Normal igen

Allt ordnade sig efter lunch. Tänk så väl man känner sin kropp ändå. Har jobbat effektivt och varit smärtfri, harmonisk & kreativ.

Min handledare har jag inte sett på hela dagen. Jag har hört ryktas att han är på uselt humör och morrar åt alla i hans närhet, så det var nog lika bra. Faktum är att jag hade kunnat stanna hemma i sängen hela dagen, och ingen hade märkt något. Sorgligt, men lite skönt också.

Idag hörde jag mig själv omnämna Honom som "min pojkvän". Det gick av bara farten. Läskigt. Och lögnaktigt. För det är han ju inte. Frågan är vad han är. En sommarflirt? Ett kk? En synnerligen god vän?

En ännu större fråga är vad jag är för honom. Han tittar på mig som om jag är hans allt, men han säger inget. Inget prat om känslor, inga komplimanger, inget alls om min personlighet eller mitt utseende.

Förutom en morgon, då han sa att jag såg härjad ut.