Damen med isblå blick

Jag gav upp mina tröstlösa försök att föra en konversation och insåg att den gamla damen behövde lägga all sin energi på att tugga och svälja maten jag förde till hennes mun. Ordlöst gled hennes blick från tallriken till mitt ansikte. Jag mötte hennes vattniga isblå ögon och kände mig av någon anledning förlägen. Hon tuggade långsamt och de granskande blickarna kröp över min kropp. Jag fylldes av tvivel. Kanske hade jag för bråttom med maten? Gav jag henne för stora tuggor? Var jag inte lika glad och trevlig som de andra sköterskorna? Borde jag göra något annorlunda?

Av någon anledning ville jag verkligen att den här patienten skulle tycka om mig. Trots den höga åldern, den rossliga andningen, de vattniga ögonen som rann över då hon lutade huvudet. Trots den fläckiga nattskjortan, det kritvita håret som stod rakt upp, blåmärkena på armarna av alla blodprover. Trots allt detta fanns det en aura av värdighet runt henne. Och jag kände att jag inte riktigt dög.

När tallriken var tom sa jag blygt till henne att hon ätit duktigt. Hennes hand rörde sig förvånandsvärt fort och greppade tag i min just som jag skulle resa på mig. Jag tänkte att nu kommer det. Nu ska hon tala om för mig vad jag gjorde för fel. Jag bet ihop och försökte stålsätta mig.

"Tack, det var verkligen gott", sa hon med matt röst. Efter ytterligare en lång granskande blick fortsatte hon, fortfarande med min hand i ett fast grepp. "Du är väldigt söt.... Och så har du ett vackert namn. Samma namn som jag".