Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.