Han svimmade under stelkrampsvaccinationen i mellanstadiet. Sedan dess har han undvikit sprutor, nålar och allt vad sjukvård heter. Nu, nyligen fyllda 35, var det hög tid för ett blodprov.
Sköterskan bad honom sätta sig ner och spände gummibandet om armen på honom.
”Nej, vad gör du? Det här går inte. Jag måste ju ligga ner!” sa han förskräckt. Hon log roat och tog med honom in i ett annat rum där han la sig på en pappersklädd brits. Blicken fäste han på den kala väggen intill medan sköterskan torkade armvecket med en fuktig tuss. Han hann tänka att det nog skulle gå bra det här.
När han vaknade stod fyra oroliga sköterskor runt honom, två av dem höll upp hans ben och en klappade honom hårt på kinden.
”Fick ni någe blod?” undrade han med panik i rösten.
”Jadå, jag har tagit några rör, men hur mår du? Vad hände?” svarade sköterskan.
Då reste han sig upp på darriga ben och stapplade skyndsamt därifrån.
”Hälsa läkaren att hon kan ringa mig om svaren, för jag kommer fan inte tillbaka!” ropade han över axeln när han försvann ut till friheten.
”Jag skulle inte göra det du gör för en miljard” sa han till mig häromdagen. Och jag som alltid hävdat att alla kan vänja sig vid obehagliga saker var för en gångs skull tvungen att nicka förstående. Om man svimmar liggandes bara av vetskapen att någon ska sticka en med en liten nål, då är det nog bättre att satsa på en annan karriär än läkare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar