Calicivirus

Vinterkräksjukan härjar på avdelningen, men jag kunde ändå inte tacka nej till jobb under julhelgen då man tjänar hela 75 kr mer i timmen.

När en patient tillfrisknat från kräksjukan och får åka hem, måste rummet där denne legat städas extra noga och enligt särskilda rutiner eftersom det är en så otroligt smittsam sjukdom. Det visade sig bli min arbetsuppgift denna helgdag. Calicistäd. Det måste väl ändå klassas som högriskjobb? Blir jag inte sjuk nu lär jag sakna den där receptorn!

Intressant att notera att två av de misstänkta calicipaitenterna skickades iväg på akut ileus-operation. Farligt att få tarmvred i kräksjuketider!

H som i hat

Min hypokondriska kompis H har kommit hem från Paris, och jag bjöd på middag med vin. Denna gång drack hon faktiskt av den ädla drycken, vilket man får betrakta som ett stort framsteg! Däremot hade jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag bjöd hem henne, om jag vetat att hela kvällen skulle komma att handla om henne och alla hemska människor i hennes liv.

Det började med en och en halv timmes monolog om vilken dålig pojkvän hon har och alla fel han begått under deras år tillsammans. Kärleken byttes under en period ut mot hat, men det enda hon känner nu är likgiltighet. Ändå gör hon inte slut, av ekonomiska skäl. Hon har inget jobb, och han försörjer henne. Varför inte han slänger ut henne är för mig en gåta.

Dessutom har hon under året i Paris inlett en internetflirt med en betydligt yngre kille. Som hemmafru hade hon all tid i världen att chatta , och när pojkvännen avslöjade det hela och läste vad de skrivit bröt han ihop. Själv kunde hon inte sluta skratta. Hon tyckte synd om honom, men hon fick inte stopp på skrattet. Det bara bubblade upp. Han måste känt sig så förödmjukad, men i stället för att skälla ut henne och göra slut bönade han och bad om att hon skulle stanna hos honom.

Nåväl, hon petade i maten jag lagat och bytte så småningom ämne och började i stället prata om gamla kollegor som hon hatade av olika anledningar. Jag tänkte att detta kanske var bra träning inför psyk-kursen, och satt tyst. Synd bara att man som psykiatriker inte kan dricka alkohol medan patienterna orerar. Jag fann att drycken gjorde det hela betydligt mer uthärdligt.

Sen gick vi ut och jag, som redan resignerat och låtit henne styra kvällen, följde motvilligt med till ungdomshaket där hon mötte sin internetflirt. Shit vad liten han var, både till växten och till utseendet! Dock verkade hon gladare än jag sett henne på länge så jag sa ingenting. Olovligt hångel är kanske bästa medicinen mot negativa tankar? Efter en timme som tredje hjul smet jag hem.

Inte en av mina bästa kvällar.

Kunskap är makt

B ringde mig och var orolig för sin fot. Den hade gjort ont hela dagen, och när hon kom hem på kvällen upptäckte hon att den var svullen också. Utan att hon vrickat den eller gjort något annat konstigt. Dessutom hade hon värk i ett knä och en armbåge.

Jag trotsade mörkret och snöblasket och tog den sju minuter långa promenaden hem till henne, och hon tog tacksamt och haltande emot mig.

Foten var mycket riktigt svullen. Dessutom varm och öm. Artrit föreslog min hjärna ganska snart och jag började rota i gamla kunskaper.

Hon var för frisk för septisk artrit.... Virusartrit kanske? Eller reaktiv artrit? Det kan man få efter magsjuka, urinvägsinfektion... och klamydiainfektion.

Efter min lilla undersökning tittade jag henne rakt i ögonen och sa på skoj;
"Har du möjligen haft klamydia nyligen?"
Hon stirrade på mig och blev allt mer röd i ansiktet.
"Hur fan visste du det? Vad har det med min fot att göra? ...Äckliga kille, första gången man får till det på över ett år, och så får man klamydia. Kan foten bli såhär av det? Jag ska fanemig aldrig mer ligga."

Nu var det min tur att bli paff. Vilken jäkla röta. Hade absolut inte trott att jag skulle få ett jakande svar på den frågan. Hon var nästan lika imponerad som jag själv av mitt diagnosförslag, och undrade om hon fick bjuda doktorn på middag som tack.
Mäktig känsla.

Knivtrauma

Larmet kom strax efter nio. Ambulansen var på väg in med en knivskuren, kraftigt blödande ung man. I snabb takt gick läkaren till akutrummet där traumateamet föreberedde sig. Narkosjouren, neurojouren och kirurgjouren var på plats. Alla koncentrerade och allvarliga.

Abulansmännen rullade in patienten på rummet och med en väl inövad effektivitet låg han snart på britsen. Panik lyste i blicken, men han var tyst och höll sig helt stilla medan hans dyra kläder klipptes bort. Någon kopplade ett EKG, någon annan satte på blodtrycksmanchetten och pulsoxymetern medan en tredje satte en grov nål i hans arm. Mitt i kaoset böjde sig en sköterska över honom och frågade vem de skulle kontakta.
”Va? Vaddå?” sa killen förvirrat.
”Vill du att vi ringer någon? Din mamma eller pappa kanske?”
”Nej, ingen.” Svaret var trotsigt och snabbt. Samtidigt så sorgligt.
”Är du säker? Är det ingen vi kan kontakta?”
Han var tyst en stund, funderade. Sa sen med låg röst på klingande rinkebysvenska;
”Min kusin är här utanför, du kan snacka med honom.”

Det där ögonblicket har etsat sig fast. Killen är 18 år, ligger naken och blodig på en brits omgiven av okända människor. Han har nyss blivit allvarligt misshandlad, knivskuren. Befinner sig i chock. Och ändå, ändå vill han inte att hans föräldrar ska få veta vad som hänt.
Det känns fel.

Hattrick i avundsjuka

Mina föräldrar är i Afrika, dr E reser runt i Asien och mitt ex är på bröllopsresa i Sydamerika. Alla tyckte att just idag var en bra dag att maila mig och berätta om hur fantastiskt bra de har det.

Sol, värme, svajande palmer, paraplydrinkar, intressanta utflykter och hänförande utsikter... I tre mail på raken!

Själv sitter jag ensam, blek och hålögd, med jeans som fortfarande är blöta efter snöblasket, med microlagad havregrynsgröt i magen, och försöker anamma inspiration till att läsa någon av de feta pluggböckerna på skrivbordet.

Så jäkla orättvist!

Kobolamin?

Jag avslutar flingen med indianen. Han är sexig, men det finns inget mer. Jag orkar inte försöka.

Partyt tackar jag nej till. Jag måste vila. Sova ut. Har ingen lust att göra något annat. Trots att jag sovit 9-10 timmar varje dygn de senaste veckorna.

I affären hittar jag inget som lockar. Magen kurrar men illamåendet sköljer över mig varje gång jag tittar på mat. Jag går hem med bara ett paket havregryn i kassen. Igen. Billig i drift är man i alla fall.

Telefonen ringer. Orkar inte svara.

Lagar gröten, tvingar i mig en halv portion. Gråter en skvätt över att jag känner mig så patetisk. Så slut på alla plan.

Försöker blogga, men hjärnan är tom som vanligt. Hittar inga ord och ger snart upp.

Tar bussen hem och äter middag med familjen. Efter ett tag frågar de allvarligt vad som är fel. Har någon varit dum? Varför är jag så tyst? Och blek? Hur mycket har jag gått ner i vikt egentligen? Jag blir irriterad, slänger ur mig en ursäkt och smiter därifrån. Ingen har varit dum, bara jag som blivit allt konstigare.

Nästa morgon vaknar jag med sprängande huvudvärk och en klump i halsen. Sätter mig på sängkanten och resonerar med mig själv. Inser att jag mått så här förut. För flera år sen. Och då visade blodproverna att jag hade lågt Hb pga B12-brist. Jag minns hur läkaren ringde upp mig och med triumf i rösten sa ”Du är vegan va?!” Till hennes besvikelse var och är jag inte det. Jag älskar kött! Kanske äter jag bara för lite av det?

Redan samma dag påbörjar jag B-vitaminkuren. En tablett om dagen. Det kan ju inte skada i alla fall. Och se där, redan 10 dagar senare känner jag mig bättre! Fortfarande trött, men inte på samma djupa, ångestfulla sätt. Energin återvänder sakta. Liksom aptiten. Underbart! Kanske är det placebo, kanske hade jag en långlivad viros som nu läkt ut, kanske var jag bara överansträngd, eller så har jag prickat rätt i min gissning?

I alla fall är det skönt att det är över! Och tabletterna tänker jag fortsätta ta ett tag till.
Självdiagnostik på klinik. Billigt och effektivt!

Vik.ul

Det känns skumt att söka sommarjobb redan nu, men faktum är att jag är sent ute. Många av mina förutseende kursare har redan fixat det där. De har fått jobb som underläkare på små sjukhus runt om i Sverige, och har redan ångest över de kommande ensamma nattjourerna.

Egentligen vill jag vara ledig, eller jobba med något helt annat ett tag. Just nu är jag så trött på sjukhus och sjukdomar och känslan av otillräcklighet att jag kan spy. Ändå kommer jag antagligen ångra mig i sommar om jag inte vickar som alla andra.

Några ansökningar har jag i alla fall fått iväg, och förra veckan var jag på en intervju. Jag fick höra att det skulle vara stressigt och tufft, och att det krävdes mycket av mig som läkare. Lönen var på 19 500, ej förhandlingsbar. Efter skatt blir det ca 1000 kr mer i månaden än jag får som undersköterska...
Frågan är om det är värt det?

Indianen

Jag tittade mig omkring bland de utklädda människorna på maskeraden, och blev imponerad av all uppfinningsrikedom och kreativitet. Det såg mest ut att vara par där, men jag hade blivit lovad att flera singelkillar skulle komma. Då fick jag syn på honom. En långhårig indian med fransig tröja. Bakom sminket skymtade ett par vackra ögon och leendet kunde smälta ett isberg. Jag knuffade till min kompis B och pekade på honom. Hon mötte min blick och nickade leende.

När vi satte oss till bords hamnade han bredvid B. Typiskt. Jag böjde mig fram och försökte prata lite med honom, men gav upp ganska snart. I stället satte sig en grönklädd typ bakom mig och knackade på min axel. Vi pratade lite och jag fick lova att ge honom en dans senare.

Mitt ex var där, med sin fru. Han höll sig på avstånd och pratade bara ytligt med mig. Ingen kunde ana att han ett par veckor tidigare skickat heta sms till mig mitt i natten...

Jag dansade med den gröna killen (Hulken?) en stund, men han var full och konstig så jag smet iväg. Han sprang efter och tog tag i mig och jag letade desperat efter ett smidigt sätt att komma undan. Plötsligt var indianen där och drog in mig i sin famn. ”Kom”, viskade han i mitt öra, och drog med mig upp för trappan till ett litet folktomt rum. Jag tror inte vi sa mycket mer än så innan vi började hångla. Det var länge sen jag känt en sådan fysiskt stark attraktion. Och hans kyssar var helt underbara.

Han drog av mig min peruk, och sen sin egen. Han hade snaggat brunt hår, mörka ögon, lite lagom med skäggstubb över en maskulin haka. Bland det vackraste jag sett.
”Du är yngre än mig”, sa jag.
”Det är inte säkert!” sa han.
”Jo du, det är säkert... Hur gammal är du?”
Det visade sig att han var sju år yngre än mig. Sju fucking år! Jag fick ett anfall av noja och hakade upp mig på det där tills han tog tag om mina axlar och spände ögonen i mig.
”Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Varför stör det dig?” Och det hade jag inget bra svar på, så då hånglade vi vidare.

Han följde med mig hem, och var hur mysig och fin som helst. Innan han gick på morgonen tog han mitt nummer och sa att han gärna ville ses snart igen. Redan samma kväll var jag hos honom och vi kysstes i flera timmar, men pratade inte så mycket den här gången heller. När jag kom hem hade jag fått skavsår på läpparna.

Han bor för långt bort, han är för ung, han är för svårpratad... men ändå, skavsår på läpparna, hur ofta händer det? Jag måste träffa honom i alla fall några gånger till!

Klagosång

Livet som kandidat tar verkligen på krafterna. Denna termin är vi 1-2 veckor på varje avdelning, vilket innebär att man precis hinner lära sig hitta till toaletten, vad ca 4 personer heter och de mest grundläggande rutinerna innan det är dags att slussas vidare till nästa ställe. Dessutom är man ofta placerad på olika sjukhus runt om i ”regionen”. Som ”utplacerad” får man övernatta i ett skabbigt korridorsrum, som antingen luktar konstigt, lutar eller är svinkallt. Har man tur finns tillgång till TV, men det där med internet kan man glömma.

När jag kommer hem på kvällarna är jag till en början helt uppe i varv och tar fram kursboken och börjar slå upp och göra anteckningar om sjukdomar jag stött på under dagen. Sen tar plötsligt all energi slut och jag sjunker ihop i soffan framför tv:n (om jag bor hemma). Jag flippar bland kanalerna och kommer på att jag måste till affären och köpa mat. Bara den tanken får mig att plötsligt tycka väldigt synd om mig själv och martyrtårarna trillar ner för kinderna. Sen kommer jag ofta på att jag inte behöver köpa något utan kan äta gröt till middag. Gröt funkar alltid.

Jag har rasat i vikt den här terminen. Mitt BMI ligger på 17,5 nu, och det är faktiskt inte snyggt. Jag försöker äta extra mycket och extra fett, men aptiten är sämre än vanligt. Jag har spekulerat om jag kanske kan ha tagit med mig någon parasit hem från Sydamerika i somras. En äcklig mask som suger åt sig all näring jag stoppar i mig?! Fast jag tror att jag helt enkelt äter för lite. Det värsta är att jag fryser så mycket hela tiden. Läkarrock får man ofta inte ha på avdelning, och jag går runt med ständig gåshud i den kortärmade sjukhusklädseln. Inte konstigt att man är slut när man kommer hem!

Nej, nu ska jag sluta beklaga mig. Dagarna på sjukhuset och mötet med olika patienter är ofta fantastiskt roligt. Och gripande. Det får mig att känna mig levande, och lite betydelsefull, även om man som kandidat egentligen inte spelar så stor roll för någon. Jag har haft tur med handledare denna termin, och lär mig hela tiden mängder med nya saker. Det är mycket som är bra, men ändå... lite ledigt kanske? Hur långt är det kvar till sommarlovet?!

Censur

MK var och åt middag hos mig häromdagen. När jag kom ut från toaletten satt han vid min dator och stirrade på min senast besökta webbsida... nämligen denna. Jag rusade dit och ryckte datorn ur händerna på honom.
"Vad håller du på med?", sa jag i så lugn ton jag förmådde.
" Vet inte... skulle kolla vad som var på tv ikväll..." sa han, förvirrat.
Jag knappade fram tv-tablåerna och räckte över datorn. Han såg nöjd ut och frågade inget mer. Jag frågade inte heller, men hela kvällen undrade jag vad han sett, och om han förstått. Så fort han gått hem satte jag mig vid datorn och tog bort alla blogginlägg om honom.

De senaste dagarna har jag försökt se om han besökt bloggen. D.v.s om någon från samma stad, med samma internetleverantör och med samma webbläsare som han har varit här. Det verkar inte så. Jag tror inte han förstod vilken hemlighet han snubblade över, men för säkerhets skull finns inget att läsa om honom i några dagar till. Så ni vet.

Penisförstoring

”Nu när det är läkarkandidater med vill jag passa på att ställa en fråga”, sa den överviktige mannen till läkaren på vårdcentralen. (Som tidigare i veckan avslöjat att hon har en fru).
”Ja, visst, kör på”, svarade hon och han reste sig hastigt från britsen, knäppte upp byxorna och drog ner dem till knäna. Han sköt fram höften mot oss och sa med stadig stämma;
”Som ni ser har jag väldigt liten snopp.”
Min blick vandrade över den utspända buken ner till en stor pung. Däremellan skymtade jag ett utskott, stort som en lilltå.
”jaha....” svarade läkaren. ”Och vad är ditt problem? Fungerar den inte?”
”Jodå, den fungerar! Jag onanerar varje dag!” sa mannen. ”Men, den duger inte för kvinnorna. Jag har levt i celibat i över 20 år nu. Jag hade kvinnor förr, men de gjorde alltid slut med mig, och jag antar att det var på grund av det här.”
”Det tror jag knappast”, sa läkaren. Och sen följde en lång utläggning om hur man tillfredsställer en kvinna, med tunga, fingrar, atrapper och dyl. Hon visste vad hon pratade om, men ändå inte. Kan bara gå till mig själv. En liten snopp kan en kille kompensera för med skicklighet, men med en knapp till snopp skulle det behövas desto mer för att behålla mitt intresse. Men, alla är olika. Och visst, älskar man någon borde man inte bry sig om en sådan sak?
”Jag vill ha en penisförtoring”, sa mannen när hon pratat klart.
Hon suckade och tittade på mig. ”Skriv en remiss till urologen för diskussion”.
Sen gick vi ut, och jag funderade över allt han sagt. Väldigt modigt att ta upp en sådan sak, men jag tror inte en penisförstoring kommer lösa något. Däremot skulle ett ökat sexuellt självförtroende göra stor nytta. Hur man nu skaffar sig det??

Läkaryrket = glamoröst?

Överläkaren hedjade oss i korridoren och meddelade leende att 2:ans magproblem berodde på ett fekalom*.
”Det är nog bra om du fixar det innan lunch”, sa han till underläkaren, som direkt nickade mot mig och garvade.
”Visst är det härligt med sjukhushierarki” sa överläkaren och gav mig en klapp på axeln innan han gick.
”Varsågod” sa underläkaren, ”det är bara att sätta igång och gräva”. Sen gick han fnissande därifrån.

När jag stod där med fingrarna bokstavligen i skiten såg jag plötsligt mig själv utifrån och slogs av att det verkligen är helt sjuka grejer man gör på dagarna. Sen förträngde jag äckelkänslorna och återgick till min uppgift. Det var inte helt lätt, men patienten och läkarna blev väldigt nöjda när det äntligen var klart. Min lunch smakade dock inte så gott som den borde gjort den dagen.

*Fekalom=stor förhårdnad som består av bajs. Behandlas ofta genom att avföringsklumparna plockas ut med fingrarna.

Vad är väl en bal på slottet?

MK är med i ett ordensällskap. en hemlig klubb som bara män får vara medlemmar i. Tydligen var det en stor ära för mig att få följa med på den hemliga, årliga balen som ägde rum på ett slott. Jag hade ägnat hela morgonen åt att göra mig fin. Balklänningen jag köpte utomlands för många år sen, men aldrig använt, satt som en smäck. Långa svarta handskar och håret i korkskruvar. MK var imponerad. Själv blev jag lite förvånad när jag såg honom. Han var klädd i en illasittande frack, prydd med ca en miljard medaljer, och ovanpå det en mantel i gräll färg. Det visade sig senare att alla män i denna hemliga klubb hade liknande utstyrsel. Det skramlade och klingade när de rörde sig. Jag kom att tänka på kor med bjällror runt halsen...

Dr E var där, hennes obehagliga pojkvän är en högst engagerad medlem. Till min förvåning träffade jag också några kursare, och jag skymtade även forskaren som erbjudit mig jobb (vilket jag tillslut tackade nej till).

Efter diverse aktiviteter under dagen satte vi oss äntligen till bords. Fantastiskt god mat! Många märkliga tal. Gammelsvenska ord och uttryck var högst populära. Uppträdanden och sånger avbröt middagen med jämna mellanrum. Jag upptäckte att medlemmarna hade en gemensam nämnare, nämligen ett stort behov av att synas och höras. MK är som gjord för sällskapet.

Alla damer som var där för första gången fick ställa sig upp och svära på att aldrig avslöja något om festen. Jag höll fingrarna i kors bakom ryggen. Moahaha!

Efter middagen drog dr E. Hon hade fått nog av ”fjanterier” och var på opassande dåligt humör. Jag dansade styrdans, hängde i baren, beundrade slottet, noterade att MK fick allt mer drag under galoscherna. En ny drink i handen varje gång jag fick syn på honom. Mot slutet av kvällen såg jag honom stå inbegripen i ett vingligt samtal med forskaren. Jag skyndade dit med hjärtat i halsgropen, och mina farhågor besannades. MK hade berättat allt för forskaren, varför jag egentligen tackat nej, hur jag resonerat etc. Inte min högsta önskan direkt...

Vid 02 var jag så trött att jag kunnat somna stående, men MK tjatade med mig på efterfest. Där blev han, om möjligt, ännu mer packad. Han sluddrade, vinglade, sa konstiga saker och vägrade gå därifrån. Han föreslog att jag skulle gå hem, så kunde han fortsätta festa och komma några timmar senare. Jag tyckte att han i så fall kunde gå hem till sin egen lägenhet, och sen drog jag. Han kom springande efter och vi blev sams, men jag var fortfarande lite irriterad. Han verkar inte kunna sluta dricka när han väl börjat. Varje fest vi varit på har slutat med att han blivit så packad att han tappar kontrollen. Not so sexy. Och ännu en spik i kistan för vårt förhållande.

F som i försvinna

F ska flytta. Till en annan stad. Han har köpt en svindyr lägenhet långt bort från mig, men nära det välbetalda jobbet. Till råga på allt har han skaffat tjej också. Fast jag tror inte han är så kär. Han försökte förföra mig häromdagen.

Det känns inte bra alls att han försvinner. En trygg matta som rycks bort från under mina fötter. F som alltid är glad och kramig, som hjälper mig att sätt upp hyllor utan att knorra, som handlar åt mig när jag är sjuk, som de senaste fem åren bott 100 m bort och som jag kunnat springa över till så fort jag känt mig lite ensam. Han försvinner, och jag är kvar.

Det suger.

Handledare

Det är lustigt det här med handledare. Senaste tre veckorna har mina handledare varit vikarierande underläkare, så kallade ”vik ul:ar”. De jobbar i väntan på AT-tjänst, och har bara ett par veckors erfarenheter från avdelningen de är på. De är stressade och förvirrade, jobbar långt över 40 timmar i veckan och har svårt att få tag på någon erfaren läkare som kan svara på frågor angående patienterna. Dessutom får de en kandidat att handleda. En student som ställer jobbiga frågor och ska sysselsättas. Som dessutom ofta är i ungefär samma ålder som dem själva.

Det har gått bra ändå. Jag har tagit på mig de uppgifter jag kan göra för att underlätta för dem (läs inskrivningar och epikriser), ställt lagom med frågor (tycker jag själv) och sett till att de hängt med på fika varje dag. Ibland har jag dock önskat att jag fått handledning från någon mer erfaren, någon som kan ge tips och berätta saker som inte står i böckerna. Och det känns som om vik ul:ar har nog med sitt, utan att behöva handleda. I alla fall den första tiden på ny avdelning.

Den här veckan har jag dock fått en erfaren handledare, en jag träffat förut, på den galna läkarfesten jag var på i februari. Han som var gift och hade barn, men raggade på allt och alla när alkoholen löste upp alla spärrar. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag berättade glatt att vi setts på en fest i vintras. Han mindes festen och mumlade något om fylleslag, sen bytte han snabbt ämne. Det återstår att se om han tar handledarskapet på större allvar än sitt äktenskap.

Dubbel tur!

När jag gick på stan häromdagen och snörvlade och tyckte allmänt synd om mig själv, kom en dam fram och gav mig en biljett till en revy med flera kända artister. Hon hade köpt den, men fått förhinder, och biljetten gick inte att återinlösa. ”Det är ju synd att slänga” sa hon, ”den kostade ändå 500 kr”.

Jag kunde inte annat än att hålla med, ta emot biljetten och tacka så mycket. Efter ett dygns velande bestämde jag mig slutligen för att gå. Ensam. Så konstigt är det väl inte att gå på show utan sällskap?

När jag skulle köpa tågbiljett svepte turen förbi igen. En kille i snickarkläder kom fram till mig där jag stod i biljettkön och frågade var jag skulle åka. Sen tryckte han en tågbiljett i handen på mig med ett: ”här, ta min, jag ska inte åka”. Jag fick fram ett förvånat tack innan han försvann in i folkmassan. Herregud, det måste finnas en större mening med den här kvällen, tänkte jag. Bli bjuden både på resa och föreställning av okända människor, hur ofta händer det?!

Inget utöver det vanliga hände under tågresan. Jag satt med vaksam blick och granskade mina medpassagerare, men ingen verkade behöva hjärtmassage eller något dylikt. Revyn var rolig och underhållande. Jag satt på första parkett och damen bredvid bjöd på godis. Trevligt, och inga konstigheter där heller.

Lite snopen blev jag när jag insåg att jag skulle få pröjsa resan hem själv. Tydligen räckte min tur inte längre än så. Och ingen större mening verkade finnas med kvällen heller, som dock var betydligt trevligare än både kursboken och tv:n därhemma. Mer sådant tack!!

Ett till extrajobb?

Jag har sökt, och fått, ett administrativt jobb hos en relativt framstående forskare. Jag får eget rum, får jobba när jag vill och hur mycket jag vill. Mitt namn kommer finnas med på publiceringar, vilket tydligen är mycket fint att ha på CV:t.

Nackdelar finns dock. Att kunna jobba när man vill, innebär att man aldrig är riktigt ledig. Varje timme i slöhetens tecken kommer förmörkas av en känsla att man borde jobba i stället för att slappa. Och när man vill är för mig kvällar och helger, då tyvärr ingen annan jobbar där. Kommer alltså sitta ensam. Att det finns hur mycket jobb som helst är inte heller helt bra. Det finns ingen ände på eländet, inga mål eller delmål, bara ett konstant flöde av trist jobb, jobb, jobb. Dessutom är lönen på gränsen till usel. Faktiskt sämre än jag får som undersköterska.

Så, nu vet jag inte hur jag ska göra... Ett tråkigt, ensamt, men väldigt fritt och meriterande jobb som kommer ge mig välbehövda pengar till bekostnad av kronisk känsla av otillräcklighet.
Är det en bra idé?

Solo igen

”Jag eh... jag vet inte riktigt... vad jag känner... för dig. Oss. Det här.”
Plötsligt var jag klarvaken. Hjärtat började bulta med sådan frenesi och kraft att det måste hörts ända in till grannen. ”Inte jag heller” hör jag mig själv svara, förvånansvärt snabbt och med stadig röst.

Vi hade lagat mat och ätit middag tillsammans. Konversationen gick trögt och jag tyckte att han var ovanligt disträ och faktiskt riktigt trög. När vinet var slut och klockan mycket klädde han av sig under tystnad och la sig i min säng. Jag la mig stelt bredvid och önskade att han skulle klä på sig igen och gå därifrån. Det här är inte bra, tänkte jag.

Vi pratade en stund, kom fram till att vi båda var osäkra på vad vi kände, men att ingen av oss ville bryta totalt. Kompromissen, som lät bra just då, var att vi skulle börja ”dejta” igen, men inte vara tillsammans. Efter det släppte spänningen helt, och vi hade den mysigaste natten på länge. Han var förvånad över att jag inte blivit ledsen. Han hade förväntat sig tårar och ilska. Men nej, härdad och med tjock hud. Jag gråter bara när jag är ensam.

Sedan dess har vi hörts av allt mer sällan och bara träffats någon gång i veckan. Snart ska vi på bal tillsammans, planerad och betald sen länge, men efter det tror jag det hela kommer rinna ut i sanden.

Något saknas. Något viktigt.

Knarkar kirurger?

Överläkaren sveper in, "skulle du med?" frågar hon över axeln och jag säger ja och springer efter. Trots de korta benen går hon fort, jag får halvspringa för att hinna med. Hennes tunna, stripiga hår ligger konstigt nog nästan helt stilla på det guppande huvudet. Hon berättar om patienter och komplikationer med ord jag inte riktigt förstår. Det är en speciell jargong, fylld av förkortningar och begrepp som jag inte hört förut.

Jag hinner knappt stänga dörren bakom oss innan hon är ombytt och på väg mot operationssalen. "Jag kommer efter" ropar jag medan jag ovant fumlar med sökaren och papperskläderna jag måste ha på mig. Hittar inga skor i min storlek utan får klampa ut med engångsstrumporna i ett par 41:or.

Snittet är ca 15 cm långt och hålls öppet med hakar av olika slag. Jag ser hjärtat bulta mot diafragma. Magsäckens glatta yta. Den mörka levern. Sladdriga, bleka tarmar. Och en massa kärl, blod och fett. Den hisnande känslan av att se rakt in i en levande kropp får mig att vakna till ordentligt.

Stämningen i salen är god. Retsamma kommentarer och skratt avlöser varandra. Jag assisterar så gott jag kan, men efter några timmar värker ryggen och magen kurrar högljutt. Jag ber om saft och undersköterskan sticker in ett sugrör innanför mitt munskydd.

Saften gör gott, i någon timme. Jag sneglar på klockan och inser att jag stått där, stilla, lätt framåtböjd, i träskor, under varm lampa, utan att äta, i fem timmar. Strax därefter sköljer illamåendet över mig och kallsvetten bryter ut på ryggen.

"Det är lugnt, du klarar det här", försöker jag intala mig själv och trampar desperat med fötterna som jag hört att man ska göra. Kroppen svarar med tunnelseende och golvet börjar plötsligt gunga.
"Jag tror jag sätter mig en liten stund", mumlar jag och vacklar bakåt. Överläkaren möter min blick och ropar snabbt ut instruktioner.
"Ta fram en pall till kandidaten!"
"Ge henne saft!"
"Ta av operationsrocken och böj ner huvudet ordentligt mellan benen."

Efter ett tag mår jag bättre, men stannar på pallen och ser resten av operationen på en bildskärm. Tänker att jag nog inte passar som kirurg. Kommer aldrig klara att stå stilla så där länge!

"Du ska inte skämmas för det där." säger den andra kirurgen. "Jag svimmade hela tiden när jag började."

Två timmar senare är de klara. Fortfarande på gott humör och till synes pigga. Hur går det till? Hur håller man blodsocker, blodtryck och koncentration på optimal nivå timme ut och timme in?

"Ska ni få lunch nu?" frågar jag, och antar att de tänker göra mig sällskap till matsalen.
"Nej du, snart börjar nästa operation" svarar överläkaren leende och klappar mig på axeln. "Men jag ska dricka kaffe!" fortsätter hon och börjar småspringa mot kaffeautomaten.

Hur går det till? Är kirurger verkligen mänskliga?

Surkart till sköterska

Höstterminen har rivstartat. Föreläsningar och praktiska övningar 08-16.30 varje dag första veckan, och direkt ut på praktik veckan därefter. Jag hade tur, hamnade på en intressant avdelning och fick en handledare som faktiskt bryr sig om att jag lär mig något. Ställer jag en fråga lägger hon allt annat åt sidan, även om hon egentligen slutade för en halvtimme sen, och ger mig en ingående förklaring. Halleluja! Så mycket roligare och mer givande placeringen blir när man har en bra handledare!

Det har varit mycket snack om att framförallt sköterskor ogillar att läkarkandidater äter sin lunch i avdelningens personalrum. Att kandidater, förutom att ta upp plats, dessutom har mage att dricka avdelningens kaffe är naturligtvis även det oerhört upprörande. Från kursledning och läkarhåll har vi fått veta att vi självklart får sitta där och att vi ska ta för oss av både kaffe och fika. Ingen klagar ju någonsin på att sjuksköterskestudenter äter där, och dessutom får avdelningen ca 1500 kr per dag för att ha en kandidat. Det borde täcka ett par koppar kaffe...

Igår råkade vi i alla fall ut för det som jag hört många andra berätta om. I godan ro satt vi, tre läkarstudenter, och åt våra lunchlådor i personalrummet. Då ser jag en äldre sköterska med bestämd min komma marscherande mot oss och jag förstod instinktivt att nu kommer det bli obehagligt.

”Ni är läkarstudenter va?” frågar hon surt och fortsätter när vi nickar,
”Ni får egentligen inte äta här, det är ont om plats.” Vi tittar oss förvånat omkring i det folktomma rummet.
”Kanske inte just nu, men det brukar vara fullt. Ni har ju ett eget kandidatrum där ni får sitta.”
Rummet hon syftar på är en mörk syrefattig skrubb utan fönster och utan ventilation. Vi försöker protestera, säger att vi fått information att vi visst får sitta i personalrummet och hon rycker på axlarna.
”Ni behöver inte flytta på er nu, eftersom det inte är så fullt idag, men egentligen får ni inte vara här. Bara så ni vet.” Sen går hon tillbaka till de andra och vi tittar förvånat på varandra innan vi snabbt äter upp och går därifrån. Den trevliga lunchrasten helt förstörd.

Varför tycker vissa sköterskor att det är deras plikt att få läkarstudenter att känna sig små och ovälkomna? Har de mindervärdeskomplex? Storhetsvansinne? Andra psykologiska problem? Jag vet inte, men är väldigt trött på beteendet.

Hopplöst förhållande?

Jag går direkt från begravningen och ringer på hans dörr med rödgråtna ögon. Han öppnar, ser jäktad ut, slänger ut sig ett ”är du redan här?” innan han försvinner in i vardagsrummet. ”Det är en bra film på TV” ropar han från soffan.

Jag tar av mig skorna och den svarta kavajen. Sätter mig intill honom i soffan. Väntar på att han ska fråga hur jag mår, hur det var. Kroppen skriker efter beröring, en varm kram skulle göra så gott. Jag lägger händerna i knät, höger hand nära honom så han lätt ska kunna ta den om han skulle vilja göra det. Det gör han inte. Han lutar sig tillbaka i soffan och lägger händerna bakom huvudet i stället. Säger inget. Kanske i reklampausen tänker jag.

Äntligen reklam, men han rör sig inte. Jag står inte ut längre. Lägger en hand på hans och faktiskt vänder han upp handflatan mot min och kramar till. Lyckan varar i flera sekunder innan han reser sig upp och går till toaletten. När han kommer tillbaka sätter han sig en bit bort. Med flit? Vill han vara i fred?

Efter filmen föreslår han att vi ska gå och lägga oss. Vi. Han säger vi. Det måste betyda att han vill att jag ska stanna. Vi borstar tänderna tillsammans, skojar lite, jag tänker att kanske är allt som vanligt ändå. Kanske är jag bara extra känslig idag.

Vi klär av oss på var sin sida om sängen och kryper ner. Jag lägger mig intill honom, nära, med handen på hans bröst. Låter fingrarna leka med det glesa håret som växer där. Funderar på vad jag ska berätta om begravningen. Han tar upp en bok och frågar om det är ok att han läser en stund. Jag dör lite inombords.

Efter en kvart har jag fått nog. Jag är väl ingen mes som ligger och väntar på att bli sedd? Killar är tröga, det upptäckte jag för många år sen. Resolut tar jag tag i hans bok och lägger ner den på golvet, böjer mig över honom och kysser honom hårt. Nu äntligen får jag hans uppmärksamhet. Nu ser han mig!

Han kommer fort. Suckar nöjt, vänder sig på sidan och släcker lampan. Jag ligger kvar otillfredsställd. Varför har han slutat bry sig om ifall jag kommer eller inte? Efter en stund går jag ut i duschen. Tårarna rinner ikapp med det heta vattnet. Har jag misslyckats igen? Har han tröttnat på mig? Är jag för tråkig? Är jag dömd till ett evigt singelliv?

Jag sitter på toalettstolens lock och funderar en stund innan jag går tillbaka. Borde jag göra slut nu för att slippa bli dumpad mitt i stressig termin? Eller ska jag ge det en chans till? Och hur kär är jag själv egentligen? Kanske är det mest frustrationen över att han ibland inte verkar bry sig alls som håller mig kvar, hur konstigt det än låter. Jag är inte frisk när det gäller förhållanden.

Frusen kryper jag ner i sängen igen. Somnar tillslut med ryggen mot hans. Några veckor till ska jag ge det. Hoppas att något ska ändras. Att det ska kännas bättre snart. Tvivlet gnager, men hoppet vill inte ge upp. Inte riktigt än.

dr.konsult

Det är först när man får sitt femte kroppsrelaterade telefonsamtal på en vecka som man börjar inse att livet aldrig mer kommer vara sig riktigt likt. Vännerna har lagt en ny dimension till vänskapen, nämligen en gratis konsultationsrelation. Tydligen kan man ringa till mig om kroppen inte riktigt känns som den ska. Jag som läst så länge, jag måste ju veta det mesta. I alla fall på ett ungefär.

F ringde förra veckan. Han hade fått en spark på smalbenet och ett efterföljande stort blåmärke. Några dagar senare hade blodet med hjälp av gravitationskraften tagit sig ner till fotleden och nu undrade han vad jag tänkte göra åt smärtorna. Han hade lagt upp nytagna bilder på den blåa foten på Facebook så jag skulle se hur det såg ut. Bara att logga in och sen meddela botemedel.

Sen rullade det på. En kompis moster hade svimmat två gånger. Kusinens dotter var röd i ena ögat. En f.d kollega hade ont i ryggen efter en blöt bröllopsfest. Jag chansade hej vilt. Mostern borde ta sig till akuten, det röda ögat kunde man nog avvakta med, ryggproblemet var sannolikt en revbensfraktur (det svaret blev han jäkligt nöjd med). Jag lekte doktor och tyckte jag klarade mig fint.

Sen ringde designern och kved för hon hade så ont i magen. Jag tog lite anamnes och uteslöt både magsår, blindtarmsinflammation, tarmvred och cancer. Sa att det inte var fel att åka in till akuten, men att det antagligen skulle gå över om någon dag.

Två dagar senare ringde hon igen. Hon hade åkt in tillslut, och det visade sig att spiralen hon nyligen satt in hade perforerat livmoderväggen och hamnat bakom denna. Ingen diagnos jag hade övervägt direkt. Fan. Kanske är man inte riktigt doktor än i alla fall. Bestämde mig för att hänvisa alla till legitimerade läkare i fortsättningen.

Sen ringde F igen. Han hade upptäckt en fotvårta under hälen, och undrade om jag kunde skära bort den.

Tack, men nej tack.

HT08-ångest

Det märks att terminen börjar närma sig. Höstvädret ger viss hint om detta faktum, men det som verkligen tyder på att det snart är allvar igen är ångestframkallande inlägg i klassens mailgrupp och obehagliga rykten som får mig att känna mig som jordens största latmask.

Själv är jag lite stolt över att ha införskaffat kursboken flera veckor innan terminsstart. Det tyder på engagemang och framförhållning. Tyckte jag. Tills jag fick reda på att många av mina kursare spelar i en helt annan liga. De har nämligen inte bara skaffat boken utan även läst den! Alla 1043 sidor. ”Det är ju så himla intressant” är kommentarer jag hört och fått uppkastningar av. Läsa hela kursboken, innan kursen ens börjat?! Är de inte riktigt kloka?? Dessutom har de duktigaste, krämen av de überambitiösa, köpt några extra böcker i ämnet och läst igenom dem också.

Nästa tenta är i januari. Om 147 dagar. Varför skickas det runt gamla tentor redan? Vi har ett helt jullov att plugga på. Jag har tänkt igenom det här, det är lugnt. Eller? Har jag missat något?

Jag tröstar mig med tankar som att de som hetsar på det här viset kommer gå in i väggen före 27 års ålder, eller grotta ner sig i obegriplig forskning, eller leva ensamma resten av livet. Fast sanningen är nog att de bara blir jäkligt kunniga.

Jag önskar verkligen att jag kunde sätta mig och plugga något ”bara för att”, men sådan är tyvärr inte jag. Jag tillhör dem som måste ha kniven mot strupen för att få något gjort. Fast då blir det å andra sidan väldigt mycket gjort. Utan kniv lever jag dock efter minsta motståndets lag.

Nu skaver det lite mot halsen. Är det en kniv där? Ska jag sätta mig och läsa igenom första kapitlet? Eller ska jag gå till MK och ha sex?
Hmm… livet är sannerligen fullt av svåra val.

Paris!

Jag har varit en vecka i Paris och hälsat på en kompis som bor där med pojkvän och barn. Skönt att komma bort ett tag och få umgås med en vän jag knappt sett de senaste åren. Mindre skönt att 2-åringen krävde konstant uppmärksamhet, - och fick det. Allt krestade kring ungen. Det var skratt, skrik och gråt om vartannat. Kunde inte leka själv för en sekund. Hur söt som helst, men ändå. Jag tror jag väntar ett tag med att skaffa barn...

För att få en paus åkte jag på shoppingtur själv en dag och gjorde av med sommarlönen. Älskar att köpa kläder utomlands i butiker som inte finns hemma! Dock hade det varit ännu roligare om jag varit lite mer ekonomiskt oberoende. Det är sannerligen surt att vara student utan CSN.

En kväll köpte jag hem bubblande Cava och bjöd på. Såg fram emot det hela dagen... men det visade sig att de "inte tycker om vin". Min kompis tog en klunk, rynkade på näsan och sa "usch, så starkt! Det här kan inte jag dricka." Och sen hälde hon ut det! Hennes pojkvän tvingade i sig ett glas, men påpekade flera gånger att han var en ölkille egentligen. Besviket drack jag upp resten av flaskan själv, för det vore ju helgerån att låta findrickat gå till spillo.

Vuxna människor som inte tycker om vin. Det är en gåta för mig. Hur kan det bli så? Det blir ett socialt handikapp också, så jag skulle se till att lära mig tycka om vin. Framförallt om jag bodde i Paris! Men, alla är tydligen inte som jag. Kanske tur det.
Fast tråkigt.

Kärlek?

Äntligen lite ledighet! Jag har träffat MK (Midsommarkillen) nästan varje dag (och natt). Vi har åkt MC, solat ensamma på en brygga vid en sjö, badat, grillat, gått på restaurang, druckit öl i solen med vänner, kollat på skräckflim, monterat upp rullgardiner... Mina känslor blir starkare och starkare, men tyvärr vet jag inte riktigt hur besvarade de är. Dessutom har han ett stort skelett i garderoben som gör att varken han eller jag riktigt vågar tro på det vi har.

Skelettet består av ett ex. Så klart. De var vänner i några år innan han insåg att han älskade henne. Känslorna var besvarade, men kruxet var att hon hade pojkvän. Hon lovade att göra slut med sin kille snart... men just då gick det inte av någon anledning. Tiden gick och MK och hon fortsatte träffas i smyg. Hela tiden sa hon att hon var olycklig i sitt förhållande och lovade att göra slut, snart. MK ställde ultimatum, men när hon ändå fortsatte vara tillsammans med sin stackars kille kunde han inte hålla sig borta. Känslorna var starka. Efter tio år (10!!!) av smusslande blev hon gravid, och det var inte MKs. MK tyckte att det var droppen, nu kunde de inte fortsätta ses. Hon grät och sa att hon skulle göra abort och satsa på förhållandet med MK. Hon bedyrade sin kärlek och än en gång trodde han henne. Efter några månader började magen synas, och det visade sig att hon tänkte behålla barnet. De storbråkade, och sedan dess har de inte hörts av. Detta var i december.

Jag måste få ett avslut. Jag kommer aldrig komma helt över henne annars, sa han till mig häromnatten. Vad tror du om att packa ner alla fysiska minnen jag har av henne, och en skiva med alla bilder, och skicka iväg lådan. Tror du det skulle fungera?

Jag vet inte vad jag ska ge för råd. Jag är bara livrädd att hon ska dyka upp vid hans dörr en dag och att han ska släppa in henne i sitt liv igen. Men det är väl ändå en risk jag måste ta. För vem har sagt att livet är enkelt. Eller kärleken för den delen?

Laddat

Akutläkaren synade mig uppifrån och ner, och frågade sedan syrligt vilka prover jag tyckte man skulle ta på killen som fått ström genom kroppen. Jag hade ingen jäkla aning.
"Eh... Elstatus?"* sa jag med ett leende.
Han flinade först, sen började han skratta.
"Jäkligt bra tänkt. Vill du ha elfores och elkonvertering också?"*

Ibland har man tur, elektrolyter var rätt! Tydligen ska man ta hjärtmarkörer också. Så nu vet jag (och ni) det.

*Elstatus = elektrolyter = natrium, kalium, kreatinin. Elfores= analysmetod för att bestämma olika proteinfraktioner i serum. Elkonvertering = elektrisk stöt för att återställa hjärtrytmen.

Vasovagal syncopé

Han svimmade under stelkrampsvaccinationen i mellanstadiet. Sedan dess har han undvikit sprutor, nålar och allt vad sjukvård heter. Nu, nyligen fyllda 35, var det hög tid för ett blodprov.

Sköterskan bad honom sätta sig ner och spände gummibandet om armen på honom.
”Nej, vad gör du? Det här går inte. Jag måste ju ligga ner!” sa han förskräckt. Hon log roat och tog med honom in i ett annat rum där han la sig på en pappersklädd brits. Blicken fäste han på den kala väggen intill medan sköterskan torkade armvecket med en fuktig tuss. Han hann tänka att det nog skulle gå bra det här.

När han vaknade stod fyra oroliga sköterskor runt honom, två av dem höll upp hans ben och en klappade honom hårt på kinden.
”Fick ni någe blod?” undrade han med panik i rösten.
”Jadå, jag har tagit några rör, men hur mår du? Vad hände?” svarade sköterskan.
Då reste han sig upp på darriga ben och stapplade skyndsamt därifrån.
”Hälsa läkaren att hon kan ringa mig om svaren, för jag kommer fan inte tillbaka!” ropade han över axeln när han försvann ut till friheten.

”Jag skulle inte göra det du gör för en miljard” sa han till mig häromdagen. Och jag som alltid hävdat att alla kan vänja sig vid obehagliga saker var för en gångs skull tvungen att nicka förstående. Om man svimmar liggandes bara av vetskapen att någon ska sticka en med en liten nål, då är det nog bättre att satsa på en annan karriär än läkare.

Onödig urflippning

"Hej gorgeous! Längtar hem.
Vad sägs om en mysig hemmakväll i helgen?"
Ska det behöva ta 20 timmar att plita ihop det? Och inte tillstymmelse till ursäkt för att ha orsakat multipla ventrikelulcus och paranoida symtom.

Jag kan inte vara riktigt frisk som flippade ur så fort. Till mitt försvar kan man säga att han alltid svarat på sms inom 5 min tidigare. Dessutom har jag sjukt tråkigt på jobbet och ytterst liten kontakt med omvärlden i veckorna. Psyket är inte riktigt i form. Ostabilt som dr Alban skulle säga.

Dumpad?

Jag tror jag blivit dumpad. För fem dagar sen sms:ade han från grabbresan att han önskade att jag var där och att han saknade mig. Sen dess har det varit skrämmande tyst. Igår kväll skickade jag iväg ett hurtigt mess och frågade hur han hade det. Sen dess har min mobil varit tystare än någonsin och fjärliarna i magen har förvandlats till en tung klump.

Jag kan inte äta, inte jobba, inte sova. Bara grubbla och deppa. Har kommit fram till några möjliga förklaringar till hans diss.

1. Han har träffat någon annan. En roligare, snyggare tjej som han fallit pladask för.
2. Han har fått reda på att jag dejtat (och haft sex med) en av hans vänner, som dessutom är med på resan, och tycker inte att det känns ok. (Fan, jag borde sagt något, men det var ju för tusan 7 år sen och jag var aldrig kär!)
3. Hans mobil har gått sönder eller blivit stulen.

Min erfarenhet av dissningar säger att orsaken med 70% sannolikhet är alternativ nr 1. 27% risk att det är nr 2, och 3 % chans (hoppas, hoppas) att det är mobilen som är boven.

Nu till strategi. Det bästa vore att bara skita i allt och gå vidare i livet som om ingenting hänt, men jag känner att det blir svårt. Jag måste nog höra av mig när han kommit hem och fråga om vi ska ses i helgen som planerat, eller om jag blivit dumpad av någon anledning. Antagligen kommer jag inte få något svar på det heller, och då är det bästa att söka upp F och sexa med honom. Det finns inget bättre plåster på såren än lite sex med F. Så får det bli. Jag kommer överleva det här med, fast fan vad meningslöst allt känns just nu.

Etyliker som kostar

Hon låg och skakade på britsen, blekfet och smutsig.
”Hjälp mig, jag mår så dåligt” viskade hon vädjande.
”På vilket sätt mår du dåligt?” frågade jag oroligt och gick närmare.
”Jag vet inte… jag är så trött… har inte ont, men jag orkar inte någonting.”
Jag lutade mig fram och kände en tydlig spritdoft.
”När drack du senast?”
”Det var flera dagar sen, jag har bara sovit den här veckan. Inte druckit, inte ätit. Jag är sjuuuuk.”
”Hur mycket drack du förra veckan?”
”En flaska whisky.”
”En liten?”
”Nej, en stor, en hela.”
”Om dagen?!”
”Ja, en stor flaska whisky om dagen. Och ibland några öl också.”
”I hur många dagar?”
”Många, sen jag senast kom hem från beroendeenheten.”
Jag bläddrade i journalen.
”Det var tre veckor sen… så du har druckit en flaska whisky om dagen i 2,5 veckor men inget senaste dagarna?”
”Ja, precis. Jag är så sjuk nu.”
”Du tror inte det är abstinens du känner av nu då?”
”Neej, jag tror inte det. Det känns som jag är sjuk.”

Jag gick ut och bad sköterskan ta ett utandningsprov på henne. Hon blåste 2,5 promille. Jag beklagade mig för mellanjouren som resolut gick in till patienten.
”Hej, jag heter Anders och är läkare här. Vad är det för fel på dig?”
”Jag är packad. Jättefull!”
”Du måste sluta dricka.”
”Ja, jag vet. Jag ska sluta.”
”Ok, då skickar vi dig till tillnyktringen.”
”Ja, det blir bra. Tack så mycket.”

Så olika svar man kan få. Och så resurskrävande vissa patienter är. När jag bläddrade i journalen undrade jag hur mycket hon hade kostat samhället egentligen. Hur mycket hon kommer att kosta. Under de senaste 10 åren hade hon varit inlagd på tillnyktringen och beroendeenheten ett stort antal gånger. Dessutom började hennes lever ta stryk så hon gick på kontroller hos en gastroenterolog. Flera gånger hade hon legat inne efter att ha ramlat och slagit sig.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur hon, en alkoliserad sjukpensionär, har råd att dricka en flaska whisky om dagen?

Hon håller på att långsamt och kostsamt ta livet av sig. Sorgligt, och svårt att förhindra. Min empati för henne är dock nära noll. Det är samma sak med storrökare som får KOL (och ändå vägrar sluta röka), eller ohyggligt feta människor som får diabetes eller ont i knäna. De får skylla sig själva. Faktiskt. Dessutom blir jag irriterad på att de tar så stora resurser från en redan pressad sjukvård.

Sån är jag. En inte helt politiskt korrekt blivande läkare. Borde jag skämmas?

Midsommarkillen

Han kommer gående mot mig med långa kliv. Det blonda håret på ända, glitter i ögonen, brett leende och felknäppt jacka. Kramen varm och efterlängtad.

Vår andra dejt och redan ett pirr som jag inte känt på väldigt länge. Ett fladder i magen och strålar av värme genom kroppen. Behov av att vara nära, känna, ta på. Finns du verkligen? Är det sant det jag börjar känna?

Samtalet flyter lätt. Avslappnad stämning, många skratt och inga pinsamma tystander. Han lyssnar verkligen. Intresserat. Ställer följdfrågor och kommer ihåg vad jag sagt.

Jag blir kvar. Sover över. Bara sover, nära. Av någon anledning vill jag vänta med det andra. Vara säker först. Han håller om mig hela natten. Varmt och fuktigt. Jag sover djupt.

Innan han vaknat går jag upp för att dricka lite vatten. Spegelbilden i hallen får mig att haja till. Jag känner mig ovanligt tillfreds och vacker, men i spegeln ser jag någon med gårdagens smink utsmetat runt röda ögon. Håret platt och tovigt. En finne i pannan. Genast är alla tvivel där. Kan han verkligen vilja ha det här? Har han sett mig? Borde jag smita hem innan jag gör bort mig?

När jag kommer tillbaka till sängen ler han stort. Hans varma hand smeker min kind och glider bak mot nacken. Föser mig varsamt närmare. Kyssen är djup och innerlig. "God morgon" säger han sen med sömndrucken röst. Och jag håller med. Det är en väldigt god morgon.

Koll på kroppen

"Det känns liksom som en fläkt surrar i kroppen" säger den överviktige mannen på akutmottagningen och fortsätter. "Jag har en holistisk syn på det här förstår du, allt hänger ihop, och nu tror jag att det har blivit lite felkopplingar som gör att allt ovanför midjan fungerar lite sämre än vanligt." Jag hummar till svar, rynkar pannan och ber honom precisera sina symtom lite.

"Ja, till exempel tog de nyss tempen i armhålan på mig, och den var 36,4! Jag som alltid har 36,7. Så då är det ju inte konstigt att det sticker lite i armarna för syret tar sig ju inte ut dit hela vägen, om kroppen är för kall menar jag."

Jag försöker översätta hans ord i mer verkliga termer och sammanfattar "så det snurrar i huvudet och sticker i armarna?"
"Njae, det mer brummar i hela kroppen av den där fläkten."
"Ok... något annat?"
"joo, jag blir lite trött om jag går en kilometer, frugan klagar på mig, men jag får inte ont eller blir andfådd... jag har bara liksom ingen lust att gå längre. Det måste ha med de här felkopplingarna att göra."

Jag blundar och räknar till tio. Hoppas att jag ska vakna, men tyvärr sitter han kvar framför mig. Då övergår jag till social anamnes och frågar vad han jobbar med.

"Jo, jag är lärare, högstadielärare. Men det hade du kanske redan förstått. Jag har ju ganska bra koll på det här med kroppen om man säger så".

Bröllopet

Det regnade. Jag nickade när någon sa att det var synd, men innombords log jag. Fan, man borde verkligen inte gå på ett bröllop om man känner sig skadeglad vid dåligt väder.

Precis när utomhuscermonin skulle börja slutade det tyvärr regna och solen lös under hela akten. Hon hade en jättefin klänning, men fortfarande fruktansvärt dålig hållning och var mager som en skata. Han såg annorlunda ut i glansig kostym och tårar i ögonen. Jag mådde lite illa.

Under middagen var jag placerad så långt bort från brudparet man kunde komma, med ryggen mot allt och alla. Ingen överraskning där. Som tur var satt min kompis som flyttat utomlands, och som är orsaken till att jag trots allt tackade ja tillslut, mitt emot mig. Vi hade det riktigt trevligt, men hela tillställningen kändes ändå falsk. Som ett skådespel. Efter hans föräldrars tal om sin fantastiska son hade jag god lust att klinga i glaset och berätta för alla hur det egentligen ligger till. Tänk om jag hade berättat om oss! Om hans flirtiga och ibland vulgära sms som kommer vissa lördagkvällar. Om att han berättat inför andra att han inte haft bra sex sen det tog slut med mig. Om att han varit otrogen, mer än en gång. Men jag sa inget, satt bara tyst och snäll och försökte se snygg ut.

Jag tror banne mig jag var snygg också. Det erkände han i förbifarten när han gick förbi, men glimten han brukar ha ögonvrån var helt borta. Jag hade solat solarium för första gången på tre år för att få tillbaka lite av solbrännan. Den turkosa klänningen framhävde formerna på ett oskyldigt sätt och frisören hade fått 3 000 kr för sitt jobb. (Jo, tre tusen!!!) När jag satt där, tuggandes på segt kött, medan folk klingade i glasen så brudparet skulle kyssas funderade jag på varför jag ansträngt mig så mycket. Som om han skulle bry sig om det? Som om det skulle få honom att ångra sig?

När jag såg dem tillsammans, till synes lyckliga och förälskade, så kände jag ändå ingenting förutom lätt uppgivenhet. Jag hade trott att det skulle göra ont. Att jag kanske skulle må riktigt dåligt. Men det kändes mer som ett bra avslut på hela historien. Äntligen insåg jag att det var över, och att jag faktiskt inte vill ha honom längre.

Jag funderar till och med på att bryta kontakten.
För vad ska jag med honom till?

Det papperstunga sjukhuset

Idag på lunchen ställde jag några väl genomtänkta frågor angående studien jag pysslar med, och det verkade vara uppskattat. Alla vill hjälpa till och säger att det ska bli sååå intressant att se vad jag kommer fram till. Dessvärre börjar jag undra om jag kommer hinna få fram något resultat alls. De har föreslagit studieuppehåll i höst, så jag kan ägna mig helhjärtat åt forskningen... men det finns inte på kartan. Den tidskrävande datainsamlingen från pappersjournaler har direkt negativ effekt på livslusten. Att man fortfarande, 2008, har pappersjournaler på så många sjukhus i Sverige är helt sanslöst. Här har man dessutom inte infört E-recept (elektroniska), utan använder gamla hederliga handskrivna gula recept. Förlegat och oeffektivt.

En managementkonsult till Landstinget efterlyses!

Lunchproblem

Första dagen på nya avdelningen. Vid 12.10 kurrar det hörbart i magen och jag går på lunch. Ingen av läkarna är i personalrummet så jag slår mig ner bland sköterskorna och försöker blanda mig i diskussionen om väder, semester, matlagning och resor. Halv ett kommer en av överläkarna in, tittar förvånat på mig och undrar varför jag sitter där.
"Vi läkare äter i konferensrummet!"

Jag ursäktar mig, plockar ihop mina saker och beger mig dit. Där inne sitter alla vitrockar och diskuterar livligt med gaffel i handen och blicken på labbsvar som lyser upp projektorduken. Läkarlunch = patientdiskussioner alltså. Utan betalning. De upplyser mig om att det är enda tillfället de har att prata om svåra patientfall och att deltagandet är helt frivilligt.

Frivilligt... Tror inte det skulle ses med blida ögon om någon vägrade närvara vid dessa diskussioner. Dessutom skulle man hamna utanför om man är den enda som inte känner till det som tas upp. Lite konstigt ändå, att så många läkare är beredda att offra sin fritid och dessutom arbeta gratis. Och hur väl lär de känna varandra när det bara pratas jobb, jobb, jobb? Själv har jag i alla fall lite svårt att komma in i gemenskapen. Jag har inga patientfall (sitter med ett forskningsprojekt) och med min blygsamma erfarenhet kan jag inte bidra med några intelligenta kommentarer alls. Fikaraster är det ingen som tar, (däremot många koppar kaffe framför datorn) så det är på lunchen jag har min chans att socialiera.

I morgon ska jag komma på något smart att säga. Annars kommer jag glömma bort hur man gör när man pratar. Och de kommer glömma bort att jag existerar. Kanske be någon skicka tillbringaren med vatten? Eller erbjuda mig att hämta kaffe? Vilket patetiskt problem...

Midsommar

Två dagar innan midsommarfesten ringde jag och avanmälde mig. Det var som väntat inte populärt, men värt gnället. Orsaken var att F tjatat med mig till en annan fest, som verkade mycket roligare. Och jag vet, man får inte göra så. Inte när man är vuxen. Men jag kunde bara inte banga.

Festen jag skulle gått på bestod bara av par, och många barn. Det fanns inga sängplatser kvar, så jag skulle sova ensam i ett tält på gården (lagom patetiskt). Trevligt folk som skulle dit, men ändå... Festen F tog mig till var på en stor gård vid vattnet. Gigantiskt partytält, jetskis, motorbåtar, egen midsommarstång, disco i båthuset... och många singlar.

Det var riktigt kul! Blev lagom full och utsattes för många uppmuntrande uppragningsförsök.

Vi åkte till en efterfest hos en kille jag strulat lite med på en midsommar för 3 år sen. Han är både trevlig och snygg. Lång, blond och blåögd. Dock gula tänder, men om man bortser från det så klarar han kraven. Han var jättefull, men tjatade om att han gillade mig och tog mitt nummer. Jag tog det hela med en nypa salt, men han har faktist hört av sig så kanske har jag en dejt nästa helg.

Igår följde han med mig och F ut till miljonären och åkte båt. Miljonärens 12-miljonersvilla var sjukt fin. Där vill jag bo! Två porchar på uppfarten, sjöutsikt och inredd av en sydfransk designer... Min inre snobb njöt ohämmat.

Frågan är hur han ska kunna motivera sig till att klara läkarlinjen med ett såndant hem och liv? Jag tror inte det går.

Polackdr

"Jak inte prata mucket svenska" presenterade hon sig med. Blekfet med flottigt hår, men vänliga ögon och brett leende. Hon satte sig ner med en kopp kaffe och berättade att hon och hennes man kommit från Polen för fyra år sen för att jobba i Sverige som läkare. Nu var hon och "randade" sig på sjukhuset, snart färdig specialist i allmänmedicin.

Jag har hört de andra läkarna beklaga sig. Att hon inte tar några initiativ, inte förstår, inte kan rutinerna, inte lär sig och är långsammare än en snigel. Hon suckade när ansvariga läkaren bad henne skriva en epikris, och jag undrar hur mycket läkarsekreterarna förstår av vad hon säger på diktatet. Vartannat ord var fel. Dessutom tog det henne fyra timmar. Sköterskorna har slutat fråga henne om patienter. Hon kan ändå aldrig svara.

Hur ska det gå för henne som husläkare? Och för patienterna?

Synnerligen oroande.

Tillbaka

Tillbaka i Sverige. Väskan kvar på andra sidan Atlanten. Typiskt.

Jag har haft en underbar resa. Sett och gjort mycket, träffat många nya människor. Skapat minnen för livet. Man borde resa mer. Oftare. Längre bort.

När jag kom hem längtade jag efter mina vänner, och av någon anledning mest efter F. Jag ringde honom, vi gick ut och käkade på kvarterskrogen, och sen följde jag med honom hem. Under senaste året har han ofta ringt eller sms:at, framförallt på nätterna, framförallt på fyllan, och velat "sova" med mig. Bara sova har han fått göra några gånger, men jag har inte haft lust med mer än så. Denna natt hade jag lust med mer och jag imponerades än en gång av hans fantastiska torso, fasta rumpa och händer som vet precis var de ska. Varför har jag tackat nej till detta så länge?

Nu är jag i en annan stad, första dagen på nytt jobb. Konfunderad. Vad vill jag med F? Varför gör det ont i magen när han pratar om att flytta? Varför är han så ofta i mina tankar, och vill jag mer än att "bara" vara vänner? Jag har alltid varit säker på att vi aldrig kommer bli ett par, att något fattas, att vi funkar bäst som vänner. Egentligen har inget ändrats, men det känns ändå annorlunda. Jag vet inte varför. Kanske har jag bara varit ensam för länge.
Time will tell.

En annan värld

Jag är långt borta nu. Det e varmt, fuktigt, fattigt, billigt, skitigt och underbart. Folk är vänliga och stranden makalös. Dock har jag redan hunnit bli både rånad och magsjuk...

Att blogga härifrån är väldigt tålamodskrävande, så jag tror jag sparar mina berättelser tills jag kommer hem. Bara 1,5 vecka kvar här, sen återvänder jag till jobb och vardag - och bloggande.

Ses då!

Miljonären

Jag mötte den snygga miljonären på stan i förra veckan. Han var nyss hemkommen från en resa till Västindien och hade på allvar börjat fundera över sitt liv. Innan han startade upp sitt succéföretag läste han till läkare, och nu var han lite sugen på att börja plugga igen. Han hade darför skrivit högskoleprovet- klarat 2,0- och sökt läkarlinjen till hösten. Han undrade hur mycket tid och jobb utbildningen tog, och om jag tyckte att han skulle satsa på det. Pengarna behöver han inte, men han ville göra något meningsfullt, något han tycker är roligt.

Jag tycker absolut han ska ge det en chans. Samtidigt vette tusan om jag skulle ha motivation att orka med hela långa utbildningen om jag var ekonomiskt oberoende. Å andra sidan blir studietiden betydligt trevligare om man slipper vända på varje krona.

Ska bli intressant att se hur han gör!

Resfeber

Snart åker jag iväg på min långresa till sydamerika!
Får se hur bra jag kan hålla bloggen vid liv därbortifrån.
Ska göra mitt bästa.

MPR-vaccination

Hon låg på sidan i sängen. Musklerna spastiska och blicken långt borta. Hennes kropp var blöt av svett och på kudden hade en stor pöl av dregel bildats. Jag gick fram och la min hand på hennes hårt knutna näve. Försökte få ögonkontakt när jag presenterade mig.

Jag tror att hon märkte att jag var där, men det är inte säkert. Förmågan att kommunicera förlorade hon för många år sen.

Sondmaten droppade sakta in genom den inopererade peg:en på magen. Hon lukade av både svett, urin och avföring. Hela rummet stank faktiskt. För fjärde gången i år hade hon drabbats av lunginflammation.

Egentligen var hon vacker. Korpsvart hår och kornblå ögon. Hade hon inte blivit sjuk som barn skulle hon haft ett friskt och normalt liv. Och hade hennes föräldrar låtit henne få MPR-vaccinationen så hade hon aldrig blivit sjuk. Då hade hon inte kunnat få mässlingen.

Hon hade otur som drabbades av komplikationen encefalit, hjärninflammation. Men ändå, det hade kunnat undvikas. Så lätt!

Jag tror inte föräldrar som tackar nej till att vaccinera sina barn förstår vad de riskerar. Någon borde göra en liten dokumentär om henne, en avskräckande berättelse. Då skulle hennes liv i alla fall ha en mening. För vad är meningen med att vara ett vårdpaket från fyra års ålder? Jag förstår inte det.

På apoteket

Som förberedelse till långresan bad jag min mamma skriva ut allt jag kunde tänkas behöva i medicinväg. Det är ganska mycket man kan tänkas behöva...

På apoteket var stolarna längs väggen upptagna av halvsjuka människor. Jag var trött och varm, och inte alls glad över att behöva vänta 20 min på att få hämta ut mina piller.

När det äntligen var min tur och apotekaren knappade in mitt personnummer stirrade hon först på skärmen och frågade sen med höjda ögonbryn om jag verkligen ville hämta ut allt det där. Såklart ville jag det. Och varför detta skeptiska tonfall? Det var inte mer än sju grejer jag skulle ha. Inget konstigt och inget som hon behövde informera mig om. (De som jobbar på apotek brukar annars tycka om att informera, även om man säger att man känner till medicinen så vill de prata och prata så alla omkring förstår vad man lider av för pinsam åkomma).

Hon suckade, gav mig en trött blick och bjöd på en kalldusch;
"Jag har bara hand om enstaka beställningar. Ska du ha mer än tre läkemedel får du sätta dig och vänta igen, hon i kassa 8 tar hand om dig senare"
"Va? Varför?" undrade jag.
"Sätt dig och vänta så får du hjälp om en stund." sa hon vresigt och tryckte demonstrativt fram nästa könummer.

Jag lommade iväg och ställde mig en bit bort, strategiskt belägen så jag kunde se henne och ge henne onda ögat medan hon försökte betjäna nästa kund (som hade 10 000 frågor och tog mycket längre tid än jag hade gjort).

Hur tänkte den som kom på den här regeln? "Alla storkunder ska få sämst service. De ska få vänta riktigt längre som straff för att de köper mycket och ökar våra vinster! "

Ibland undrar jag om privatisering av apoteket kanske inte är så dum idé ändå.

Långhelg på landet

Kursen vi läser nu är än så länge ganska slapp och flummig. Det passar bra nu när solen skiner och man inte orkar vara den duktiga studenten. I stället blir det långhelg med föräldrarna och syskonen i sommarstugan. Hoppas det blir fint väder. Och att jag inte lönnmördar min mamma. Vi kommer inte alltid överens...

Min syster tänkte först ta med sin pojkvän, mr plattfot, som jag dejtat och dissat å det grövsta för några år sen. Jag har fortfarande dåligt samvete och får ont i magen varje gång jag ser honom. Nåväl, han kunde inte följa med. Ibland har man tur!

Jag har haft tur i en sak till. Häromdagen damp det ner en inbjudan till exets flickväns möhippa... Då fick jag också ont i magen, men sen insåg jag att det kommer äga rum när jag är bortrest. Phu! Jag har fortfarande inte fattat något beslut angående min närvaro på bröllopet, men jag är utsatt för stark lobbying och tjat. Mina ursäkter är lama då jag inte vill/kan berätta något för mina och hans gemensamma vänner, så jag känner mig tvungen att gå. Och vem vet, det kanske blir kul.

Amputation

Han kom in till akuten med ett litet fult sår på vristen. Han hade inte slagit sig, utan det hade plötsligt varit där en dag, och det ville inte läka. I stället växte det.

Blodsocker på 25 mmol/l avslöjade en nydebuterad diabetes. Han blev väldigt förvånad.

Efter en vecka på sjukhus hade såret flera gånger blivit granskat av både ortopedjour, infektionsläkare och plastikkirurger. Olika omläggningar och mediciner rekommenderades, men ändå växte såret med förvånandsvärd hastighet.

När jag lindade av bandaget och försiktigt lyfte på kompresserna kunde jag se rakt in. Jag såg senor, blodkärl och muskler. Jag tror till och med att jag skymtade skelettet. Det var som på anatomin, med skillanden att det här var en levande människa, inget lik. Öppningen var ca 8*12 cm. Nedanför såret hade tårna en sjuklig gul-vit färg.

Alla vet att han kommer bli tvungen att amputera foten och en bit av benet. Så stora diabetessår läker inte. Ändå avvaktar man, hoppas på det bästa. Och ingen berättar för honom hur illa det är.

När jag la om såret tittade han på mig och frågade om det såg bättre ut. Jag skakade på huvudet. Han blev arg. Trodde att det kanske var vi som var inkompetenta. Hur svårt kan det vara att få ett sår att läka? Han ville hem. Nu. Med foten i behåll.

Exet + alkohol = kaos

Jag insåg lite för sent att det var lördag. En helt oplanerad lördag. Desperat ringde jag runt efter vänner för att "hitta på något" (läs: bli full), men alla hade redan planer. I stället hamnade jag framför datorn med ett glas vin och försökte roa mig själv.

Mitt ex var online och vi började chatta. Han satt hemma ensam och drack öl, och efter ett par timmars chattande och lätt berusning bestämde vi oss för att ses på den lokala puben och supa tillsammans i stället.

Han bjöd på öl och drinkar och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Det var som förr, när vi kunde prata om allt. Jag frågade om bröllopet, berättade att vissa tyckte det var lite konstigt att han bjudit sitt ex. Då blev han arg och sa att jag var så mycket mer än ett ex. Jag är tydligen en av hans allra bästa vänner. Den av hans vänner som känner honom bäst.

När puben stängde följde han med mig hem och vi fortsatte prata över en kopp the. Jag tänkte att det här med att fortsätta umgås som vänner kanske fungerar trots allt. Flirtandet var borta och den där patologiskt starka attraktionen jag brukar känna till honom var inte lika påtaglig som vanligt. Då la han sig ner i soffan med huvudet i mitt knä. Han tog min hand och lät sina fingrar fjäderlätt vandra över min hud och det var som att hälla T-röd på en pyrande glöd. Rysningar vandrade upp och ner längs hela min kropp och jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte slita av mig kläderna och våldta honom. Då somnade han och jag satt kvar med ett kaos av känslor.

Några timmar senare vaknade vi tillsammans i soffan och jag började ana att det inte bara var min kropp som värkte efter hans. Händer började ge sig ut på allt djärvare upptåg, och snart var även läpparna inblandade. Vi låg inte med varandra, men det var banne mig inte långt ifrån.

När han gick ville en del av mig stoppa honom, försöka få honom att ställa in bröllopet, att bli tillsammans med mig i stället. Den smartare delen av min hjärna vinkade däremot glatt adjö och påminde mig om att han aldrig kommer kunna vara trogen. Han har varit otrogen mot alla sina flickvänner och han tycker inte att otrohet är så farligt "så länge ingen kommer till skada", dvs så länge ens partner inte får reda på det. Jag kan inte vara tillsammans med någon som har den inställningen. Det gör för ont.

Jag borde tycka synd om hans blivande brud i stället för att vara avundsjuk. Och jag borde komma på en ursäkt för att slippa gå på deras bröllop.

Doctors think they do it better

Dr E och jag var rörande överens om att texten på kondomen från AT-stämman inte är helt sanningsenlig. Lite roligt att ha ett @-tecken som symbol för AT, men texten därunder? Vem har kommit på den? Uppenbarligen någon som inte haft sex med så många läkare för både min och E:s erfarenhet är att manliga läkare faktiskt inte är ett dugg bättre i sängen än andra män. Vissa är till och med riktigt värdelösa. Trots kurs i gynekologi och allt. Däremot vet jag inte riktigt hur det är med kvinnliga läkare. Kanske är de bättre än andra? Dr E som vid ett synnerligen onyktert tillfälle testat "andra sidan" med en läkare tyckte dock inte att det stämmer på det starkare könet heller. Falsk marknadsföring alltså. Ska man tipsa Sverker Olofsson?

Fnurra på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana. Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet, men som i realiteten varade kanske 10 sekunder. Det där var konstigt tänkte jag, men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan och vaknade vid lunchtid med lätt ångest. Jag som hade tänkt gå upp i ottan för att hinna plugga in allt jag sparat till denna sista inläsningsdag. Och det var, som vanligt, en gedigen mängd fakta som skulle memoreras.

När jag reste mig upp gungade rummet. Eller, rummet stog nog stilla, men jag vinglade och vajade som en packad tonårstjej på höga klackar. Framför spegeln utförde jag ett snabbt neurologstatus på mig själv och strök sedan strokemisstanken som gnagde i huvudet. Efter att ha ramlat några gånger intog jag åter sängläge och konstaterade att tentamen följande dag inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag och jag tog mig till tentalokalen med bara ett lätt illamående och dov huvudvärk. Tentan gick sådär, och när jag insåg att jag inte kunde svara på femte frågan började rummet snurra och jag fick hålla i mig för att inte trilla av stolen. Fan, tänkte jag. Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått, sakta med allt glesare intervall och lindrigare attacker. Nu är det nästan bara när jag lägger mig ner och reser mig upp som det snurrar riktigt mycket. Jag finner det tämligen underhållande. Som att få åka på små åkturer med jämna mellanrum.

Men jag blir ändå lite förbannad. Först pajar rösten och nu balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Ljudande, avklippt och snart smart

Fyra dagars totalt rösthaveri (+ långvarig hosta) föranledde en 6-dagars kortisonkur. Efter bara ett dygns behandling kunde jag ljuda som en ung man i målbrottet och nu är bara lite heshet kvar. Även hostan är nästintill borta. Underbart!

Häromdagen hade jag ett efterlängtad tid hos min frisör. Det var sannerligen sista gången jag gav henne fria händer..! Jag sa/viskade visserligen att hon kunde ta av en bit, men jag tänkte mer kring 5-cm, inte 15. Dock hade jag ingen röst, så i stället för att protestera bestämde jag mig för att vänja mig vid halvkort hår. Väntar fortfarande på att det ska ske.

I övrigt händer inte mycket. Det är instuderingsperiod nu, inför en orimligt stor och omfattande tentamen. Jag har isolerat mig och begravt mig i böckerna, och funderar ofta på hur jag ska kunna få alla fakta att lägga sig tillrätta på ett lättåtkomligt ställe i hjärnan. Det är lättare sagt än gjort. Jag fascineras av hur fort jag kan glömma något jag nyss pluggat in, och hur jag kan vakna mitt i natten med något konstigt ord på repeat i hjärnan (som jag måste slå upp för att kunna somna om). För att optimera hjärnkapaciteten har jag ätit lax nästan varje dag senaste veckan, och jag litar på att det ska göra susen. Snart.
Snart smart.

Tysta tider

Som om livet inte var tillräckligt jobbigt har jag drabbats av "laryngit med afoni". En jäkla virusförkylning har satt sig så illa på stämbanden att jag helt tappat rösten.

Att inte kunna prata är mer frustrerande än jag kunnat tro. Jag kan inte skvallra med vänner, inte prata i telefon, inte fråga efter något i affären, inte nynna med till radion... t.o.m skrattet är ljudlöst! Dessutom verkar vissa tro att man är korkad om man inte kan prata högt och tydligt. Jag frågade efter en presentkartong i affären och fick till svar "Dra KORTET och sen trycker du in KOOODEN". Jag upprepade mig, viskade så högt jag förmådde "preeesent...kartooong". "tryck in KODEN, sen trycker du på KLAR, det är den GRÖÖÖNA knappen". Jag gav upp, fick slå in paketet hemma i stället.

Problemet blev som mest påtagligt när jag jobbade som undersköterska idag. Alla gamlingar som brukar ha svårt att höra vad normala människor säger blev inte glada av mitt viskande. Det blev en riktig utmaning att göra sig förstådd. Försökte ett tag att skriva lappar, men de som hör dåligt ser i regel dåligt också, så det hjälpte föga.

Om inte detta går över snart måste jag nog tvinga någon att skriva ut kortison. En engångsdos med 12 tabletter Betapred sägs trolla bort besvären utan att ge alltför mycket biverkningar. Kanske kan de bota hostan och de tillfälliga astmaproblemen också.

Disputationsfest

Det var högklassig disputationsfest i helgen. Min abitiösa vän har redan, vid 27 års ålder, hunnit ta både läkarexamen och doktorsexamen. Imponerande.

Att ha disputationsfest är lite som att gifta sig. Först får alla se hur man nervöst svarar på frågor, och några timmar senare samlas vänner och släkt till en välplanerad middag med vin, sång och tal. Skillnaden är att alla tal bara handlar om hur fantastisk och underbar denna forskare/vän/sambo/dotter/syster är. Tänk, en hel middag full med tal som bara handlar om hur bra man är. Kanske inte vore så tokigt att forska i några år ändå?

Efter middagen var det fri bar och fullt ös på dansgolvet. Mitt ex var där, utan sin blivande fru. Han höll sig nära mig mest hela kvällen och ville "prata ut".
"Jag tänker ofta på dig... för ofta egentligen." "Du ser jäkligt bra ut!" "Förlåt... för allt..." "Du är ofta naken i mina drömmar." "Visst hade vi det ändå väldigt bra ihop? Jag har bara bra minnen, förutom sista kvällen."

Jag berättade om min resa, vilka datum jag ska vara borta och att det tyvärr innebär att jag kommer att missa hans bröllop. Då undrade han vad jag skulle göra helgen efter jag kommit hem. "Inget planerat" svarade jag och intet ont anande. Då flinade han lyckligt. Det visade sig att de flyttat fram bröllopet en vecka. Såklart. Och nu har jag redan sagt att jag inte har något planerat då.
F**k.

Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.

F och kvinnorna, IRL

Jag har aktiverat mitt konto på SD igen, men får inte till någon bra text och vågar/orkar inte kontakta eller svara någon. För lite tid, för lite lust, för nöjd med singellivet.

En som däremot utnyttjar nätdejtning till max är F. Essensen av hans profiltext är:
"Jag är snygg, vältränad, smart och framgångsrik. Du är naturligt vacker, äventyrlig, har universitetsutbildning och en fantastisk kropp."

Trots kraven får han 3-4 dejter i veckan, och sist jag pratade med honom behövde han hjälp att sålla bland de fem som fått godkänt på första tre dejterna. Han har alltså dejtat FEM tjejer samtidigt. En låg dock lite risigt till efter att hon släppt till på tredje dejten. Det visade sig att push up-BH:n dolt ett par hängbröst.

"Det kunde varit så bra ju! Fan, jag hatar push-up. Jäkla bedrägeri."
Skönt att han inte är ytlig i alla fall...

Hungrig

Jag har varit konstant vrålhungrig i flera veckor. Magen har arbetat som en svältfödd indier och allt jag stoppat i mig har magiskt försvunnit i tomma intet. Inte ekonomiskt alls. Jag klagade när jag var hemma hos päronen och länsade deras kylskåp häromdagen, och i morse ringde Pappa.
"Är du fortfarande lika hungrig hela tiden?"
"Mmm"
"Vi har funderat... och ... det skulle kanske kunna bero på att du är gravid?"
Jag hörde hoppet i rösten. Såg för mig hur de diskuterat och nått den fantastiska lösningen. Som inte stämmer. Såvida det inte är Jesus 2 som är på väg.
"Nej, jag är inte gravid."
"Ok" Tydlig besvikelse i rösten.
"Hyperthyreos var det ingen av er läkare som tänkte på?"
"Nej, graviditet är vanligare."
"Ja, ...men det är nog bara min magsäck som motionerar."
"Så kan det vara. Hej då."
"Ciao."

Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!

Hissen

Jag tittar för mycket på TV. Ingen tvekan om den saken. Framförallt följer jag alla läkarserier slaviskt, med förevändningen att jag kanske lär mig något. Det är dock en sak som stör mig allt mer. En viktig detalj som manusförfattarna helt verkar ha fått om bakfoten, nämligen hissen. I alla serier träffas läkarna i hissen. De pratar, bråkar, hånglar och räddar liv. I hissen.

I verkligheten, i alla fall verkligheten i Sverige, är läget ett annat. Läkare tar inte hissen.

Säkerligen finns det undantag, men alla handledare jag gått med hittills tar trapporna. "Våning 5? Perfekt, då får man motion! Det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att röra på sig. Annars kan man bli sjuk. Hiss? Den är till för rörelsehindrade! Kom igen nu. Sist upp får fylla i läkemedelslistorna".

Jag hoppas på färre hisscener framöver. Framförallt Greys Anatomy får skärpa sig. Läkare i en hiss... det känns så, så otroligt... overkligt.

Resa!

Jag har bokat en resa långt bort! Det är så underbart att ha något att se fram emot. Tre veckors äventyr i solen. Åhhh!

Ett stort plus med resan är att jag missar bröllopet. Mitt ex bröllop. Jag har funderat på det där, och jag kan inte föreställa mig att jag kommer uppskatta spektaklet när mitt livs kärlek lovar en liten blåögd slinka evig kärlek och troet.

Förresten har han redan varit otrogen mot henne. Det vet jag.

Igår var han på krogen och kom tydligen att tänka på mig. Jag fick sms efter sms. Han önskar att vi kunde träffas, ensamma. Han vill veta vad jag har på mig. Berättar att han tänker på mig. Att han har vackra, barnförbjudna bilder på mig i huvudet.

Idiot. Och ändå kan jag inte förmå mig att be honom lämna mig ifred. Vilket gör mig till en ännu större idiot.

Att resa bort måste vara det bästa jag kan göra.

Cancer vs svärmor

Hon har tappat allt hår tack vare cellgifterna. Kortisonbehandlingen har fått hennes kropp att svullna upp. Hon ser ut att vara 40, men enligt journalen är hon bara 27. Den utspända buken beror inte på någon graviditet, utan på cancer. Varje vecka går hon till mottagningen och tömmer ut nära tio liter ascitesvätska. En hel hink blir full.

Hon är döende. Behandlingen har avslutats och man har gett upp hoppet. Jag frågar försiktigt hur hon mår, och tårar börjar trilla ned för hennes kortisonrunda kinder. "Jag måste ha svärmor boende hos mig, för jag har blivit så svag. När jag ramlar orkar jag inte resa på mig själv. Så därför måste svärmor bo hos oss. Hela tiden. Fattar du vad jobbigt?!"

Läkarfest=läkarsprit

Den manliga narkossköterskan var full redan när festen började, och nu kör han moves à la breakdance framför det hånlgande paret i soffan. Polisen har varit där och framfört sitt meddelande om att grannarna klagat, och den kände plastikkirurgen har på något mirakulöst sätt övertygat dem om att festen är lugn. Någon spyr inne på toan, antagligen den anorektiska bruden som är tillsamman med den dryga stafettläkaren. Läkarspriten flödar.

Jag flyr från den uppvaktande norrmanen till den nyanlända kirurgen. Han är trevlig. Dricker shots för att komma ikapp. Berättar att han nyss flyttat till stan för att göra karriär. Familjen, fru och två små döttrar, anländer i morgon. För varje glas han dricker byts saklighet ut mot sliskighet. Hans hand hamnar på min överarm, så väl placerad att tummen råkar snudda sidan av mitt vänstra bröst. "Är du fotomodell" undrar han med ett snett leende och tittar mig förväntansfullt i ögonen.

Någon timme senare ser jag honom på dansgolvet med en söt, men väldigt onykter, liten sköterska tätt intill sig. När hon går börjar han tafsa på bruden som somnat i soffan. Folk runt omkring suckar och himlar med ögonen. Han har verkligen gjort ett intryck på sina nya kollegor. Min gissning är att han kommer få besök av hela släkten ågren i morgon. Bakfylleångest i sin storhet.

Breakdancesköterskan har vid det här laget blivit nobbad av alla tjejer på festen. Iklädd en blond peruk med tillhörande helskägg ställer han sig mitt på golvet och skriker "FITTA, FITTA, ERA JÄVLA TRÅKFITTOR". Någon leder honom varsamt ut genom dörren och han somnar i trappuppgången.

Jag går hem medan jag ännu kan stå på benen. Väldigt nöjd. Länge sen jag var på en sådan fest. En riktigt urballad fest.

Singel, förkyld, pank och lycklig

Ensam hemma en lördagkväll. Singel, förkyld och pank.

Jag är inte bra på förhållanden. Jag tröttnar, blir frustrerad, hittar fel, slutar raka benen... Det känns som ett dåligt betalt halvtidsjobb, och vad är poängen med det? Heltidsstudier och två extrajobb räcker. Kanske blir allt annorlunda om jag träffar rätt kille/man/gubbe. Tyvärr har jag låga förhoppningar om det numera.

Jag är desto bättre på förkylning! En till två dagars halsont, sen en relativt lång men mild snorperiod. Piece of cake. Eventuell nästäppa tar nässprayen hand om, och de få tillfällen jag drabbas av hosta gläds jag åt möjligheten att få ta Cocillana. Det är fina grejer det. Dricks med fördel ur konjakskupa.
Idag är jag på dag två, halsont och begynnande ökning av snorproduktion. Fishermans friend är min vän som effektivt tar bort känseln, och därmed det onda, i svalget. Efter att ha proppat i mig två påsar blev jag dock på ett lite otrevligt sätt påmind om de starka tabletternas gastrointestinala biverkan... Tur jag är ensam.

Pank har jag blivit då börsen och räntor går åt fel håll. Lånen blir dyrare och min pyttiga förmögenhet blir allt mer mikroskopisk. Det verkar som om vårshoppingen får vänta… till nästa vår. Som tur är spelar katastrofen i garderoben egentligen mindre roll, jag går ändå runt i vit pyamas hela dagarna på sjukhuset.

Om man bortser från att min tro på att hitta den stora kärleken har krymt till nästintill obefintlig, så är jag ändå rätt nöjd med livet just nu. Det är ovant. Och lite konstigt. Hur kan man vara nöjd när det finns så mycket att klaga på? Svår filosofisk fråga. En ny form av teodicéproblem… Måste lägga pannan i djupa veck ett tag. Singel, förkyld, pank och lycklig. I nyktert tillstånd. Kanske bäst att ta till den mest använda behandlingsmetoden, avvakta och se om det går över. Det gör det säkert.

Löneskillnad

Hon ville göra AT på det stora sjukhuset, men de krävde att hon först arbetade där som underläkare i ett par år. Hon fick ett vikariat på akutmedicin och en lön på 18 000 kr/månad.

Han gjorde AT i Norrland och så fort han var klar flyttade han tillbaka och sökte jobb som stafettläkare. Han blev omgående anställd på en vårdcentral med en månadslön på 65 000 kr.

Det verkar löna sig att vara leg.läk.
Och att stafetta.
Och att göra AT en bit bort.

Bröllopsinbjudan

Mitt ex, killen som tog mig med storm, som jag trodde var min själsfrände, som jag dyrkade över allt annat.

Han som väckte min sovande kropp.

Han som fick mig att glömma svek och otrohet, om och om igen.

Han som dumpade mig för tjejen han träffade på en fest jag tog med honom till...

Han har bjudit mig på sitt bröllop.

"Det blir ett litet bröllop, bara de närmaste, och det är väldigt viktigt för mig att du kommer."

Varför?!

Frontallobsdemens

"TA AV MIG SKORNA! IDIOT!" skrek hon, och jag böjde mig ner och började lirka av skorna från de svullna fötterna.
"ARBETARE, ARBETARE, ARBETARE" Jag tittade upp och möttes av en galen blick och en spottloska. Några djupa andetag senare reste jag mig upp och började hjälpa damen att lägga sig ner i sängen.
"AAAJ" skrek hon när jag nuddade hennes arm. "Hur understår du dig att röra vid min kropp med dina smutsiga, äckliga arbetarhänder!?"
Jag suckade, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka tala förstånd med henne. I stället påminde jag mig åter om att hon var sjuk, att hon inte kunde rå för det.

Hennes långa fingrar slöt sig om glaset med vatten på nattygsbordet och strax därefter kom det flygande mot mig. Jag fick tag i hennes kastarm, men straffades omgående då hennes gula naglar grävde sig in i min underarm och rev. Tre långa röda ränder blev genast synliga.
"Så där gör du inte!" röt jag, för nu var det inte mycket kvar av mitt tålamod.
"DU SÄGER INTE DU TILL MIG! NI HETER DET, NI, om du nu kan fatta det med din lilla, lilla, dumma arbetarhjärna."
Jag kände att det var hög tid att lämna rummet och på väg ut hörde jag henne skrika.
"HIT MED KÄPPEN! GE MIG MIN KÄPP SÅ JAG KAN SLÅ DIG. DU BEHÖVER STRYK FÖR DU ÄR SÅ VÄRDELÖS. HÖR DU DET?!"

När dörren stängdes bakom mig tänkte jag;
1. Undrar hur hon var som ung och frisk.
2. Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient.
3. Snart, snart är det slut på passen som undersköterska.

Still got it!

I lördags var B och jag på pub. B har inte nuppat på över ett år och börjar bli mer än desperat. Därför vågade hon för en gångs skull flirta lite när hon fick syn på sin drömprins i baren. Han kom fram till oss och visade sig vara en fåordig norrlänning, men hon babblade på och höll honom kvar. Det föll sig naturligt att jag och hans lite mindre bildsköne vän började prata och vi hade en trevlig konversation medan flirtandet pågick bredvid oss. Efter en liten stund tyckte norrläningen att det var dags att mingla vidare, och kvar stod B med ett uttryck av både förvåning, förälskelse och panik.

"Jag måste få träffa honom igen!" sa hon med darr på rösten och jag uppmanade henne att skriva ner sitt telefonnummer på en lapp. När hon gjort det var norrlänningen försvunnen, men hans kompis stod i närheten så hon gick fram till honom, lämnade lappen och bad honom ge den till sin vän.

Sedan dess har hon väntat och blivit allt mer besviken, tills igår då hon äntligen fick ett sms från ett okänt nummer. Det löd;
"Hej, det här är M, vän till norrlänningen som du pratade med i lördags. Jag skulle gärna vilja ha numret till din trevliga kompis om det går bra?"

Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.