H som i hat

Min hypokondriska kompis H har kommit hem från Paris, och jag bjöd på middag med vin. Denna gång drack hon faktiskt av den ädla drycken, vilket man får betrakta som ett stort framsteg! Däremot hade jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag bjöd hem henne, om jag vetat att hela kvällen skulle komma att handla om henne och alla hemska människor i hennes liv.

Det började med en och en halv timmes monolog om vilken dålig pojkvän hon har och alla fel han begått under deras år tillsammans. Kärleken byttes under en period ut mot hat, men det enda hon känner nu är likgiltighet. Ändå gör hon inte slut, av ekonomiska skäl. Hon har inget jobb, och han försörjer henne. Varför inte han slänger ut henne är för mig en gåta.

Dessutom har hon under året i Paris inlett en internetflirt med en betydligt yngre kille. Som hemmafru hade hon all tid i världen att chatta , och när pojkvännen avslöjade det hela och läste vad de skrivit bröt han ihop. Själv kunde hon inte sluta skratta. Hon tyckte synd om honom, men hon fick inte stopp på skrattet. Det bara bubblade upp. Han måste känt sig så förödmjukad, men i stället för att skälla ut henne och göra slut bönade han och bad om att hon skulle stanna hos honom.

Nåväl, hon petade i maten jag lagat och bytte så småningom ämne och började i stället prata om gamla kollegor som hon hatade av olika anledningar. Jag tänkte att detta kanske var bra träning inför psyk-kursen, och satt tyst. Synd bara att man som psykiatriker inte kan dricka alkohol medan patienterna orerar. Jag fann att drycken gjorde det hela betydligt mer uthärdligt.

Sen gick vi ut och jag, som redan resignerat och låtit henne styra kvällen, följde motvilligt med till ungdomshaket där hon mötte sin internetflirt. Shit vad liten han var, både till växten och till utseendet! Dock verkade hon gladare än jag sett henne på länge så jag sa ingenting. Olovligt hångel är kanske bästa medicinen mot negativa tankar? Efter en timme som tredje hjul smet jag hem.

Inte en av mina bästa kvällar.