Distansförhållande

Bloggen har legat i träda över sommaren. Inte planerat, det bara blev så. Antagligen orsakat av honom. Han har fått all ledig tid och i gengäld lyssnat tålmodigt på mina grubblerier. Behovet att blogga om mina tankar har minskat.

Nu är jag i ny stad och han är kvar där hemma.

Distansförhållande. Jag smakar på ordet. Inte så gott, men det går ner. Försöker få honom att själv föreslå en flytt hit till mig. Jag vill inte tvinga honom, men nu när jag vant mig vid att ha honom bredvid mig i sängen varje natt är det ensamt att sova ensam. Kvällarna är också tråkiga. Känner ingen här än.

Det jobbigaste är pressen när man väl ses. Det ska vara kvalitetstid. Samtalen ska flyta lätt. Man ska diskutera väsentliga saker. Båda ska vara på gott humör. Hela tiden. Maten ska smaka gott. Filmen man hyrt ska vara bra. Sexet ska vara fantastiskt. Dessutom tvekar man inför att planera in saker på egen hand på helgen. AT-fest? Nja... jag är nog inte kvar i stan...

Det kanske blir enklare. Jag vet inte. Det känns fortfarande som om jag åker hem till honom och han åker bort till mig. Hos mig är inte hemma. Inte för någon av oss. Inte än.

Stor sak: har slutat med preventivmedel! Mest för att jag längtar och känner mig stressad. Tick, tick, tick. Med skräck minns jag alla grafer från gynkursen som tydliggjorde hur mycket sämre allt blir med åldern. Ändå inte så stor chans att få till det när man bara ses på helgerna, men tar det ett år så blir det lagom tänker jag. Tar det längre tid tvingar jag honom att flytta hit. Det är min hemliga plan. Min dolda agenda. Stackars man.

Nåväl. Trädan är över! Blåser liv i bloggen igen och hoppas att någon hittar tillbaka hit.