Kobolamin?

Jag avslutar flingen med indianen. Han är sexig, men det finns inget mer. Jag orkar inte försöka.

Partyt tackar jag nej till. Jag måste vila. Sova ut. Har ingen lust att göra något annat. Trots att jag sovit 9-10 timmar varje dygn de senaste veckorna.

I affären hittar jag inget som lockar. Magen kurrar men illamåendet sköljer över mig varje gång jag tittar på mat. Jag går hem med bara ett paket havregryn i kassen. Igen. Billig i drift är man i alla fall.

Telefonen ringer. Orkar inte svara.

Lagar gröten, tvingar i mig en halv portion. Gråter en skvätt över att jag känner mig så patetisk. Så slut på alla plan.

Försöker blogga, men hjärnan är tom som vanligt. Hittar inga ord och ger snart upp.

Tar bussen hem och äter middag med familjen. Efter ett tag frågar de allvarligt vad som är fel. Har någon varit dum? Varför är jag så tyst? Och blek? Hur mycket har jag gått ner i vikt egentligen? Jag blir irriterad, slänger ur mig en ursäkt och smiter därifrån. Ingen har varit dum, bara jag som blivit allt konstigare.

Nästa morgon vaknar jag med sprängande huvudvärk och en klump i halsen. Sätter mig på sängkanten och resonerar med mig själv. Inser att jag mått så här förut. För flera år sen. Och då visade blodproverna att jag hade lågt Hb pga B12-brist. Jag minns hur läkaren ringde upp mig och med triumf i rösten sa ”Du är vegan va?!” Till hennes besvikelse var och är jag inte det. Jag älskar kött! Kanske äter jag bara för lite av det?

Redan samma dag påbörjar jag B-vitaminkuren. En tablett om dagen. Det kan ju inte skada i alla fall. Och se där, redan 10 dagar senare känner jag mig bättre! Fortfarande trött, men inte på samma djupa, ångestfulla sätt. Energin återvänder sakta. Liksom aptiten. Underbart! Kanske är det placebo, kanske hade jag en långlivad viros som nu läkt ut, kanske var jag bara överansträngd, eller så har jag prickat rätt i min gissning?

I alla fall är det skönt att det är över! Och tabletterna tänker jag fortsätta ta ett tag till.
Självdiagnostik på klinik. Billigt och effektivt!