Tantstrumpa

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag så ont i vaderna att jag måste inta soffläge i minst 2 timmar innan jag orkar göra något. Det finns en lösning, men jag vill inte erkänna att jag har det här problemet. Jag har letat på nätet efter orsaker till smärtan och svullnaden och hittat följande möjligheter;

Orörlighet - Knappast. Under ett 9-timmars undersköterskepass sitter jag sammanlagt mellan 30 och 40 minuter. Resterande tid tillbringas gående, springande, stående, lyftande etc...

Åtsittande kläder - Nope. luftiga vita pyamaskläder på sjukhuset.

Höga klackar - Nej, Birkenstock

Övervikt - Inte om man har BMI på 20 va?

Alkoholintag under flygresor - Inte ens det kan jag skylla på. Drack bara vanligt vatten.

Varma bad och överdriven solning - Visserligen, men i Grekland hade jag inte problem.

Graviditet - Nix

Ärflighet - Jo, nog finns det.

Ålder - Oh no!

Slutsats: Jag har blivit gammal.
Lösning: Köpa stödstrumpor
Komplikation: Åldersneuros

Damen med isblå blick

Jag gav upp mina tröstlösa försök att föra en konversation och insåg att den gamla damen behövde lägga all sin energi på att tugga och svälja maten jag förde till hennes mun. Ordlöst gled hennes blick från tallriken till mitt ansikte. Jag mötte hennes vattniga isblå ögon och kände mig av någon anledning förlägen. Hon tuggade långsamt och de granskande blickarna kröp över min kropp. Jag fylldes av tvivel. Kanske hade jag för bråttom med maten? Gav jag henne för stora tuggor? Var jag inte lika glad och trevlig som de andra sköterskorna? Borde jag göra något annorlunda?

Av någon anledning ville jag verkligen att den här patienten skulle tycka om mig. Trots den höga åldern, den rossliga andningen, de vattniga ögonen som rann över då hon lutade huvudet. Trots den fläckiga nattskjortan, det kritvita håret som stod rakt upp, blåmärkena på armarna av alla blodprover. Trots allt detta fanns det en aura av värdighet runt henne. Och jag kände att jag inte riktigt dög.

När tallriken var tom sa jag blygt till henne att hon ätit duktigt. Hennes hand rörde sig förvånandsvärt fort och greppade tag i min just som jag skulle resa på mig. Jag tänkte att nu kommer det. Nu ska hon tala om för mig vad jag gjorde för fel. Jag bet ihop och försökte stålsätta mig.

"Tack, det var verkligen gott", sa hon med matt röst. Efter ytterligare en lång granskande blick fortsatte hon, fortfarande med min hand i ett fast grepp. "Du är väldigt söt.... Och så har du ett vackert namn. Samma namn som jag".

Hemma igen

Igår snorklade jag i ett ljummet medelhav och njöt av vällagad chateaubriand till cikadornas oupphörliga sång.

Om några timmar är årets veckolånga sommarsemester slut och jag börjar på nästa sjukhusjobb.

Idag är dagen då jag äntligen ska veta vad jag känner för Honom. En hel vecka, bara vi två. Nog måste man väl veta efter det?

Jag tror jag vet. Men jag är inte helt säker. Han kommer bli väldigt sårad. Han har investerat så mycket i oss. Satsat allt. Trots att jag bara ger honom lillfingret tillbaka. Kanske skulle jag ge mer om han bara kunde göra det lite svårare för mig. Han är alltid där, trygg och säker. Pussar på mig så fort jag kommer inom räckhåll, bär min väska, håller min hand, betalar notan, ger komplimanger, masserar mina axlar, håller med om allt jag säger. De kaxiga kommentarerna som jag älskar är sällsynta, personliga frågor existerar inte, inget gnabb och tafs. Han bara fogar sig i allt. Det är behagligt, men för enkelt. Jag faller inte. Jag blir uttråkad. Irriterad på honom. Arg på mig själv. Han är ju så snäll och omtänksam. Varför räcker det inte?

Bekräftelse

Den silverfärgade sportbilen bromsade hastigt in och stannade vid vägkanten när jag vinkade. F sköt upp solglasögonen i pannan och hälsade mig med ett brett flin när jag hoppade in och satte mig på passagerarsätet.
”Schysst kärra!” sa jag och stirrade på alla lysande knappar och mätare.
”Va? Den här har jag ju haft i över ett år! Du har ju åkt i den flera gånger, kommer du inte ihåg det?!” svarade han upprört.
”Nja, nu när du säger det… svagt minne…”
Han fnös och vi åkte vidare en stund under tystnad. Sen började han peka ut platser i landskapet som svischade förbi och jag sa ah, och jaha och åh vad fint.

När vi kom fram till sommarstugan tog han med mig på en långpromenad och visade var han brukade leka när han var liten, vilken granne som hade finaste respektive fulaste tomten, båtplatsen, minigrodor, en orm, en gigantisk myrstack… Han berättade även att han brukade lägga grodor på myrstacken när han var liten och sen intresserat betrakta deras långsamma död. Det oroade mig en aning.

Tillbaka vid den klaustrofobiskt lilla stugan hälsade jag på hans föräldrar.
”Hej, det är jag som er son brukar ligga med när han är trött på flickvännen”, sa jag …inte. Men jag hade god lust.
”Visa benet farsan!” sa F, och hans pappa kavlade efter lite övertalning upp byxorna och visade stolt en knöl stor som en tennisboll på underbenet.
”Vad ska han göra åt det där” Sa F:s mamma oroligt, och jag förstod med ens varför F tjatat så mycket om att jag skulle komma ut till stugan just den här veckan. Han brukar kalla mig för sin privatläkare, och älskar att diskutera sina och andras skador, trots att jag sällan vet så mycket mer än han gör. Hans pappa ville inte gå till någon doktor i onödan, så alla väntade andaktigt på min dom.

Vafan, jag hade ingen jävla aning. Knölen hade uppkommit efter att han ramlat och slagit i benet och satt inte vid någon led, så jag gissade på hematom. Inkapslat kanske? Om en blödning nu kan vara det. Tipsade om Hirudoid-salva, och sa att han skulle boka tid hos en riktig doktor om det inte blev bättre. De verkade nöjda med svaret, men jag sov oroligt hela natten och var tvungen att ringa morsan på morgonen och kolla om mitt svar verkade rimligt. Hon höll med mig som tur var, men jag hann knappt slappna av innan jag blev tvungen att leka doktor igen.

Sms från Turkiet; ”Hej, e hängig, gick till apotek, fick alfoxil + katarin. Vad e det? Ska jag ta det?”

Är det så här det kommer vara nu? Ständigt utnyttjad av vänner och bekanta?

Det känns lite bra på något konstigt sätt.

Inga konstigheter

Jag har upptäckt att den läspande underläkaren som dr E dragit över faktiskt är mer trevlig än konstig. Många kvällar har han och jag haft roande konversationer med varsitt glas vin i handen. "Inga konstigheter" är hans favorituttryck. Och det är mycket han berättar som inte är några konstigheter. Som att han är portad på livstid från stans bästa klubb. Eller att han äter delikatesskorv trots att han är vegetarian.

Nu till helgen vill han att en gäng från korridoren ska åka ut till hans sommarstuga och dricka sprit. Sprit, vattenrugby och bastu står på schemat. Inga konstigheter.

Teaserbilderna på sommarstugan som han visat i sin mobil är minst sagt lockande. Tror det kommer skapas underhållande minnen där.

Fan också att jag drar iväg till medelhavet!

Svartjobb?

Den pensionerade och alltid så korrekta doktor O.B sitter som vanligt och muttrar vid sin stenåldersdator. Högen med papper har växt, och hans långsamma knackande på tangentbordet får mig att undra om han någonsin kommer bli klar. Plötsligt suckar han och häver argt ur sig; "jävla negerarbete". Kanske märker han att jag vridit på huvudet och stirrar på hans vitklädda rygg med höjda ögonbryn för han fortsätter; "Jag VET att det där var poliktiskt inkorrekt... men det är faktiskt det det är. Ett jävla negerarbete..."

Ooookej.

Fortfarande solo?

Några drinkar botar sjukdomskänslan i kroppen och jag flyter med ut i vimlet. En till synes milslång kö sträcker sig utanför första stället, men vi vinkas förbi av vakterna och behöver inte ens betala. Klientelet är skrämmande ungt och vi drar vidare trots att F och miljonären är på ingång.

Kö och inträde är inget vi behöver bry oss om på nästa ställe heller. I baren får jag ett glas vin för 20 kr, följt av en gratis shots. "Nu kör vi!" säger B som känner bartendern, och jag nickar glatt. I vip-rummet slår vi oss ner och jag hamnar mitt emot ett inbjudande leende och glittrande blåa ögon. Det visar sig vara ställets otroligt trevliga och vackra kökschef som slutat för kvällen. Vi pratar i flera timmar och mina drinkar byts ut innan jag ens hunnit halvvägs. Beslutet att inte dricka något efter 12 förträngs.

B viskar upphetsat i mitt öra att hon aldrig sett honom prata så länge och intresserat med någon förut. Jag betraktar hans mjuka läppar och känner en ilning genom kroppen. Kan det verkligen vara så att jag har en chans på denna perfekta man?

Klockan är strax efter tre då det märkliga händer. Kökschefen lämnar mig en kort stund. När han kommer tillbaka är jag inte kvar. Jag har nämligen fått ett sms från Honom, och vinglat iväg likt en målsökande robot.

Jag är nästan framme då en överförfriskad tjugoåring börjar prata med mig. Han följer efter mig på 2 meters avstånd, och snackar konstant. När jag stannar och önskar honom en fortsatt trevlig natt vill han följa med upp. Jag svarar att jag inte tror att min pojkvän(!!!) skulle uppskatta det. Han ber mig fråga i alla fall, men jag skakar leende på huvudet och kliver in genom porten. In till värmen. In till hans väntande famn.

Trög vecka med rock

Förra veckan jobbade jag som ett litet as, men nu är det verkligen stiltje. Min handledare har gått på semester, projektet är i stort sett avslutat, och rapporten är så gott som klar. Veckans uppgift är att få bort "i stort sett" och "så gott som", men det borde inte ta mer än några timmar. Eftersom jag är lite av en expert på att skjuta på uppgifter så väntar jag med det och surfar i stället. Har inte ens satt på mig läkarrocken idag. Det känns liksom fel. Jag jobbar ju inte, jag bara sitter av tiden.

Rocken är förresten ful som stryk. Varför har de inte gjort läkarkläderna snygga? T.ex figursydda rockar? Och varför finns de bara i säckstora storlekar? Jag har försökt variera den genom att ändra antalet knäppta knappar, mängd skräp i jättefickorna och olika färgstarka kläder under, men det hjälper inte mycket. Ibland blir det helt galet. En dag gick jag t.ex. runt i en timme med rocken oknäppt och fladdrande, och gylfen på vid gavel. En annan gång upptäckte jag att den råkat bli instoppad i byxorna baktill. Coolt.

Tips från underläkare

Underläkarna i min korridor satt och diskuterade sitt arbete häromdagen. De flesta har aldrig tidigare jobbat som läkare och har panikångest innan varje pass. Nu, efter någon månad på sina respektive kliniker börjar de bli lite varma i kläderna och delade gärna med sig av några viktiga tips som jag ska försöka lägga på minnet;

* Var alltid i rörelse. Stannar du för länge på samma ställe uppstår trubbel.

* Ha alltid ett papper i handen när du vistas utanför ditt rum så att du ser upptagen ut. Annars blir du överöst med svåra frågor och fler arbetsuppgifter.

* Beställ få (bara relevanta) prover. Beställer du en hel drös är det alltid något provsvar som är konstigt och som du måste reda ut.

* Var inte avundsjuk på läkarnas fack under tiden som kandidat. I dessa väller det in jobb, bl.a. alla provsvar som måste tas om hand. Bli inte heller förvånad över att ST-läkarna lägger sina arbetsuppgifter i ditt fack, det är helt normalt beteende.

Resångest

Efter en helg i sängen, med regnet smattrande mot rutan, tog jag upp ämnet semester igen. Jag är ledig en vecka. En vecka då ingen annan är ledig. Utom han. Och ingen av oss har några planer den veckan. Detta faktum har vi konstaterat många gånger, utan att någon vågat föra samtalet vidare. Fira semester ihop. Resa bort... Det blir så, jag vet inte, så seriöst då.

"Åk iväg med honom en vecka", sa min polare. "Så kanske du vet vad du känner för honom sen".

Han ville gärna åka bort. Med mig. Så efter att ha surfat och läst om olika resmål en timme kom vi överens om att Grekland är fint, och på några klick var resan bokad och betald.

Sen kom ångesten. Tokvarmt, smockat med svettiga turister, solsting... Vill jag verkligen dit?

Kandidatmissar

Med några öl i ventrikeln började folk berätta sina kandidatihistorier. Läkar- och tandläkarstudenter som inte riktigt gjort som man förväntar sig. Jag skrattade så jag grät...

* Kvinnlig läkarstudent som sträckte sig så illa att hon inte kunde röra armen efter sin första p.r-undersökning (per rectum, finger upp i baken).

* Manlig läkarstudent som inte tog den sedvanliga droppe glidslem på handsken innan p.r-undersökningen, utan halva tuben. När han sedan stoppade in fingret i den kvinliga patienten och palperade så gott han kunde hörde han henne säga; "är du säker på att du ska vara inne i DET hålet?" Han hade hamnat fel...

* Kvinnlig tandläkarstudent som fick spel och satte sprutan i sin lärare i stället för i patienten.

* En manlig läkarstudent, som gjorde sitt första vaginala ultraljud på en patient. Ultraljudsstaven är en ganska grov manick, inte helt olik en dildo. Han stoppade in den och försökte vrida den till rätt läge så han skulle se något på skärmen. Tystanden var lite pinsam och han kände att han borde säga något till patienten för att kolla att hon var ok. De ord han hörde lämna sina läppar medan han vred på staven var
"är det skönt?".