Revolt

På festen igår möttes man av otroligt vuxna människor. Par som diskuterade arbete och resor, putande gravidmagar, vigselringar, sobra kavajer och klänningar med tyll. I sann upprorsanda attakerade E och jag drinkbordet och söp ner oss så gott vi kunde. Sen drog vi ut på krogen där hon fick ett riktigt snyggt ragg och jag sprang på fjärten… Han undrade sårat varför jag inte ringt, och i stället för att ta den chansen och berätta att jag inte var så intresserad, blåljög jag och skyllde på yttre omständigheter. Jag lovade dyrt och heligt att ringa nästa dag, för jag ville ju självklart, jättegärna äta middag med honom. Det skulle bli såååå kul. S u c k. Han gick hem något uppmuntrad och jag tröstade mig med en bonnig, småkorkad och totalt humorlös, men ack så vacker pojk. I normala fall hade jag dissat direkt efter att han avslöjat sin hopplösa personlighet, men eftersom han gissade att jag var betydligt yngre ( 7 år!) än jag är lät jag honom hångla ett tag. Han följde med hem, men blev väldigt påträngande samtidigt som jag blev alltmer avtänd, och tillslut slängde jag ut honom. Hans ego klarade inte riktigt av dissningen, så han var helt övertygad om att jag råkat illa ut för länge sen, typ blivit våldtagen. Tanken att jag kanske helt enkelt inte tände på honom verkade inte existera alls. Det konstiga är att det inte är första gången det händer. Märkligt.