Bröllopet

Det regnade. Jag nickade när någon sa att det var synd, men innombords log jag. Fan, man borde verkligen inte gå på ett bröllop om man känner sig skadeglad vid dåligt väder.

Precis när utomhuscermonin skulle börja slutade det tyvärr regna och solen lös under hela akten. Hon hade en jättefin klänning, men fortfarande fruktansvärt dålig hållning och var mager som en skata. Han såg annorlunda ut i glansig kostym och tårar i ögonen. Jag mådde lite illa.

Under middagen var jag placerad så långt bort från brudparet man kunde komma, med ryggen mot allt och alla. Ingen överraskning där. Som tur var satt min kompis som flyttat utomlands, och som är orsaken till att jag trots allt tackade ja tillslut, mitt emot mig. Vi hade det riktigt trevligt, men hela tillställningen kändes ändå falsk. Som ett skådespel. Efter hans föräldrars tal om sin fantastiska son hade jag god lust att klinga i glaset och berätta för alla hur det egentligen ligger till. Tänk om jag hade berättat om oss! Om hans flirtiga och ibland vulgära sms som kommer vissa lördagkvällar. Om att han berättat inför andra att han inte haft bra sex sen det tog slut med mig. Om att han varit otrogen, mer än en gång. Men jag sa inget, satt bara tyst och snäll och försökte se snygg ut.

Jag tror banne mig jag var snygg också. Det erkände han i förbifarten när han gick förbi, men glimten han brukar ha ögonvrån var helt borta. Jag hade solat solarium för första gången på tre år för att få tillbaka lite av solbrännan. Den turkosa klänningen framhävde formerna på ett oskyldigt sätt och frisören hade fått 3 000 kr för sitt jobb. (Jo, tre tusen!!!) När jag satt där, tuggandes på segt kött, medan folk klingade i glasen så brudparet skulle kyssas funderade jag på varför jag ansträngt mig så mycket. Som om han skulle bry sig om det? Som om det skulle få honom att ångra sig?

När jag såg dem tillsammans, till synes lyckliga och förälskade, så kände jag ändå ingenting förutom lätt uppgivenhet. Jag hade trott att det skulle göra ont. Att jag kanske skulle må riktigt dåligt. Men det kändes mer som ett bra avslut på hela historien. Äntligen insåg jag att det var över, och att jag faktiskt inte vill ha honom längre.

Jag funderar till och med på att bryta kontakten.
För vad ska jag med honom till?