Hon låg och skakade på britsen, blekfet och smutsig.
”Hjälp mig, jag mår så dåligt” viskade hon vädjande.
”På vilket sätt mår du dåligt?” frågade jag oroligt och gick närmare.
”Jag vet inte… jag är så trött… har inte ont, men jag orkar inte någonting.”
Jag lutade mig fram och kände en tydlig spritdoft.
”När drack du senast?”
”Det var flera dagar sen, jag har bara sovit den här veckan. Inte druckit, inte ätit. Jag är sjuuuuk.”
”Hur mycket drack du förra veckan?”
”En flaska whisky.”
”En liten?”
”Nej, en stor, en hela.”
”Om dagen?!”
”Ja, en stor flaska whisky om dagen. Och ibland några öl också.”
”I hur många dagar?”
”Många, sen jag senast kom hem från beroendeenheten.”
Jag bläddrade i journalen.
”Det var tre veckor sen… så du har druckit en flaska whisky om dagen i 2,5 veckor men inget senaste dagarna?”
”Ja, precis. Jag är så sjuk nu.”
”Du tror inte det är abstinens du känner av nu då?”
”Neej, jag tror inte det. Det känns som jag är sjuk.”
Jag gick ut och bad sköterskan ta ett utandningsprov på henne. Hon blåste 2,5 promille. Jag beklagade mig för mellanjouren som resolut gick in till patienten.
”Hej, jag heter Anders och är läkare här. Vad är det för fel på dig?”
”Jag är packad. Jättefull!”
”Du måste sluta dricka.”
”Ja, jag vet. Jag ska sluta.”
”Ok, då skickar vi dig till tillnyktringen.”
”Ja, det blir bra. Tack så mycket.”
Så olika svar man kan få. Och så resurskrävande vissa patienter är. När jag bläddrade i journalen undrade jag hur mycket hon hade kostat samhället egentligen. Hur mycket hon kommer att kosta. Under de senaste 10 åren hade hon varit inlagd på tillnyktringen och beroendeenheten ett stort antal gånger. Dessutom började hennes lever ta stryk så hon gick på kontroller hos en gastroenterolog. Flera gånger hade hon legat inne efter att ha ramlat och slagit sig.
Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur hon, en alkoliserad sjukpensionär, har råd att dricka en flaska whisky om dagen?
Hon håller på att långsamt och kostsamt ta livet av sig. Sorgligt, och svårt att förhindra. Min empati för henne är dock nära noll. Det är samma sak med storrökare som får KOL (och ändå vägrar sluta röka), eller ohyggligt feta människor som får diabetes eller ont i knäna. De får skylla sig själva. Faktiskt. Dessutom blir jag irriterad på att de tar så stora resurser från en redan pressad sjukvård.
Sån är jag. En inte helt politiskt korrekt blivande läkare. Borde jag skämmas?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag håller med!
Jag håller också med
Du har så sjukt rätt!
Haha, nä. Du borde skämmas. =) Det går alltid att vrida och vända några varv till och se människor ur ett nytt perspektiv.
Som blivande läkare har du faktiskt tystnadsplikt, inte bara om vem patienten är utan även om vad patienten är inne för.
Så länge jag inte avslöjar patientens identitet, eller saker som kan röja identiteten, så bryter jag inte tysnadsplikten. Jag ändrar alltid vissa fakta om patienter jag tar upp här, tex kön, ålder, sociala fakta, andra åkommor... etc. Ofta är det flera patienter som jag träffat, som i berättelsen bakas ihop till en. Dessuom avslöjar jag inte vilket/vilka sjukhus jag är på. Så, oroa dig inte. Jag tar tystnadsplikten på allvar.
jag tycker du har en hemsk människsyn!!!! om jag får dig till dr. skulle jag bli rädd!!! själv är jag ung och frisk, jag röker inte, är inte fett eller tjock utan lite under normalvikten för mig. super inte då jag har familj. Men livet kan ändras det kan hända saker som gör att man börjar supa eller äta så mycket att man blir riktigr fett!! själv känner jag en person som var ursnygg när hon var ung och vart våldtagen två gånger, hennes försvar vart att äta sig så fett att ingen man skulle bli attraherad av henne igen. Jag tycker personligen att du kan kliva av dina höga hästar och få en förståelse för att människor kan hamna i olika livsöden som gör att de inte fungerar rationellt. om du inte förstår detta så tror jag nog inte att du är lämplig som läkare.
Fy fan vilken människosyn. Vad tycker du vi ska göra ? avliva de alkoholskadade och de som är sjuka för övrigt och ligger samhället till last ? Jag trodde att man som läkare ville hjälpa människor och inte skilja på kreti och pleti, alla människor har lika värde oavsett vilka problem man har hamnat i under livets gång.
Åter igen, fy fan, hoppas jag aldrig någonsin träffar en läkare med din människosyn. Fruktansvärt.
Ja jisses... Vad hemsk människosyn du har. Jag är Nykter dricker alltså inte & jag röker inte heller! Men jag kostar tyvärr mängder i sjukvården. :(
(Lika bra att du tar fram en bössa & ger mig ett nackskott.)
Jag är sjuk sen jag föddes... har fått operera bort en halv lunga, haft hjärtat på fel sida,
varit öron barn sen födseln är det fortfarande vid 40års ålder, haft röta på skallbenet i tonåren, opererad (för ta mig sjutton överallt.)
Ser ut som en ärrad krigsveteran på kroppen. Har Grav överrörlighet, Diskbråck,Artros, Onormala åldersförändringar i skelettet m,m,... som jag fick när jag var pinnsmal, Som min läkare säger Tyvärr så har du fått dåliga gener helt enkelt, När jag föddes var jag liten som en spinkig lyktstolpe & detta var jag till och med tonåren.
Då jag var inneliggande på sjukhus titt som tätt.
Och efter div olyckor & fall så har jag skadat knän & armbågar & nacke, har även varit med om bilolyckor då jag hade oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag var inte den som orsakade olyckorna heller utan var tyvärr ett offer där. Allt detta har gjort att jag i dagens läge inte kan röra på mig så mycket som jag skulle vilja. Vilket resulterat i ÖVERVIKT. Ja visst jag kan sluta äta & leva på sallad.. Men det har jag ingen lust med. Så fort jag kan träna så går jag ned men så fort jag börjar träna så får jag även ÖVERJÄVLIG KONSTANT VÄRK. Så vilka val har man.... Jag håller med dom andra att din människosyn är väldigt Tragisk.
Som en läkare jag träffade när jag ville ha en remiss till en smärtklinik svarade mig då med:
Gå ned i vikt så slipper du dina besvär. Hmmm... Jag blev förbannad bad han skriva ut smärtstillande & gav mig den på att gå ned i vikt. Sagt & gjort efter 1-5 år så hade jag gått ned till normalvikt & bad att få denna läkare igen.
Och när han då träffade mig så sa han inte ett ljud om min vikt.. Han hade glömt bort att han hade haft mig som patient.
Han beklagade att att jag hade värk men menade att detta var något som jag fick leva med... MEN DÅ blev jag FÖRBANNAD & sa: DU SA för 1.5år sedan att om jag GICK NED I VIKT SÅ SKULLE JAG BLI SMäRTFRI & slippa mina svåra smärtor... SÅÅÅÅ vart är den... MIN smärtfria vardag. För trots min viktnedgång så hade jag lika mycket värk. :(
Mera ställd läkare fick man leta efter.
han började stamma & sa vad då jag har inte sagt något sådan.
Jag tryckte upp hans utlåtande framför honom som han skrivit i Journalen (som jag bett dom dra ut)& sa vem är detta då???
konstigt nog ser han ut som dig & går som dig & pratar som DIIIG & framförallt skriver under ditt namn. Har du en tvillingbror? Va?? Om inte du skrivit detta så kallas det Bedrägeri.
Läkaren försvann från undersökningsrummet med svansen mellan benen.
Efter 15 minuter kommer en sköterska in & säger att läkaren vill tala med mig.
Sagt & gjort går in på hans rum ställer mig framför han skrivbord. Mera högröd människa får man leta efter.
Han bad om ursäkt & skrev ut en remiss & sa att tyvärr får jag leva med mina smärtor igen.
Så summan av kardemumman SKITSTÖVLAR finns det gott om TYVÄRR.
Har man en så fruktansvärd människosyn som du har bör man absolut INTE arbeta som läkare!!!Skäms,omskola dig snarast möjligt!
Gammalt inlägg detta, hittade det eftersom jag sökte på ordet "etyliker" då detta står i min fars journal. Men jag måste ändå svara.
Det kunde varit min far du beskriver i inlägget. Enormt resurskrävande patient. För snart tjugo år sedan bekostade vi privat behandlingshem till honom, vilket var möjligt eftersom han var höginkomsttagare. En djup depression, skilsmässa och obearbetade barndomstrauman hade fått honom att bedöva sig med alkohol, mer och mer. Behandlingen fungerade - sju år förblev han nykter och hade en karriär och socialt liv. Sedan kom livet i vägen igen och han fick återfall. Firman gick i konkurs, det blev lågkonjuktur och nu fanns det plötsligt inga medel - behandling blev då helt omöjligt att få. Sedan dess har vi kämpat för LVM eftersom han inte klarar av eller ens vill söka hjälp själv. Han bryr sig nämligen inte om han dör. Han har inget hopp om ett annat liv. Kommunens socialtjänst vägrar göra en LVM-utredning trots att han uppfyller alla kriterier. Istället åker han in och ut på sjukhus, avgiftningar, psykakuten, fängelsevistelser för rattfylleri, fyllecell. Då är det landsting och stat som betalar istället för kommunen. Socialtjänsten betalade istället ett vandrarhem där han fick bo med villkoret att han var nykter. Det säger sig självt att om han kunde hålla sig nykter skulle han inte vara ett socialtjänstärende till att börja med. Nu är han hemlös.
120 000 kr betalade vi för behandlingshemmet för snart tjugo år sen. Hade vi kunnat hade vi gjort det igen, men nu får landstinget betala den summan och mer därtill i akut vård, om och om igen. Så ja, en enormt resurskrävande patient är han. Och jobbig och opålitlig. Ljuger gör han, och kissar ner sig och slår sig. Han vill supa och får han inte supa så vill han dö. Och nånstans därunder fanns en gång en intelligent människa, en framgångsrik ingenjör, en charmig musiker med ett hjärta av guld, många vänner och fantastisk humor. Min pappa. Envisa socialhandläggare med snål budget, och ett obefintligt samarbete mellan olika samhällsinstanser gör att han fortsätter vara en missbrukare istället. Det är missbrukaren du möter, men du vet inte vilka de är och vad de varit med om.
Han har själv med råge tjänat in de skattepengar som han nu kostar samhället, men det skulle du inte tro om du såg honom. Men jag håller med dig på så sätt att han skulle kostat mindre pengar långsiktigt om han fått åka på samma behandlingshem direkt efter återfallet. Det kanske skulle varit ett argument som hade bitit om nu någon hade velat lyssna och agera långsiktigt, om det hade funnits en samordning. Att han och hans anhöriga lider borde jag inte behöva påpeka, men du och hans socialhandläggare verkar tro att detta är en situation man väljer att hamna i. Hoppas du fått en mindre svartvit syn sedan du skrev detta.
Skicka en kommentar