På akuten "skottar" jag patienter efter bästa förmåga. In på avdelning eller hem. Beställer prover och röntgen. Ordinerar mediciner. Inser att jag är långsam som fan. Ändå är jag garanterat den mest stressade. Uppskruvad som en fjäder. Rotar desperat i minnet efter vårdprogram och akuta behandlingsstrategier. Rycker tag i en kandidat och försöker bolla idéer. Får mer frågor än svar.
Mellan två patienter hastar jag till fikarummet och gömmer mig i soffan med en tekaka och en kopp choklad. Comfort-food. Tar sedan ett djupt andetag och beger mig ut igen. Skottar vidare.
Det värsta är akutlarmen. När man minst anar det piper sökaren upphetsat och sympaticus aktiveras momentant. Med hjärtat i halsgropen beger jag sig mot akutrummet där en sjuk människa ska räddas. Ett gäng vitklädda människor tittar uppfordrande på doktorn, aka mig, och väntar på order. Hjärnan står still.
Kolmonoxidförgiftning. Självmordsförsök. Patienten vaken men inte helt klar. Andas bra. Saturation (syresättning) enligt pulsoxymetern 100%. Ordinerar syrgas. Ringer mellanjouren. Lär mig något nytt. (Eller gammalt? Glömt?) Ska ta artärgas och analysera halt av kolmonoxid.
24%. Allstå är saturationen egentligen 76%, inte 100. Nu då? Ringer IVA-jouren. De tar över. Patienten i trygga händer. Andas ut. Går tillbaka. Dikterar. Skottar vidare. Tänker att idag snöar det inte. Idag är den en lavin av patienter som vällt in. Och jag har bara en jätteliten spade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du skriver väldigt bra, skälv läser jag till sjuksköterska och just nu fascineras jag av att man orkar läsa till läkare när det känns som om jag ska kunna allt och så är det bara en bråkdel av vad du/ni kan.
Roligt att läsa vilket fall som helst!
Skicka en kommentar