Bekräftelse

Den silverfärgade sportbilen bromsade hastigt in och stannade vid vägkanten när jag vinkade. F sköt upp solglasögonen i pannan och hälsade mig med ett brett flin när jag hoppade in och satte mig på passagerarsätet.
”Schysst kärra!” sa jag och stirrade på alla lysande knappar och mätare.
”Va? Den här har jag ju haft i över ett år! Du har ju åkt i den flera gånger, kommer du inte ihåg det?!” svarade han upprört.
”Nja, nu när du säger det… svagt minne…”
Han fnös och vi åkte vidare en stund under tystnad. Sen började han peka ut platser i landskapet som svischade förbi och jag sa ah, och jaha och åh vad fint.

När vi kom fram till sommarstugan tog han med mig på en långpromenad och visade var han brukade leka när han var liten, vilken granne som hade finaste respektive fulaste tomten, båtplatsen, minigrodor, en orm, en gigantisk myrstack… Han berättade även att han brukade lägga grodor på myrstacken när han var liten och sen intresserat betrakta deras långsamma död. Det oroade mig en aning.

Tillbaka vid den klaustrofobiskt lilla stugan hälsade jag på hans föräldrar.
”Hej, det är jag som er son brukar ligga med när han är trött på flickvännen”, sa jag …inte. Men jag hade god lust.
”Visa benet farsan!” sa F, och hans pappa kavlade efter lite övertalning upp byxorna och visade stolt en knöl stor som en tennisboll på underbenet.
”Vad ska han göra åt det där” Sa F:s mamma oroligt, och jag förstod med ens varför F tjatat så mycket om att jag skulle komma ut till stugan just den här veckan. Han brukar kalla mig för sin privatläkare, och älskar att diskutera sina och andras skador, trots att jag sällan vet så mycket mer än han gör. Hans pappa ville inte gå till någon doktor i onödan, så alla väntade andaktigt på min dom.

Vafan, jag hade ingen jävla aning. Knölen hade uppkommit efter att han ramlat och slagit i benet och satt inte vid någon led, så jag gissade på hematom. Inkapslat kanske? Om en blödning nu kan vara det. Tipsade om Hirudoid-salva, och sa att han skulle boka tid hos en riktig doktor om det inte blev bättre. De verkade nöjda med svaret, men jag sov oroligt hela natten och var tvungen att ringa morsan på morgonen och kolla om mitt svar verkade rimligt. Hon höll med mig som tur var, men jag hann knappt slappna av innan jag blev tvungen att leka doktor igen.

Sms från Turkiet; ”Hej, e hängig, gick till apotek, fick alfoxil + katarin. Vad e det? Ska jag ta det?”

Är det så här det kommer vara nu? Ständigt utnyttjad av vänner och bekanta?

Det känns lite bra på något konstigt sätt.