Kärlek?

Äntligen lite ledighet! Jag har träffat MK (Midsommarkillen) nästan varje dag (och natt). Vi har åkt MC, solat ensamma på en brygga vid en sjö, badat, grillat, gått på restaurang, druckit öl i solen med vänner, kollat på skräckflim, monterat upp rullgardiner... Mina känslor blir starkare och starkare, men tyvärr vet jag inte riktigt hur besvarade de är. Dessutom har han ett stort skelett i garderoben som gör att varken han eller jag riktigt vågar tro på det vi har.

Skelettet består av ett ex. Så klart. De var vänner i några år innan han insåg att han älskade henne. Känslorna var besvarade, men kruxet var att hon hade pojkvän. Hon lovade att göra slut med sin kille snart... men just då gick det inte av någon anledning. Tiden gick och MK och hon fortsatte träffas i smyg. Hela tiden sa hon att hon var olycklig i sitt förhållande och lovade att göra slut, snart. MK ställde ultimatum, men när hon ändå fortsatte vara tillsammans med sin stackars kille kunde han inte hålla sig borta. Känslorna var starka. Efter tio år (10!!!) av smusslande blev hon gravid, och det var inte MKs. MK tyckte att det var droppen, nu kunde de inte fortsätta ses. Hon grät och sa att hon skulle göra abort och satsa på förhållandet med MK. Hon bedyrade sin kärlek och än en gång trodde han henne. Efter några månader började magen synas, och det visade sig att hon tänkte behålla barnet. De storbråkade, och sedan dess har de inte hörts av. Detta var i december.

Jag måste få ett avslut. Jag kommer aldrig komma helt över henne annars, sa han till mig häromnatten. Vad tror du om att packa ner alla fysiska minnen jag har av henne, och en skiva med alla bilder, och skicka iväg lådan. Tror du det skulle fungera?

Jag vet inte vad jag ska ge för råd. Jag är bara livrädd att hon ska dyka upp vid hans dörr en dag och att han ska släppa in henne i sitt liv igen. Men det är väl ändå en risk jag måste ta. För vem har sagt att livet är enkelt. Eller kärleken för den delen?

Laddat

Akutläkaren synade mig uppifrån och ner, och frågade sedan syrligt vilka prover jag tyckte man skulle ta på killen som fått ström genom kroppen. Jag hade ingen jäkla aning.
"Eh... Elstatus?"* sa jag med ett leende.
Han flinade först, sen började han skratta.
"Jäkligt bra tänkt. Vill du ha elfores och elkonvertering också?"*

Ibland har man tur, elektrolyter var rätt! Tydligen ska man ta hjärtmarkörer också. Så nu vet jag (och ni) det.

*Elstatus = elektrolyter = natrium, kalium, kreatinin. Elfores= analysmetod för att bestämma olika proteinfraktioner i serum. Elkonvertering = elektrisk stöt för att återställa hjärtrytmen.

Vasovagal syncopé

Han svimmade under stelkrampsvaccinationen i mellanstadiet. Sedan dess har han undvikit sprutor, nålar och allt vad sjukvård heter. Nu, nyligen fyllda 35, var det hög tid för ett blodprov.

Sköterskan bad honom sätta sig ner och spände gummibandet om armen på honom.
”Nej, vad gör du? Det här går inte. Jag måste ju ligga ner!” sa han förskräckt. Hon log roat och tog med honom in i ett annat rum där han la sig på en pappersklädd brits. Blicken fäste han på den kala väggen intill medan sköterskan torkade armvecket med en fuktig tuss. Han hann tänka att det nog skulle gå bra det här.

När han vaknade stod fyra oroliga sköterskor runt honom, två av dem höll upp hans ben och en klappade honom hårt på kinden.
”Fick ni någe blod?” undrade han med panik i rösten.
”Jadå, jag har tagit några rör, men hur mår du? Vad hände?” svarade sköterskan.
Då reste han sig upp på darriga ben och stapplade skyndsamt därifrån.
”Hälsa läkaren att hon kan ringa mig om svaren, för jag kommer fan inte tillbaka!” ropade han över axeln när han försvann ut till friheten.

”Jag skulle inte göra det du gör för en miljard” sa han till mig häromdagen. Och jag som alltid hävdat att alla kan vänja sig vid obehagliga saker var för en gångs skull tvungen att nicka förstående. Om man svimmar liggandes bara av vetskapen att någon ska sticka en med en liten nål, då är det nog bättre att satsa på en annan karriär än läkare.

Onödig urflippning

"Hej gorgeous! Längtar hem.
Vad sägs om en mysig hemmakväll i helgen?"
Ska det behöva ta 20 timmar att plita ihop det? Och inte tillstymmelse till ursäkt för att ha orsakat multipla ventrikelulcus och paranoida symtom.

Jag kan inte vara riktigt frisk som flippade ur så fort. Till mitt försvar kan man säga att han alltid svarat på sms inom 5 min tidigare. Dessutom har jag sjukt tråkigt på jobbet och ytterst liten kontakt med omvärlden i veckorna. Psyket är inte riktigt i form. Ostabilt som dr Alban skulle säga.

Dumpad?

Jag tror jag blivit dumpad. För fem dagar sen sms:ade han från grabbresan att han önskade att jag var där och att han saknade mig. Sen dess har det varit skrämmande tyst. Igår kväll skickade jag iväg ett hurtigt mess och frågade hur han hade det. Sen dess har min mobil varit tystare än någonsin och fjärliarna i magen har förvandlats till en tung klump.

Jag kan inte äta, inte jobba, inte sova. Bara grubbla och deppa. Har kommit fram till några möjliga förklaringar till hans diss.

1. Han har träffat någon annan. En roligare, snyggare tjej som han fallit pladask för.
2. Han har fått reda på att jag dejtat (och haft sex med) en av hans vänner, som dessutom är med på resan, och tycker inte att det känns ok. (Fan, jag borde sagt något, men det var ju för tusan 7 år sen och jag var aldrig kär!)
3. Hans mobil har gått sönder eller blivit stulen.

Min erfarenhet av dissningar säger att orsaken med 70% sannolikhet är alternativ nr 1. 27% risk att det är nr 2, och 3 % chans (hoppas, hoppas) att det är mobilen som är boven.

Nu till strategi. Det bästa vore att bara skita i allt och gå vidare i livet som om ingenting hänt, men jag känner att det blir svårt. Jag måste nog höra av mig när han kommit hem och fråga om vi ska ses i helgen som planerat, eller om jag blivit dumpad av någon anledning. Antagligen kommer jag inte få något svar på det heller, och då är det bästa att söka upp F och sexa med honom. Det finns inget bättre plåster på såren än lite sex med F. Så får det bli. Jag kommer överleva det här med, fast fan vad meningslöst allt känns just nu.

Etyliker som kostar

Hon låg och skakade på britsen, blekfet och smutsig.
”Hjälp mig, jag mår så dåligt” viskade hon vädjande.
”På vilket sätt mår du dåligt?” frågade jag oroligt och gick närmare.
”Jag vet inte… jag är så trött… har inte ont, men jag orkar inte någonting.”
Jag lutade mig fram och kände en tydlig spritdoft.
”När drack du senast?”
”Det var flera dagar sen, jag har bara sovit den här veckan. Inte druckit, inte ätit. Jag är sjuuuuk.”
”Hur mycket drack du förra veckan?”
”En flaska whisky.”
”En liten?”
”Nej, en stor, en hela.”
”Om dagen?!”
”Ja, en stor flaska whisky om dagen. Och ibland några öl också.”
”I hur många dagar?”
”Många, sen jag senast kom hem från beroendeenheten.”
Jag bläddrade i journalen.
”Det var tre veckor sen… så du har druckit en flaska whisky om dagen i 2,5 veckor men inget senaste dagarna?”
”Ja, precis. Jag är så sjuk nu.”
”Du tror inte det är abstinens du känner av nu då?”
”Neej, jag tror inte det. Det känns som jag är sjuk.”

Jag gick ut och bad sköterskan ta ett utandningsprov på henne. Hon blåste 2,5 promille. Jag beklagade mig för mellanjouren som resolut gick in till patienten.
”Hej, jag heter Anders och är läkare här. Vad är det för fel på dig?”
”Jag är packad. Jättefull!”
”Du måste sluta dricka.”
”Ja, jag vet. Jag ska sluta.”
”Ok, då skickar vi dig till tillnyktringen.”
”Ja, det blir bra. Tack så mycket.”

Så olika svar man kan få. Och så resurskrävande vissa patienter är. När jag bläddrade i journalen undrade jag hur mycket hon hade kostat samhället egentligen. Hur mycket hon kommer att kosta. Under de senaste 10 åren hade hon varit inlagd på tillnyktringen och beroendeenheten ett stort antal gånger. Dessutom började hennes lever ta stryk så hon gick på kontroller hos en gastroenterolog. Flera gånger hade hon legat inne efter att ha ramlat och slagit sig.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur hon, en alkoliserad sjukpensionär, har råd att dricka en flaska whisky om dagen?

Hon håller på att långsamt och kostsamt ta livet av sig. Sorgligt, och svårt att förhindra. Min empati för henne är dock nära noll. Det är samma sak med storrökare som får KOL (och ändå vägrar sluta röka), eller ohyggligt feta människor som får diabetes eller ont i knäna. De får skylla sig själva. Faktiskt. Dessutom blir jag irriterad på att de tar så stora resurser från en redan pressad sjukvård.

Sån är jag. En inte helt politiskt korrekt blivande läkare. Borde jag skämmas?

Midsommarkillen

Han kommer gående mot mig med långa kliv. Det blonda håret på ända, glitter i ögonen, brett leende och felknäppt jacka. Kramen varm och efterlängtad.

Vår andra dejt och redan ett pirr som jag inte känt på väldigt länge. Ett fladder i magen och strålar av värme genom kroppen. Behov av att vara nära, känna, ta på. Finns du verkligen? Är det sant det jag börjar känna?

Samtalet flyter lätt. Avslappnad stämning, många skratt och inga pinsamma tystander. Han lyssnar verkligen. Intresserat. Ställer följdfrågor och kommer ihåg vad jag sagt.

Jag blir kvar. Sover över. Bara sover, nära. Av någon anledning vill jag vänta med det andra. Vara säker först. Han håller om mig hela natten. Varmt och fuktigt. Jag sover djupt.

Innan han vaknat går jag upp för att dricka lite vatten. Spegelbilden i hallen får mig att haja till. Jag känner mig ovanligt tillfreds och vacker, men i spegeln ser jag någon med gårdagens smink utsmetat runt röda ögon. Håret platt och tovigt. En finne i pannan. Genast är alla tvivel där. Kan han verkligen vilja ha det här? Har han sett mig? Borde jag smita hem innan jag gör bort mig?

När jag kommer tillbaka till sängen ler han stort. Hans varma hand smeker min kind och glider bak mot nacken. Föser mig varsamt närmare. Kyssen är djup och innerlig. "God morgon" säger han sen med sömndrucken röst. Och jag håller med. Det är en väldigt god morgon.

Koll på kroppen

"Det känns liksom som en fläkt surrar i kroppen" säger den överviktige mannen på akutmottagningen och fortsätter. "Jag har en holistisk syn på det här förstår du, allt hänger ihop, och nu tror jag att det har blivit lite felkopplingar som gör att allt ovanför midjan fungerar lite sämre än vanligt." Jag hummar till svar, rynkar pannan och ber honom precisera sina symtom lite.

"Ja, till exempel tog de nyss tempen i armhålan på mig, och den var 36,4! Jag som alltid har 36,7. Så då är det ju inte konstigt att det sticker lite i armarna för syret tar sig ju inte ut dit hela vägen, om kroppen är för kall menar jag."

Jag försöker översätta hans ord i mer verkliga termer och sammanfattar "så det snurrar i huvudet och sticker i armarna?"
"Njae, det mer brummar i hela kroppen av den där fläkten."
"Ok... något annat?"
"joo, jag blir lite trött om jag går en kilometer, frugan klagar på mig, men jag får inte ont eller blir andfådd... jag har bara liksom ingen lust att gå längre. Det måste ha med de här felkopplingarna att göra."

Jag blundar och räknar till tio. Hoppas att jag ska vakna, men tyvärr sitter han kvar framför mig. Då övergår jag till social anamnes och frågar vad han jobbar med.

"Jo, jag är lärare, högstadielärare. Men det hade du kanske redan förstått. Jag har ju ganska bra koll på det här med kroppen om man säger så".