Den fräna doften av formalin blandad med… gris… slog emot oss när vi tryckte upp den tunga dörren. På en plåtbrits låg grisen på rygg med en duk lindad runt trynet. Ur ett decimeterlångt snitt på dess hals stack ett rör upp, ur vilket grisens flämtande andning hördes.
Vi hade sett fram emot den beryktade ”grislabben” med skräckblandad förtjusning. Vissa med större portion skräck än andra. Jag tillhörde de sistnämda, men var osäker på vilka känslor som skulle komma av att skära i en levande varelse.
Grisen var djupt nedsövd och med jämna mellanrum kollades hans vakenhet, och om det behövdes gavs mer droger. Vi koldioxidförgiftade, skar, sydde, orsakade blödning, gav dropp, skar av nerver, höll i hjärtat medan det slog, punkterade lungan, rispade levern, plockade ut tarmarna… Allt medan grisen levde. Några gånger slutade han att andas, men vi fick igång honom igen. Efter 10 timmar tyckte kirurgen som var vår handledare att det var dags att ”skicka Nasse till grishimlen”, och vi höll med. En spruta kalium och sen såg vi hur hjärtat kontraherade allt långsammare, tills det efter ca 30 sekunder slutade slå helt.
Jag gick därifrån med blandade känslor. Det hade varit den mest lärorika laboration jag varit på, men också en av de mest psykiskt påfrestande. Synd om grisen? Absolut, men alternativet för honom hade varit att bli julskinka. Nu fick han ju en härlig tripp innan liemannen (liegrisen?) kom och hämtade honom. Jag väljer att tro det i alla fall. Nasse var inte medveten om vad som hände hans kropp. Han var på semester. En fantastisk semester som slutade i eufori. Och vi blev en erfarenhet rikare. En erfarenhet som kanske räddar någons liv en vacker dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar