Socker och andra droger

Allt mer uppskattar jag att umgås med kursare. Mina "gamla" vänner glider jag sakta ifrån. I alla fall vissa. Jag tycker om att diskutera kroppen och sjukdomar, men inte att folk vänder sig till mig som om jag är någon sorts expert på deras konstiga, ofarliga symtom som "dumma" läkare ignorerat. Ännu mindre tycker jag om när de tror benhårt på något de läst i Aftonbladets hälsobilaga, och att de blir arga på mig när jag säger att det inte stämmer. I helgen blev jag till exempel tillfrågad om sockerberoende. Jag sa att det inte är bevisat att det finns, inte anses vara en sjukdom och att det nog mer handlar om att bryta ett beteendemönster. Inte visste jag att jag startade ett krig när jag sa det. Alla riktade sina eldskastare mot mig. De var övertygade om att det finns och är väldigt vanligt, att de flesta måste gå på "detox"-kurer för att ta sig ur det, att socker är mer beroendeframkallande än heroin och att det är svårare att ta sig ur ett sockerberoende än ett heroinberoende.

Jag blir arg när folk är korkade. Visst, kanske kommer forskning visa att man kan bli beroende av socker, men i så fall lär det vara svagt beroendeframkallande. Att jämföra det med heroinmissbruk och säga att socker är värre, det gör mig mörkrädd. Och när det sägs med säkerhet och dryghet, då undrar jag vad jag har för vänner.

Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och desto mer irriterad blir man på folk som vräker ur sig osanningar med pondus i rösten. Som den där "kostexperten" i programmet Du är vad du äter. Hon säger ofta konstiga saker. Gränsen för mig gick när hon berättade för en mamma att barns kroppar omvandlar socker till amfetamin, vilket gör att de blir aggressiva som vuxna. Hur det går till rent fysiologiskt skulle jag vilja veta.
Jösses.