Någon borde sagt dag ett att det här yrket inte funkar för de med känsligt psyke, sa lilla A och blinkade bort fukten i ögonen. Han var sig inte lik. Min glada kvicka kursare hade bytts ut mot en dämpad och sorgsen liten kille. Han trodde själv att det var sommarjobbet som tagit knäcken på honom. Främst de sista tre veckorna som ensam primärjour på medicinakuten i den lilla staden. Bakjour i hemmet med 30 minuters inställningstid. Strid ström av patienter. Han hade varit schemalagd 70 timmar i veckan. Jobbat mer än så. Hatat varje sekund.
En annan kursare ringde i veckan med panik i rösten. Hennes schema som AT-läkare visade sig börja med en lång period på akuten. Hon kände sig allmänt värdelös. Oviktig bland kollegorna, otillräcklig för patienterna. Varför mår jag så dåligt hela tiden? Varför tycker jag aldrig att jag gör något bra, undrade hon besviket.
Dessa två tillhörde toppen i kursen. Alltid höga resultat på tentorna. Alltid mycket beröm på de praktiska övningarna. Imponerande hjärnkapacitet. Dessutom trevliga och omtyckta. Det stora problemet för båda är att de så gott som aldrig misslyckats. Perfektionister. Kontrollfreaks. De tror att man inte får göra fel, inte får göra bort sig, och osäkerhet blir till oöverstiglig ångest.
Det är inte alltid bäst att vara bäst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så jävla sant.
Skönt att du är tillbaka!
Precis så är det. Man måste stå ut med och så småningom älska att göra jobbet tillräckligt bra för det mesta, jävligt bra ibland och att acceptera att man har dåliga dagar.
Skicka en kommentar