Tandläkaren undrar om jag ska med på matchen. De snälla, aningen sorgsamma bruna ögonen möter mina. Jag skakar på huvudet, inte idag. Jag måste sova. Han ser förvånad ut, tittar på klockan, sen på mig igen.
Klockan är ju bara 7?
Mmm, men jag är väldigt trött... säger jag. Och känner mig dum, och trött.
Han ler. Fotboll är inte din grej?
Kanske inte, mumlar jag.
Går in på mitt rum och stänger dörren. Klarar inte av att stå upprätt längre. Brukar jag alltid ha så här ont? Eller har jag straffats extra hårt denna månad?
Maxdos pronaxen. 1000 mg panodil. Ett glas rött. En sömntablett. Känner hur värken äntligen lämnar mig och för första gången på hela dagen slappnar kroppen av. De elaka rösterna i huvudet tystnar. Allt domnar bort.
Kl 04 väcktes jag av att drogerna slutat verka. Smärta igen. Tårar. Masar mig upp. Mer piller. Fortfarande trött.
07.30 ringer väckarklockan. Snoosar en hel timme och får bråttom, men orkar inte skynda mig. Ont igen. Mer piller. Hur många har jag tagit? Ger jag mig själv magsår nu?
Vandrar längs korridoren i stor, illasittande och skrynklig vit rock. Syns det hur jag vantrivs? Ler krampaktigt och säger godmorgon till alla vitklädda drakar jag möter. Gömmer mig på mitt rum. Tittar tomt på skärmen. På högen med jobb. Stänger dörren och låssas glömma förmiddagsfikat. Försöker jobba lite. Letar i databasen. Hittar inte de uppgifter jag söker. Skit. Orkar inte. Borde gå till handledaren för att få hjälp. Surfar i stället. Får dåligt samvete. Tittar på klockan. Om en halvtimme får jag knarka igen. Det borde rädda resten av dagen.
Efter lunch, säger jag till mig själv. Efter lunch, då ska helvetet vara över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar