sjunkit i klassen. Stämningen är trevligare och lugnare. Folk vågar säga att de inte vet svaret på en fråga eller att de kuggat en tenta. Underbart!

Dock gäller inte dett alla. Vi har;
* 2 personer som spelar in ljudet på alla föreläsningar för att vara säkra på att inte missa något.
* Flera som har 100%ig närvaro, blir hysteriska om de inte exakt förstår vad föreläsaren säger, hela tiden behöver bekräftelse på att de gör rätt och har uppfattat saker rätt.
* En som börjar gråta av nervositet inför varje muntligt förhör, trots att hon är den som är bäst påläst.
* En som inte skriver tentan om han inte är helt säker på att få över 90% rätt (60-70% är vad som behövs för att klara sig).
* 2 som blivit misstänkt spinkiga och helst bara diskuterar kalorier. (Det sägs att minst en tjej i varje läkarklass får anorexia under utbildningen).

Undrar hur länge de orkar....

Addict

Jag har utvecklat två nya beroenden på sista tiden. Det ena är Heroes. Jag har haft flera maratonpass framför hjältarna när jag borde pluggat... eller tränat... eller städat... eller sovit. Det är A:s fel. Han gav mig hela första säsongen på dvd och blev därmed min enabler.

Det andra beroendet är oximetazolinhydroklorid, dvs nässpray. Fem veckors daglig (och nattlig) användning har gett problem med näsblod och kronisk nästäppa, men enda sättet att bli av med svullnaden är ju mer spray. Att försöka sova med täppt näsa är nämligen en omöjlighet. Jag får panik av att inte kunna andas ordentligt. Det känns som om jag kvävs av nasalt mucus. Hur mycket kan egentligen lagras i bihålorna? Tre liter?

Nåväl, nu ska jag försöka sluta med hjälp av Rinexin, Acetylsystein och kortisonspray. Förhoppningsvis blir jag fri snart, även om jag egentligen skulle behöva semester för att kunna fokusera all min kraft på det här enorma problemet.

Nej, nu ska jag ta en sista avskedsspray. Wish me luck!

Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.