Hopplöst förhållande?

Jag går direkt från begravningen och ringer på hans dörr med rödgråtna ögon. Han öppnar, ser jäktad ut, slänger ut sig ett ”är du redan här?” innan han försvinner in i vardagsrummet. ”Det är en bra film på TV” ropar han från soffan.

Jag tar av mig skorna och den svarta kavajen. Sätter mig intill honom i soffan. Väntar på att han ska fråga hur jag mår, hur det var. Kroppen skriker efter beröring, en varm kram skulle göra så gott. Jag lägger händerna i knät, höger hand nära honom så han lätt ska kunna ta den om han skulle vilja göra det. Det gör han inte. Han lutar sig tillbaka i soffan och lägger händerna bakom huvudet i stället. Säger inget. Kanske i reklampausen tänker jag.

Äntligen reklam, men han rör sig inte. Jag står inte ut längre. Lägger en hand på hans och faktiskt vänder han upp handflatan mot min och kramar till. Lyckan varar i flera sekunder innan han reser sig upp och går till toaletten. När han kommer tillbaka sätter han sig en bit bort. Med flit? Vill han vara i fred?

Efter filmen föreslår han att vi ska gå och lägga oss. Vi. Han säger vi. Det måste betyda att han vill att jag ska stanna. Vi borstar tänderna tillsammans, skojar lite, jag tänker att kanske är allt som vanligt ändå. Kanske är jag bara extra känslig idag.

Vi klär av oss på var sin sida om sängen och kryper ner. Jag lägger mig intill honom, nära, med handen på hans bröst. Låter fingrarna leka med det glesa håret som växer där. Funderar på vad jag ska berätta om begravningen. Han tar upp en bok och frågar om det är ok att han läser en stund. Jag dör lite inombords.

Efter en kvart har jag fått nog. Jag är väl ingen mes som ligger och väntar på att bli sedd? Killar är tröga, det upptäckte jag för många år sen. Resolut tar jag tag i hans bok och lägger ner den på golvet, böjer mig över honom och kysser honom hårt. Nu äntligen får jag hans uppmärksamhet. Nu ser han mig!

Han kommer fort. Suckar nöjt, vänder sig på sidan och släcker lampan. Jag ligger kvar otillfredsställd. Varför har han slutat bry sig om ifall jag kommer eller inte? Efter en stund går jag ut i duschen. Tårarna rinner ikapp med det heta vattnet. Har jag misslyckats igen? Har han tröttnat på mig? Är jag för tråkig? Är jag dömd till ett evigt singelliv?

Jag sitter på toalettstolens lock och funderar en stund innan jag går tillbaka. Borde jag göra slut nu för att slippa bli dumpad mitt i stressig termin? Eller ska jag ge det en chans till? Och hur kär är jag själv egentligen? Kanske är det mest frustrationen över att han ibland inte verkar bry sig alls som håller mig kvar, hur konstigt det än låter. Jag är inte frisk när det gäller förhållanden.

Frusen kryper jag ner i sängen igen. Somnar tillslut med ryggen mot hans. Några veckor till ska jag ge det. Hoppas att något ska ändras. Att det ska kännas bättre snart. Tvivlet gnager, men hoppet vill inte ge upp. Inte riktigt än.