Lunchproblem

Första dagen på nya avdelningen. Vid 12.10 kurrar det hörbart i magen och jag går på lunch. Ingen av läkarna är i personalrummet så jag slår mig ner bland sköterskorna och försöker blanda mig i diskussionen om väder, semester, matlagning och resor. Halv ett kommer en av överläkarna in, tittar förvånat på mig och undrar varför jag sitter där.
"Vi läkare äter i konferensrummet!"

Jag ursäktar mig, plockar ihop mina saker och beger mig dit. Där inne sitter alla vitrockar och diskuterar livligt med gaffel i handen och blicken på labbsvar som lyser upp projektorduken. Läkarlunch = patientdiskussioner alltså. Utan betalning. De upplyser mig om att det är enda tillfället de har att prata om svåra patientfall och att deltagandet är helt frivilligt.

Frivilligt... Tror inte det skulle ses med blida ögon om någon vägrade närvara vid dessa diskussioner. Dessutom skulle man hamna utanför om man är den enda som inte känner till det som tas upp. Lite konstigt ändå, att så många läkare är beredda att offra sin fritid och dessutom arbeta gratis. Och hur väl lär de känna varandra när det bara pratas jobb, jobb, jobb? Själv har jag i alla fall lite svårt att komma in i gemenskapen. Jag har inga patientfall (sitter med ett forskningsprojekt) och med min blygsamma erfarenhet kan jag inte bidra med några intelligenta kommentarer alls. Fikaraster är det ingen som tar, (däremot många koppar kaffe framför datorn) så det är på lunchen jag har min chans att socialiera.

I morgon ska jag komma på något smart att säga. Annars kommer jag glömma bort hur man gör när man pratar. Och de kommer glömma bort att jag existerar. Kanske be någon skicka tillbringaren med vatten? Eller erbjuda mig att hämta kaffe? Vilket patetiskt problem...