Han kom in till akuten med ett litet fult sår på vristen. Han hade inte slagit sig, utan det hade plötsligt varit där en dag, och det ville inte läka. I stället växte det.
Blodsocker på 25 mmol/l avslöjade en nydebuterad diabetes. Han blev väldigt förvånad.
Efter en vecka på sjukhus hade såret flera gånger blivit granskat av både ortopedjour, infektionsläkare och plastikkirurger. Olika omläggningar och mediciner rekommenderades, men ändå växte såret med förvånandsvärd hastighet.
När jag lindade av bandaget och försiktigt lyfte på kompresserna kunde jag se rakt in. Jag såg senor, blodkärl och muskler. Jag tror till och med att jag skymtade skelettet. Det var som på anatomin, med skillanden att det här var en levande människa, inget lik. Öppningen var ca 8*12 cm. Nedanför såret hade tårna en sjuklig gul-vit färg.
Alla vet att han kommer bli tvungen att amputera foten och en bit av benet. Så stora diabetessår läker inte. Ändå avvaktar man, hoppas på det bästa. Och ingen berättar för honom hur illa det är.
När jag la om såret tittade han på mig och frågade om det såg bättre ut. Jag skakade på huvudet. Han blev arg. Trodde att det kanske var vi som var inkompetenta. Hur svårt kan det vara att få ett sår att läka? Han ville hem. Nu. Med foten i behåll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar