På apoteket

Som förberedelse till långresan bad jag min mamma skriva ut allt jag kunde tänkas behöva i medicinväg. Det är ganska mycket man kan tänkas behöva...

På apoteket var stolarna längs väggen upptagna av halvsjuka människor. Jag var trött och varm, och inte alls glad över att behöva vänta 20 min på att få hämta ut mina piller.

När det äntligen var min tur och apotekaren knappade in mitt personnummer stirrade hon först på skärmen och frågade sen med höjda ögonbryn om jag verkligen ville hämta ut allt det där. Såklart ville jag det. Och varför detta skeptiska tonfall? Det var inte mer än sju grejer jag skulle ha. Inget konstigt och inget som hon behövde informera mig om. (De som jobbar på apotek brukar annars tycka om att informera, även om man säger att man känner till medicinen så vill de prata och prata så alla omkring förstår vad man lider av för pinsam åkomma).

Hon suckade, gav mig en trött blick och bjöd på en kalldusch;
"Jag har bara hand om enstaka beställningar. Ska du ha mer än tre läkemedel får du sätta dig och vänta igen, hon i kassa 8 tar hand om dig senare"
"Va? Varför?" undrade jag.
"Sätt dig och vänta så får du hjälp om en stund." sa hon vresigt och tryckte demonstrativt fram nästa könummer.

Jag lommade iväg och ställde mig en bit bort, strategiskt belägen så jag kunde se henne och ge henne onda ögat medan hon försökte betjäna nästa kund (som hade 10 000 frågor och tog mycket längre tid än jag hade gjort).

Hur tänkte den som kom på den här regeln? "Alla storkunder ska få sämst service. De ska få vänta riktigt längre som straff för att de köper mycket och ökar våra vinster! "

Ibland undrar jag om privatisering av apoteket kanske inte är så dum idé ändå.