Knarkar kirurger?

Överläkaren sveper in, "skulle du med?" frågar hon över axeln och jag säger ja och springer efter. Trots de korta benen går hon fort, jag får halvspringa för att hinna med. Hennes tunna, stripiga hår ligger konstigt nog nästan helt stilla på det guppande huvudet. Hon berättar om patienter och komplikationer med ord jag inte riktigt förstår. Det är en speciell jargong, fylld av förkortningar och begrepp som jag inte hört förut.

Jag hinner knappt stänga dörren bakom oss innan hon är ombytt och på väg mot operationssalen. "Jag kommer efter" ropar jag medan jag ovant fumlar med sökaren och papperskläderna jag måste ha på mig. Hittar inga skor i min storlek utan får klampa ut med engångsstrumporna i ett par 41:or.

Snittet är ca 15 cm långt och hålls öppet med hakar av olika slag. Jag ser hjärtat bulta mot diafragma. Magsäckens glatta yta. Den mörka levern. Sladdriga, bleka tarmar. Och en massa kärl, blod och fett. Den hisnande känslan av att se rakt in i en levande kropp får mig att vakna till ordentligt.

Stämningen i salen är god. Retsamma kommentarer och skratt avlöser varandra. Jag assisterar så gott jag kan, men efter några timmar värker ryggen och magen kurrar högljutt. Jag ber om saft och undersköterskan sticker in ett sugrör innanför mitt munskydd.

Saften gör gott, i någon timme. Jag sneglar på klockan och inser att jag stått där, stilla, lätt framåtböjd, i träskor, under varm lampa, utan att äta, i fem timmar. Strax därefter sköljer illamåendet över mig och kallsvetten bryter ut på ryggen.

"Det är lugnt, du klarar det här", försöker jag intala mig själv och trampar desperat med fötterna som jag hört att man ska göra. Kroppen svarar med tunnelseende och golvet börjar plötsligt gunga.
"Jag tror jag sätter mig en liten stund", mumlar jag och vacklar bakåt. Överläkaren möter min blick och ropar snabbt ut instruktioner.
"Ta fram en pall till kandidaten!"
"Ge henne saft!"
"Ta av operationsrocken och böj ner huvudet ordentligt mellan benen."

Efter ett tag mår jag bättre, men stannar på pallen och ser resten av operationen på en bildskärm. Tänker att jag nog inte passar som kirurg. Kommer aldrig klara att stå stilla så där länge!

"Du ska inte skämmas för det där." säger den andra kirurgen. "Jag svimmade hela tiden när jag började."

Två timmar senare är de klara. Fortfarande på gott humör och till synes pigga. Hur går det till? Hur håller man blodsocker, blodtryck och koncentration på optimal nivå timme ut och timme in?

"Ska ni få lunch nu?" frågar jag, och antar att de tänker göra mig sällskap till matsalen.
"Nej du, snart börjar nästa operation" svarar överläkaren leende och klappar mig på axeln. "Men jag ska dricka kaffe!" fortsätter hon och börjar småspringa mot kaffeautomaten.

Hur går det till? Är kirurger verkligen mänskliga?